"Det känns som jag dör varje morgon när jag går till jobbet", säger Tommy i Upp till kamp.
Jag är tudelad. Egentligen skulle jag kunna fylla mina dagar med dagdriveri. Det tror jag iallafall. Men frågan är hur betydelsefullt det skulle bli efter några veckor. Känslan av att inte vara behövd skulle förmodligen äta upp en från insidan. Det kallas väl pliktskyldighet antar jag. Just nu kan inte ens morgontröttheten få mig att somna om. Upp - till bussen - jobba, jobba - äta lunch...och med förtjusning. Fast även den starkaste kärleken kan ruttna av rastlöshet. Så om ett tag är det samma gamla visa och jag tröttnar på min nya kärlek. Det tänker jag dock spara till framtiden för nu vill jag bara glädjas som ett barn över att jag kanske kan få skriva en grej åt Nöjet. Även om jobbet glöms i morgondagens återvinning är det fint att se sina egna ord i trycksvärtan. Lustigt, en bekant pratade om något han läst i VF, och så var det jag som skrivit det. Det är fånigt, ingen bryr sig om vem skribenten är...bara fotografen så ego-boosten blir ganska annorlunda. Men det kändes trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar