Jag stampade på något under helgen, misstänker att det var min stolthet och den lilla hög av småbitar som mitt hjärta så högst olägligt trasades sönder till. Men precis som söndagen tillbringades i ömsom förtvivlan, ömsom ilska kom måndagen som en befrielse. Jag hatar inte måndagar. Det nya fräscha bladet, efter att helgens sunkighet duschats bort kan jag låta förändringens vindar blåsa mig torr. Allt som rasat ihop byggs upp, troligtvis kommer dock varje söndag denna sommar tillbringas i sällskap av spillrorna av mig själv...så jag får se till att använda resten av veckan till att försöka limma ihop fundamentet lite hårdare. Epoxy.
Trots oroliga, mardrömsfyllda, varmklibbiga nätter kom energin åter. Skrivadrenalin, inspiration, en sommar vid mina fötter. Uppfylld av tanken att det kommer bli bättre cyklade jag hem. En nonchalant nick och ett lyft lillfinger. Och det är faktiskt det enda som jag i fortsättningen kommer ge dig. Fingret alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar