Weak as I am.

Det tog 2 (två), dagar att misslyckas. Som människa. Som överlevare. Eller vad det nu är jag inbillar mig att vara.

Misantropen är full och lägger huvudet på sned. Och gör den där minen. Och jag frågar om han är full, han rycker på axlarna och ser skyldig ut. Försöker övertyga om att jag mår bra, men han mår inte bra. Som alltid. Det smakar äcklig öl i min mun och jag känner mig lustig, men av någon konstig anledning ler jag, på äkta vis, till och med med ögonen. Den där känslan av sockerdricka i benen som kom när jag fick syn på honom tidigare återvänder. Och hjärtat, herregud, hjärtat. Det rusar. I 190. Jag är glad över att se honom. Jag är nervös över att se honom. Men jag är ledsen över att jag reagerar precis på samma sätt som för ett år sedan. Och så lutar han sig fram och kysser min panna. Men han säger att allt är komplicerat. Han är trött och ska hem. Men vi kan ju ta följe, vi bor ganska nära säger jag med lätt nonchalans (vad menar jag med det?). Men vi kommer bara 20 trappsteg ner. Sedan kommer påminnelsen om att man är prioritet 10 eller 11...kanske 12. Och det är ju ingen kärlek. Det är ju bara behov, om ens det. Så jag knyter min halsduk och går utan att vända mig om. Och inser att historien alltid upprepar sig. Repris av 2009, fast ett år senare när läxan borde varit gjord. Men jag misslyckas än en gång och känner hur det börjar falera. Precis som ett korthus rasar jag ihop, och bara det är ju ironiskt i sig.