Det här hjärtat är så krossat, jag misstänker att det är helt oanvändbart. Jag kommer gråta över min egen dumhet, min blåögdhet och min oförbätterlighet. Men samtidigt är jag glad över att jag kan se tillbaka på allt och säga: jag försökte ju och nu vet jag. För även om fall i gatan med ansiktet före gör ont, är ovisshet värre. Ledsen tjejer och pojkar, det blir inte bättre än så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar