Jag har väl inga egenheter egentligen, fullt normala och formulär 1.0-Tina, tänkte jag när ämnet egenheter kom upp. Det är förvisso lögn och ljug och ja osanning helt enkelt så jag tänkte väl fläka ut lite snaskigheter som om jag aldrig gjort något annat. Jag får ändå inte ligga.
Egentligen är ju inte det här en egenhet kanske men jag får varje varje varje gång jag kör bil hejda impulsen att inte dra i handbromsen när jag susar fram på motorvägen. (i högst legala 90 km i timmen, författarens utsago och skrupelfria försäkran).
Jag sorterar saker. Börjar jag sortera kalsonglådan slutar det med att jag vräkt ut allt från garderoben för att sortera det. Eller så kan det vara cd-skivorna som ska ordnas i sann High Fidelity-anda. Bokstavsordning, genre, utgivningsår...snyggaste bandmedlemmarna....
I måndags skämdes jag så hårt över att jag inte röstade i kyrkovalet så då började jag världens mest seriösa sopsortering. Som någon slags botgöring.
Jag måste avsluta saker. Om jag väl börjat exempelvis lösa korsord eller läsa en bok. Då vill jag inte sluta och det kan ju bli lite komplicerat. Kan exempelvis berätta den fina anekdoten "Tina får ett jävla frispel på grund av Soduku" som inträffade sommaren 2008. Det var en varm julidag och andra semesterveckan pågick. Befann mig i föräldrahemmet tillsammans med maken och vi skulle åka ut till Sjökroken för att umgås med hans brorsbarn och njuta av sommaren. Jag hade precis avnjutit en god frukost och drack morgonkoppen kaffe (som ju alla vet är den bästa). För att träna mitt sifferminne hade jag lagt till den goda vanan att varje morgon lösa Soduku. Och det visade sig att jag hade fallenhet för att bemästra dessa krångliga hinder på ett ganska smidigt sätt. TRODDE JAG JA. För den dagen gick det bara inte. Jag löste och löste men det gick inte. Vi skulle åka och maken tröttnade på att hela tiden få höra "jag ska bara". Jag fick ett smärre utbrott. Okej, nu ljög jag. Jag fick ett STÖRRE utbrott. Han fick minsann åka själv. (LÄS: han fick pallra sig iväg för att umgås med sin jävla familj för jag hade viktigare saker att göra!!! slutcitat. ) När han återvände någon gång vid 22-tiden satt jag fortfarande på samma plats. Rödmosig, förbannad och jävligt trött. Fick se mig besegrad. Ännu ett lågvattenmärke. Morgonen där på rusade jag ut för att få tag på tidningen. Hade i mitt huvud dikterat ett mycket argt brev till Staffan Ander för att förklara hur hans kassa skitSoduku förstört min dag. Nwt-skit. Blajblajblaj. Men brevet blev aldrig skickat. Insåg väldigt snabbt orsaken till mitt misslyckande. Kastade helt sonika det fiktiva, mentala brevet när jag insåg att jag hade fyllt i sju på två ställen i samma ruta. Jävligt onödigt, kan man väl kosta på sig att erkänna så här i retrospektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar