Det bultar i pannan.

Det ær inte huvudværk eller ens ett horn som kommer ut. Det ær bara en tickande bomb inuti mitt blodkærl i tinningen. Snart spricker det nog. Det børjade i morse. Jag bara var sur, helt så dær utan førvarning. Sedan bara fortsatte det. Hær har vi dagens irritationslista som næstan får mig att gå fucking Colombine. Fast bara næstan.

1)Kabinvæskor som draaaaaaaaaaaaaaas. Det ær oførlåtligt, så vida du inte ær flygcrew, att under några som helst omstændigheter dra omkring på en jævla væska nær du ska in på flygplatsen. Vilket mongo går med blicken i backen egentligen? Och hur ska man då kunna upptæcka sengångare som kryper fram med sina væskor och ser viktiga ut. Alltså vad har ni dær i som kan vara så tungt och jobbigt att ni inte kan bæra væskjæveln på ryggen?

2) Folk som knør. Alltså, att gå fem i bredd genom en metalldetektor på en meter eller genom en dørr på 1,5...det funkar liksom inte. Okej, om det rør sig om fem spædbarn i bredd men det kan vi ju utesluta i det hær fallet. TJOCKA sorkmongon som har bråttom till att stå och vænta vid rullbandet. Newsflash. Ni behøver inte skynda, væskorna ær inte ens av planet æn.

3) Norska matpriser. Varje gång jag går in i en mataffær blir jag lika førbannad. En liter mjølk før næstan 20 spænn, ett kilo morøtter før hutløsa 30 och 12 ægg før 40. Nej, jag vet inte hur jag ska klara det hær. Och havregrynsgrøt ær ju før jævla æckligt egentligen æven om jag envisas med att æta det. Ibland skulle jag bara vilja ha en knapp på magen som jag kunde stoppa in føda genom. En sån dær peg-sond.

Nej, nu ska jag gå och bita huvudet av kycklingar. Och kommer den dær assistenten och lægger armen om mig igen svær jag på att ta ett judogrepp och kasta ner honom i tvættschaktet. Nuff said.

Hur gick det här till?

Idag hände det något konstigt. Men det var oavsiktligt. När jag skulle hänga min tvätt upptäckte jag två främmande föremål. Ett par strumpor och ett par kalsonger. Inte dammodell och helt okända för mig. Eftersom jag inte börjat med drag vill jag därför veta hur det kunde hända. För att tvätta åt en man är flickvänniga/fruiga saker från 50-talet, inget för en modern amazon som jag.

Nu går jag hem.

Utan næt i fjorton dagar førsmæktar jag i denna by.
Sitter på jobbet och trodde jag skulle få høra røsten men den var inte antræffbar. Så jag får væl gå hem och prova min nya klænning och keep dancing on my own. Kanske skriva en artikel, eller två. Kanske ær det Tause vitner på tv. Det om något ær kvalitets-tv.

Det hær låter ju sorgligt som fan. Får væl surfa lite och se om reseinspiration får min kvæll att førflyta lættare.

I væntans tider

Nu ni mina kæraste vænner ær jag så till mig i trasorna att jag næstan går åt. Jag væntar på två mail. Ena som ska sæga om min hjærtehælft kan følja med till Gotland på bryllup. Den andra som sæger om Hotel Stelor har ett ledigt lyxrum åt oss...NU KRYSSAR VI FINGRARNA, FOLKENS!!!!

Ge mig en skæmskudde

Alltså jag skrev værldens pinligaste mail till pojken i mitt hjærta. Men nu skæms jag øver att jag aldrig kan va coooool och avslappnad och en sån dær tjej. Ni vet, en sån DÆR tjej. Som inte skriver tretusen ord av blajj och lulllull och gull. Pluttigt och søtt men ændå gnælligt och potentiellt jobbigt. Vad hænde med supersexig, sjælvstændig och smart? Någon glømde visst att infoga den komponenten!!!! (Jag vet, Bridget skickade fåniga sms till Mark Darcy!! Och det gick ju bra...fast det var ju på film!)

Eric Saade, du borde betala!

Öppet brev till Eric Saade.

Hej Eric!
Måste börja med att gratulera dig till vinsten i Melodifestivalen. Jag var utomlands vid tillfället men önskade av hela min tankekraft att du faktiskt skulle vinna eftersom min kära vän Vera höll på att mörda oss förra året när du faktiskt inte kammade hem det hele med Manboy. Gött med revansch! Och så vidare.

However, nu kommer vi till problemet. Jag hade kunnat räkna ut att din medverkan skulle sätta spår i min väns plånbok med tanke på att hon förra året lyckades med bedriften att supa ner sig själv och rösta cirka 60 gånger. Detta hände givetvis även i år. Historien förtäljer inte hur många gånger hon lyckades ringa men eftersom hon chuggade fler drinkar ringde hon troligtvis fler samtal...om min formel är korrekt. Här är hon förresten, mirakelkvinnan som röstade ut dig till Europa!



Så, till mitt ärende: jag skulle gärna se att du "man up" och tar ditt ansvar. Det ser inte bättre ut än att flickebarnet hotas av en smärre ekonomisk kollaps så det vore tacknämligt om du ingrep.
Eftersom jag ska till Las Vegas med samma flickebarn skulle det vara katastrofalt om hon inte fick lägga lite slantar på kopiösa mängder drinkar och därefter förargelseväckande beteende med oss andra. Så SNÄLLA Eric Saade! Tacka Vera för vinsten och ge några slantar. Eller åtminstone ett gäng signerade skivor och en bild med en snuskig hälsning. Hon gillar pojkvalpar. Hey, don't we all!

mvh
Tina - den sanna vännen (som dock aldrig hade röstat på dig även om vi varit ihop)

Amerikat.

Elva dagar kvar sedan sitter vi på planet mot Las Vegas. Enarmade banditer, bufféer och tillräckligt många margaritas för att spy oavbrutet i en vecka. Med andra ord, så långt från 21 man kan komma.

Blossom, ständigt denna...

Var på ett fik på Söder. Längesedan nu. Skitmysigt och med kändisspotting. Nu var det inte något fantastiskt som Jenny Östergren, Marie Richardsson eller Alexander Skarsgård utan Blossom Tainton. Och tror ni inte människan såg ut som en jävla frisk och fruktig fräsch blodapelsin en fucking jävla söndagmorgon. Med hurtkläder och såna där ut-och-gå-stavar. Och så åt hon säkert perfekt fullkorns-fullkorn med kli och dinkel och rågpålägg. Gojibär. Vet inte vad det är men hon åt säkert det också medan hennes hy lyste ikapp med de kritvita tänderna. Sedan gav de sig iväg, hon och gänget. Stavarna i högsta hugg. Hon studsade fram men ändå avslappnat och snyggt.

Jag får ibland för mig att motion ändå är något att överväga. Kanske för att jag i framtiden vill kunna se mina fötter och slippa handla kläder där andra köper friluftsutrustning som vindskydd, tält och liggunderlag. Så jag tog steget ut. Vill egentligen säga lite nonchigt att "jag tog och spraaaaang en rundaaaaa..." men det vore att ljuga. Jag joggade inte ens. Jag haaaaaasade mig runt Lambergstjärnen. Låååååågsamt. Lååååångsamt. Korta, små försiktiga steg som knappt lättade från marken. Men jag kom iallafall runt tjärnen utan att stanna och ramla. Jag sprängde inte en lunga med blod eller vrickade fot eller axel. Jag välte inte någon. Inte fan såg jag ut som Blossom men i sann Blossomanda har jag stretchat. Just nu känner jag mig nöjd för typ tre månader framöver. och så skäms jag en aning för att varje motionsansträng som är så naturlig för alla andra är som att jag gjort något som förtjänar bragdguldet. Men det är jag, inte blasé jag inte.

Just en sån dag är det idag.

Erkänner.

Jag skojade med nedanstående inlägg. Jag ska lägga alla mina framtida pengar på ansiktsbehandlingar. Hello åldersnoja. Vi ska leva länge ihop, du och jag, så det är bäst att vi bekantar oss ordentligt.

Jag kan börja presentationen. Ja, jag är en tjej på 29 (notera 29!) höstar som gillar osunt leverne och chips. Jag dricker knappt vatten, äter sällan grönsaker och rör mig inte i första taget. Min favoritsysselsättning är att besöka cocktaillounger, mörka rockbarer och kitschiga klubbar. Jag går ogärna upp tidigare än 11 och lägger mig sällan före midnatt (undantag kan förekomma men är inget att hoppas på). I framtiden planerar jag att flänga runt som en idiot och har ingen tanke på att lugna ner mig, trots att jag till och med nu är för gammal för att dö rock n roll-döden vid 27. Jag gillar varken hemmakvällar, skogspromenader eller pensionssparande. Det där med man och barn kan vi bara lägga ner, gifteri har jag klarat av och kasserat, och kottar...tja, jag överväger ensamadoption helt seriöst, eller insemination kanske men efter att ha sett filmen Switch är jag lite tveksam till det sista. Det kanske får bli en undulat eller hamster istället.

Ja, det var väl allt för den här gången.

I used to to love her...but I had to kill her

Sjunger de det? Vad elakt?

I snökaoset har jag ramlat omkull, jag vet. Ingen är förvånad. Jag tänkte precis innan det hände att "oj, här brukar jag ju alltid ramla..." och så KABLAM! Och så skammen. Få saker är så förnedrande som att inte kunna stå upprätt. Det är liksom som om man är alldeles för rundlagd för att ens muskler ska mäkta med. Eller att man redan innan klockan 09 tagit dagens första stänkare som den smygalkis man ju ändå är. Jaja, eftersom jag har likheter med Bambi på mycket hal is beslutade jag mig för att ta bussen från stan till Våxnäs. DET TOG DOCK 45 MINUTER. Sannerligen ovärt. Försenad. Lite blöta skor. Och så är inte en enda kotte på kontoret. Ingen! Jag hade kunnat ligga kvar till klockan 10. Nu sitter jag istället här med hål i huvudet, ögon tunga som cementblock och en ångest större än Kazastan över att jag ska genomlida en kväll av blä. Blä! Wuläääääääää!

You can't stay under my umbrella-ella-ella-ey-ey ...

Den senaste tidens sol i sinne har varit lite på den labila sidan. Oförutsägbara moln har ramlat över min himmel, även om jag skulle tröttna på att ha en molnfri, solfyllda Maldivernahimmel över mig hela tiden behöver det ju för fan inte regna uppifrån, nerifrån, från sidan och överalltifrån. Men det går att låtsas som att det regnar i den utsträckningen, och det driver mig till vansinne. Främst för att jag ogillar väta. Förutom i duschar och hav. Men när det tränger in i strumpor, i nacken, pannan och till och med in på låren, då är det för mycket. Även om jag inhandlade en superdyr regnoutfit och borde stå pall gör jag faktiskt inte det. Så även om det är en oskyldig Gene Kellyimitation är det inte särskilt uppskattat.

I'm not the man they think I am at home, Oh no no no I'm a rocket man

Det görs inte längre låtar som Rocket man, Life on Mars, Who wants to live forever eller Born to run. Storslagna, fantastiska. Inte heller är kärlekshistorierna i modern tid lika häpnadsväckande. Det är en grådassig mellanmjölkig sörja, snöväder, töväder...slöhet och likriktning. Vi hånar romantiken men innerst inne finns den där. Längtan efter att faktiskt tappa andan.



Ja, jag vet. Jag är en hycklare.

I will give to you the love you seek and more

20.07, hur stor är sannolikheten att det säger Smäll i huvudet och bakfyllan tar omtag? Jag vill helt klart ringa en vän, för det här är rent av bedrövligt. Eller ringa en vän, jag borde få hit en vän med ett välladdat gevär. DÖDEN MÅSTE KOMMA, som någon uttryckte det när ett gäng hockeyamatörer gick och förlorade häromdagen.
En vän har det dock sämre, han fick besök av Skamskölj och Ågren på kvällskvisten lät han meddela. Jag ser mig själv lite som Magdalena Ribbings lilla kusin från landet som med magsyran frätandes på stämbanden inte har varken tid eller lust med artigheter vad gäller etikettsregler. Så vid eventuell invasion av dylika gäster är det enda rätta att bjuda på en gammal hederliga portion grisebank. Så snälla Brefan, kick his ass, Seabass!

Tillbaka till min egna misär, vi har kommit till diffdiagnoserna. Jag är faktiskt snuvig och har lite feber och det passar ju inte 1.0-beskrivningen på bakfylla. Jag får väl sluta gå klädd i pyjamas utomhus när det är minusgrader och hoppas det kan förhindra liknande händelser framöver.

Men hur hamnade jag då där? Det finns saker som alltid är onödiga. Man vet det på förhand men skiter blankt i den slutsatsen och inbillar sig att fotbollskören inuti huvet peppande ropar "Göret, göret".En fullständigt lysnade idé var därför inatt att dricka vin efter jag kommit hem från krogen. Ännu mer succéartat blir det om man redan druckit trehundraelva shots som serverats ur pet-flaska...köpsprit? Don't think so. Det enda positiva med detta är ju att man får gnugga armbågar med det som möjligtvis skulle kunna få en att bli ihågkommen efter man sedan länge ligger 6 feet under: ångesten som man kan mata sin kreativitet med. Så fan vad jag varit kreativ idag.

Sirapshjärna.

"Du har så mycket substans att du skulle kunna vara en hjärna". En äkta Sundqvistism levererad av darlingen herself. Men hon har ju fel. Mina synapser har tagit långledigt, på obestämd tid men inte riktigt berättat om det. Jag lider därför av extremtrögus cerebrum. Det innebär att min mentala förmåga är helt fuckad. Jag fattar helt enkelt sämre än de andra barnen. Som skämt, överdrifter och dramaqueenutspel.

Ps. En sak fattade jag ikväll: många på ståplats i LLA har helt klart problem med den personliga hygienen. För fan, jag trodde inte det årliga julbadet tillämpades längre men i vissa fall kan man ju undra.

Åh just det. Jag har klippt av mer av mitt hår. Blev rätt fräsigt, om jag får säga det själv. Fast jag är ju en tröghjärna också, så det kanske bara är att jag först nu upptäcker den förra klippningen...viss latens i så fall.

Går inte upp för mindre än 10 000 dollar

Efter en fet jobbvecka är slut går det att kosta på sig ett sådant citat. Omgjort och snott av übersupermodellen Linda Evangelista, som precis som jag uppebarligen har problem att få kroppen ur sängen. Där delar sig dock vägen mellan oss två och vi har inga fler gemensamma faktorer. Vad jag vet.

Efter hemkomst var en prioritering att trots den sena timmen tvaga bort the filth. För efter över 30 helgpasstimmar är åtminstone jag inte fräschast i stan, jag kan ju inte skriva vad jag gör på jobbet men vi säger så här: var glada att jag inte delar med mig. It’s all blood, sweat and tears som jag inte bara lever utan bokstavligen badar i. Och lite penicillin och natriumklorid på grund av en liten mindre olycka. Hade nog sylt i håret också, gamlingarna tror att jag är sexton och klappar gärna ”den lille snille jenta” på huvudet...
Kan erkänna att ja, kanske var de 45 minutrar i vattnets tecknet i omiljövänligaste laget men ärligt talat, i Norge slänger vi nära på allt i söppla och det råder returstationsmässigt undantagstillstånd. Lägg till att jag var så trött att jag glömde bort att intvålning, schamponering och balsamering inte sker automatiskt för att man står där inne. Var dessutom vild och galen likt en man med en dödsdom – jag lade mig med BLÖTT HÅR. Med risk för att se ut som det där lemmeltrollet Plupp. Minus den blå färgen eftersom jag övergav den hårfärgen efter Prodigykonserten 1997 eftersom det visade sig att jag delade frisyr och färg med Keith Flint, den clownliknande killen som sjunger.

Nu har jag tappat tåget här. Till saken. Jo, min kaxiga plan på att sova, sova, sova som att det inte fanns en morgondag bakfyrade aningens. Men jag fattade det först efter en tjugo minuter från att jag började med det här nattliga författandet.
Vaknade spyfärdig. Hann tänka både Noro, Calici och Henoch Krönleins pulpa innan jag insåg att när man ätit fyra mackor, en panini och två miniskivor skinkstek och en potät på två dygn så kanske det har med saken att göra. Fördömt! Men när magen väl knutit sig spelar det ingen roll att man lockar med Crüsli (mer om det en annan dag), det är bomstopp. Tänkte att jaha ja, det är väl bara att ta morgon. Det blåser griskallt rakt igenom lägenheten (flest meter per sekund och Europas svar på the windy city är tydligen Bodö...) och jag skakar tänder när jag plötsligt inser att mitt hår fortfarande är vått. Varför? Har någon gått in och tvättat det i sömnen? Är det här någon slags kissnödighetsdröm som slagit tilt? Har håret för alltid ändrat konsistens och kommer vara stripigt och blött? Så slänger jag det där berömda getögat mot klockan och konfronteras med att den visar 02.35, vilket betyder att jag a) sovit i två timmar b) stigit upp för helt klart mindre än 10 000 dollar, exakt noll kronor faktiskt. C) tvingas lyssna på en jävla låt där de sjunger nåt om ballar i grus. Det låter så iallafall.

Önskan att gå samma öde till mötes som en värmländsk varg har aldrig varit större. Men jag kanske borde skriva min CV lite improviserat utifall någon vill rädda mig för att må lite bättre i den syndiga själen...Jag kan laga mat jävligt bra, emellanåt dra ett skämt och är hyfsad på Horse, basketspelet Tue brukade köra. Om du räddar mig är jag helt enkelt din för evigt.

ps. bilden har inte direkt med texten att gøra, men nær jag har tråkigt tænker jag på tillfællen som ær roliga. Och nær familjen Lundberg rensade førråd ær ett av dem.

How low can you go?

Nær man jobbar natt och ær norr om polcirkeln ær sannolikheten att få se dagsljus noll gånger noll. Iallafall om man ær sugen på att sova efter man kommit hem, och det ær ju jag. Så nær jag vaknade i mørkret fick jag sætta mig i den nednøtta soffan och førdriva tiden.
Kækade skorpor med marmelad, førfærades øver hur vinden gav fønsterrutan en omgång samtidigt som jag tittade på (håll i er) SVAMPBOB FYRKANTSBYXA! Herregud, det mest syrapsykotiska hallucinationsprogrammet någonsin skapats før barn sedan Professor Baltazar och Dr Snuggles. Det måste ju va hemskt roligt att gøra barnprogram, eller så ær det så himla tråkigt att skaparna måste gå loss på drogerna. Jag vet inte. Jag satt iaf førundrat och såg på nær den dær konstiga figuren skulle læra sig att knyta en knut. Sedan fick jag nog och gick och lade mig istællet. Det ær alldeles før kallt i mitt rum men lyckligtvis finns ett extratæcke, fast det luktar curry. I mitt hav av sængklæder ær det lætt att børja længta efter sællskap. Det ær ju ændå lite mysigt, som en koja fast ændå inte. Kanske någon som kan se till att jag inte blir omkullblåst eller står på næsan i backen i Rensåsparken. Dær ær det snorhalt och det dær med sandning ær fortfarande en nymodighet hær i oljelandet. Men Hellner vann iaf øver Northug i dagens skidåkning och Kalla kom føre Jacobsen. Jihooooooo!

Den sociala exilen

Jag befinner mig i en hufvudstad. Men ændå børjar den sociala exilen trumma bakom øgonhålorna. Det ær kanske sjælva grejen att inte kunna tjata hål i huvudet på folk om ingenting som ær så ærkejobbig. Jag ær ju social som en gullig hund av valfri medelstor sort med liten svans och att inte springa omkring och vifta varje dag och hælsa och nosa ær ju helt jevla ovært. Jag dør lite. Jag har dessutom sådan kraftig kopfenschmertzen (hittepåtyska, jag vet) så om nån halshugger mig kommer jag tacka. Som grædde på moset annalkas snøovæder av Day after tomorrow-Armageddon-Deep Impact-sort så chansen att jag aldrig kommer hem verkar øverhængande. Så om jag størtar dær øver nån norsk fjælltopp vill jag att ni føralltid kommer ihåg att jag ælskade er alla som mina syskon. Utom de jag vill ligga med (eller har før den delen). Dær skippar vi syskonprylen, trots att jag ær från en kommun dær majoriteten verkar vara frukter av sådan aktivitet. Nej, nu var jag elak.

Och om det ska publiceras bilder på den saknade svenskan (det ær jag det alltså) kan ni væl styra undan från kørkorts- och passbilder eftersom den dær heting-looken uteblev. Det finns nån bild på facebook som ær fin. Ganska nytagen från Hansens gløggfest. Den ær okej. Eller så kan ni ju ta den nær jag ramlat under Erik Jærnbergs matta som vi brøt oss in och snodde. Den ær lite tokrolig. Men jag har førtroende før er. Don't mess it up. Ses i februari. Då jævlar blir det sunkhak før hela slanten. Pax før att sjunga Sexual Healing på Metropol. Eller Let's get it on kanske blir bættre...

Practice doesn't always make perfect

Så kom juldagen. Den kommer ju alltid. Och den upprepar sig alltid till innehåll. Den obligatoriska vakna med sura uppstötningar, svullen buk och förstoppningskänsla som troligtvis inte kommer släppa förrän midsommarstången ska kläs. Att nästan alltid knockas av mängderna rester som sprutar ur det överfyllda kylskåpet och morsans ojande "Huuuuuuur ska vi bli av med all dänna maaaaaten, ta litt te nu, nu måst ni äääääät, annars måst vi släääääääng...nä jag ska int ha mer, jag är så tjock så jag bord höll igänn....". Sedan lutfiskmiddag. Det godaste på hela julen. Sedan hetsblåsande av hår, sminkning med syrran i varsin badrumsspegel med sjukt dålig belysning så vi ser ut som värsta sortens trannys när vi är klara. Val av outfit. Hur man än vänder och vrider på det måste man se snygg ut inför alla som nobbat en, alla som man hånglat med, varit tillsammans med eller gått i samma klass med...okej inför alla. Liiiiiite smalare, ung som en snärta och sexig som aldrig förr. Hur nu detta ska gå till har jag ännu inte kommit underfund med men jag tar patent så fort jag gör.

Anywho, superrolig förfest, Rhythm is a dancer, dålig whiskey och så plötsligt är det dags för vallfärden. Fast Mecka är ju en av stadens två dansställen, ett schletet hotell som aldrig någonsin lär sig av sina misstag och får upplopp i kön där ett flickebarn närapå blev ihjältrampad av inavelspacket som absolut inte fattat att dörren inte blir större bara för att kön blir det, har anställt vakter som troligtvis inte ens får köra mopedbil och dessutom tvingar gästerna att lyssna på ett coverband från Säffle som av någon anledning tyckte att det var en god idé att bränna av hela Coverbandshandboken 1.0. Det var bara att bocka av Summer of 69, Enter Sandman och 2-4-6-8- Motorway. Ja, Selmahotellet i Sunne Ladies and gentlemen. Man kan bli idiotförklarad för mindre, fast jag borde också bli det eftersom jag återkommer år efter år och tydligen är en oförbätterlig idiot även jag. för att toppa en av de största skitkvällarna under 2010 kom jag dessutom hem till en tvättstuga som beslutat sig för att kissa ner sig fruktansvärt. 240 liter vattenberedare med hål är likamed torka torka torka, Lambifåret hade behövts så hade vi kunnat rulla jäveln fram och tillbaka över golvet.

Men skam den som ger sig, jag tänker från och med nu bli klokare. Nästa jul tänker jag ha en pojkvän som jag ska dra med till en paradisö i Söderhavet. Sugen på en söt, självständigt men kanske aningens bitter snart 30-årig Värmlandstös - give me a ring!

Lillstrumpa och Syster Yster

That's us, som den Grinchifierade människa jag blivit finns det en person som kan smälta mitt kalla hjärta. När termometern beslutat sig för att slicka minus tjugostrecket konstant, det aset, är det dessutom förenat med vissa problem. Men det går. Trots los problemos men syrran är liksom rätt person för att lösa dem.

Lillstrumpa skulle köra mig för att hämta diverse id-handlingar. Win tänkte jag, eftersom min bak nerknödd i de allt för små snyggjeansen jag ärvde av Lina Hård är lika med gällivarehäng och därmed förfrusna skinkor. Men så lätt skulle det inte bli eftersom min svårt tankspridde svåger inte ställt bilen där han skulle. Vi letade runt halva Haga men insåg att det ju var fel. Karln svarade inte heller i telefonen, som led batteridöden. Efter att jag dragit iväg med buss för att hinna hämta passet lokaliserades Sciroccon, Klara. Jahapp. Det var bara att knalla. Och jag som hånat alla julhetsare. Eller vad jag nu gjort, jag har väl surat över den här hysterin. Idag var lilla Tiny Dancer "en av dem". VE OCH FASA, men vad gör man inte för julefriden! Man inhandlar julgrupper, herregud, ja. Miniatyrväxter, glitter och fula visdomsord nerknödda i vaser som egentligen inte ens skulle kvalificera som loppisfynd. Not nice at all. Att packa blomhärkena är en vetenskap i sig. Därefter följde tankning av bil, där lyckades jag avstyra ett samtal för att försäkra oss om vilket drivmedel som var det korrekta, mitt största misstag i dag skulle visa sig, men inte för syskonen Persson lyckligtvis.

Det är så himla lustigt egentligen, för även om vi bara ska vara i hemkommunen, det så kallade "sagolika" Sunne (mer raggarhålan som borde skjuvas av kartan) så går det inte att åka dit med mindre packning än för typ tre veckor i New York. Min packning gick på 10 minuter, ivrigt påschasad av fürer Lillstrumpa. Sedan fick hon packa åt både sig och den ostyriga äkta hälften som hon beslutade sig för att åka ifrån eftersom han inte behagade vara i tid. (WORD!). Sedan kom tidsstressen, för vi skulle ju utföra apoteksärenden, handla den sista julmaten, inhandla alkohol för ett mindre kompani, dessutom glömde jag i hasten att packa behå. Och jag gjorde misstaget en gång att gå utan och vi minns det som balen då Tinas nipples almost fell off..nuff said. Så vi var ju tvungna att klämma in ett Lindexbesök mitt uppe i allt. Klockan är 16.45. Affärerna stänger 18.00 och vi måste hämta recepten - i Sunne, alltså köra dit. I jultrafik. TRAFIKKAOSET, som Aftonbladet toppat tidningen, löpet, gjort mitten, enkäter, SIFO, webbtv samt en bilaga angående i typ en vecka. Det är inte ljug att jag hostade magsyra i höjd med Elofsrud och började svettas ymnigt. Eller, det sista kanske berodde på rumpvärmen som helt plötsligt började fungera.

Men varför är det då en så fin dag detta? Jo för följande inträffar:
- Svågerns bror, som vi skulle rådfråga angående drivmedlet, var inte lika lyckosam som oss och tankade glatt i bensin i sin likadana nya diesel-scirocco och ringde med gråten i halsen, vi skrattade oss ju harmynta, men berätta för guds skull inte det för honom.
- Vi hann våra göromål, men även att fjanta runt på Coop i en timme, där vi letade hårfärg, utförde en ananasfotografering och lekte med grisfötter.
- Jag fann Love Actually, vilket är synonymt med att julen är räddad.
- Vi gick på en liten Julvaka där en av gästerna, Loi, inte så jävla gammal, utförde moonwalk, robotdans och nån slags shaky shaky innan värden använde honom som barnarbetskraft och han fick med bricka gå omkring och servera OP och NYköping,

Livet är underbart! I alla fall när man har en syster!