Status: slapp
Humör: otrött
Lyssnar på: River of sorrow (världhistoriens intressantaste röst - Antony, den är din)
Om man planerar framåt behöver man inte leva i nuet. Det är både poetiskt och patetiskt. Men det är i närvaron som man känner att man lever. Jag antar att jag hatar att känna att jag lever i så fall. Men det är något sorgligt i det faktum att tiden förflyter så snabbt. Ni vet ibland så vill man bara säga stopp! och få va kvar i det ögonblicket i en hel evighet.
Antony sjunger för mig. Jerry Seinfeldt skämtar för mig.
Det här är kanske ett sådant tillfälle man borde stanna i en stund. Kanske borde skriva lite mer. Mina tankar återkommer alltid till samma plats. Min begränsning. Men bara stjärnorna ska ju va vår gräns.