Ett och ett halvt år. Det är nästan precis så länge sedan jag den där söndagen vände i dörren och sprang ned för Hööksgatan, förbi Mariebergsviken för att aldrig igen återvända till vårt hem. Förutom för att rensa ut allt som var vi, såklart. Jag ser dig ibland och det gör mig alltid obekväm. Jag blir en parodi av mig själv, som om jag försöker göra dig helt på det klara över att ett liv utan mig är det bästa som någonsin kunde hända dig. Så fortsätter vi i varsin riktning som de främlingar vi blivit.
Jag ångrar ingenting. Inte hur det var, inte heller hur det blev. Det var skönt att sväva runt i de här danserna som jag befunnit mig i sedan dess. Det här mellanläget, sökandet och festen som aldrig tycks ta slut. Men det kanske börjar närma sig stängningsdags och troligtvis behöver jag hitta hem - på riktigt.
I Semisonics gamla dänga sjunger de I know who I want to take me home. Vem det skulle vara har jag ingen aning om. Frågan är nog om det inte är jag själv som ska ta mig dit.
4 kommentarer:
<3
Hjärta dig!
Där ser man. Ibland behöver man vända sig om och kika bakåt bara för att inse att man gjorde rätt.
Och hemma är ju alltid där man själv är.
Så sant, Lisa.
Skicka en kommentar