Efter tio minuter i stugan hade min näsa invaderats av snor. Ja, ni läste rätt och ja, det var för jävla äckligt. Så jag tog ett allergipiller, kollade på Bruno backar sportbil, Morgon Pålsson besöker klartext, Barry & Stewart och Soran Ismael. Klockan passerade midnatt och jag hade inte gjort en enda roadtripskiva. Inte skrivit en enda text. Och biljäveln är ju lika osåld...nån som vill ha ett större projekt som heter Armidala, en misshandlad men trogen mitsubishi -96?
Till saken, vad var det som hände? Helt plötsligt blev jag inspirerad. Tack vare Otis Redding. Men mest tack vare små utlägg på msn som verkligen talade till mig och fick mig att vilja berätta. Nu har jag kommit igång med Parias andra kapitel. Svekfullhet har fått ett verkligt ansikte. Ni kommer att hata Alice (som huvudpersonen heter). Min ständiga skrivkramp infinner sig alltid när jag låser fast mig i någon slags redovisningsplikt. Eftersom jag hela tiden inspireras av det som finns närmast kan jag inte utelämna mig själv. Det vore dumt...men jag skriver ju inte en biografi...jag vill berätta en historia. Därför har jag insett att den självcensur jag sysslat med måste överbryggas om jag ska ta mig vidare. It's all fiction, baby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar