Jag insåg precis vad kass jag är. När det gäller om att skriva om det jag gillar mest, det vill säga musik. Jag har inget musiklexikon som bläddrar automatiskt i min glamourtörstande Maybelline-hjärna. "Känn Dexy's pulsen och Clash-referenserna", Håkan Hellström? Ebba Grön? lalalalalala...ni fattar. Jag vet inte ens om Florence Valentin är Love Antells artistnamn eller om det är bandnamnet. Så ärre.
50 personer tittade obekvämt omkring sig innan spelningen började och man kan inte låta bli att känna sig skeptisk. Lyckligtvis ville Florence Valentin spela för oss, ingen klaustrofobi där inte. När de bjuder upp till dans förflyttades åtminstone jag till en ljum sommarnatt till en dansbana vid en sjö. Uppriktig spelglädje kan tydligen framkalla sådana hallucinationer.
Mellansnacket gjorde återkomst, jag är så jävla trött på ”tack som fan” och annat lalalalalala. Love Antell förmedlade charmiga, kryptiska meddelanden för att väcka oss ur vår liberala konsumtionsdvala. Jag får en känsla av att vi egentligen inte vaknar upp ur det vi befinner oss i, vad nu än det må vara. Ni är nog precis som jag återfallsförbrytare som tappar det stora resonemanget. Men håll med om att vi älskar bandets ”sparka uppåt-mentalitet”. Det är nåt hoppfullt över musiken och jag köper det! Skulle kunna sälja en mycket stor del av min begagnade lever för att få åka med som handklapp- och tamburintjej…
Upptäck: 16 ton, Jag glömde bort att va rebell, Smällar man får ta, Där jag borde va
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar