Every street with no name reminds me of you

Humör: vet inte
Status: blobb
Lyssnar på: Cripple and the starfish

Love actually:
Blue eyes soul på Blue moon 12/5
Sahara hotnights och Lionheart brothers.
Min gula klänning
Min vit-svarta klänning
Mitt cardiac crew
Ugly Betty

Blankt:
Renuion 9f

Minus:
ESC (bra röst, horribel låt och egentligen - vem bryr sig)
Långsamma arbetspass i Kongsberg (Norge). Sittsår anyone?

You hear the pounding beat

Status: slapp
Humör: otrött
Lyssnar på: River of sorrow (världhistoriens intressantaste röst - Antony, den är din)

Om man planerar framåt behöver man inte leva i nuet. Det är både poetiskt och patetiskt. Men det är i närvaron som man känner att man lever. Jag antar att jag hatar att känna att jag lever i så fall. Men det är något sorgligt i det faktum att tiden förflyter så snabbt. Ni vet ibland så vill man bara säga stopp! och få va kvar i det ögonblicket i en hel evighet.

Antony sjunger för mig. Jerry Seinfeldt skämtar för mig.
Det här är kanske ett sådant tillfälle man borde stanna i en stund. Kanske borde skriva lite mer. Mina tankar återkommer alltid till samma plats. Min begränsning. Men bara stjärnorna ska ju va vår gräns.