In the arms of sleep

Ett rum är ju bara ett rum. Fyra väggar. En säng, en fåtölj, lampor släcks och det blir mörkt. Nästintill svart. När synen bara ges konturer förstärks allt annat. Huden uppfattar den minsta rörelse, svaga andetag hörs lika tydligt som ekon. Det är avskalat och oromantiskt, men utan larm och inget då eller sen, men ändå inte nu. Har ingen aning om vad som finns mellan sömn och vakenhet men det skulle kunna vara det här. Ett slags tillstånd av exil, och tre personer som ägnar 5 minuter och 13 sekunder åt att lyssna till världens vackraste låt. Det måste vara ett av de där odefinierbara ögonblicken, de finaste. Som aldrig kommer åter.

Show me your genitals

Det är så här det funkar, mina damer och herrar. Word! Och just det, ha en fantastisk lördag.

Agenda Suicide

Några indikationer på att du inte är lat, utan JÄTTElat.

1) Du letar efter killen som ska blåsa trumpetfanfarer i din ära varje gång du tagit trapporna upp till lägenheten på fjärde våningen.
2) Du börjar efter genomfört löppass räkna in dig i skaran av tjejer som satsar på att nå toppen av sin fysiska förmåga, typ Charlotte Kalla, Helena Jonsson och Carolina Klüft och droppar kommentarer såsom "Det blir ju en livsstil" och "Jag skulle ju ljuga om jag inte sa att jag ville bli bäst".
3) Förväntar dig Bragdguldet och Jerringpriset när du gått den 40 minuter långa promenaden till jobbet några gånger. Och även använder de "uttröttande" promenader som argument för att slippa gymmet.
4)Du räknar disk, tvätt, dammsugning, blomvattning och att gå med källsorteringen som motionspass.
5)Och självklart räknar du de hemburna systemkassarna, hävandet av fredagsölen och fuldansandet i lördagens gå-ut-outfit som exercise även det. High impact dessutom.

Lilla Slinkan, det här säger allt.

Läskigt, det är bara förnamnet.

Vad tjänar du

Underkänt i privatekonomi, det är ju okej när det alltid finns någon som räddar en.
Jag är en bortskämd skitunge. Men där lämnar jag den självinsikten och ger er:
Top Economic Fails signerat Tiny. Snart knackar den där blonda och den där håriga killen från Lyxfällan på.

1) 2010, februari. Helt klart plusminusnoll, smäller till med att köpa en D90. Slutsumma: 10 papp.
2) 2009, augusti. Bilhaveri, dubbla lägenheter. Drar iväg på rajraj i Köpenhamn, flyger vidare till Stockholm och rundar av med en partyhelg på hemmaplan. Slutsumma: 8000.
3) 2008, maj. Bruten axel och sjukskrivning, förväntad inkomst 20 000, men fick knappt hälften. Söker rekreation och läkning...i Madrid. Slutsumma: 6000

Nej, det här är ju egentligen bara sorgligt, att jag inte kan hålla i stålarna trots att jag snart är 30. Men ni andra kan väl känna er nöjda med er själva istället. Jag bjuder på den.

Det krävs kanske inte mer än en hobbypsykolog för att finna en underliggande ångest i beteendet och att köpen ersätter en inre tomhet. Men har inte råd med terapi just nu.

I'll feel a whole lot better

Avslutade dagen med ren och skär pornografi. Det här gör det för mig, och det gör det för mig på riktigt. Så snart, snart, snart är den här lilla kärleken min, bara min.

Värmlandshjärtat.

Eller kanske till och med Molkomshjärtat, som det ändå kommit att bli, bankar lite hårdare när Ulf Malmros tar emot en Guldbagge för årets bästa manus. Sedan vilket manus som var bäst, det orkar jag inte debattera.

What goes around comes around.

Det är fint att någon kom på att när man gjort ett misstag kan man trösta sig med att man åtminstone lärt sig av det.

Så jihooooo. Jag har lärt mig någonting i dag. Men det känns inte alls bra. Så därför älskar jag måndagar, denna fantastiska möjlighet till att börja om. Bli en bättre människa och allt annat klyschigt. Vem behöver nyår egentligen, när det finns en veckodag som återkommer 52 gånger dessutom. Oddsen för att man ska lyckas det detta sisyfosprojekt, som det ju ändå är, blir ju så enormt mycket större. Så kom igen nu, känn peppen. Vecka 4, 2010, DÅ jävlar kommer jag bli ännu bättre.

Slut som artist.

Dagens fråga lyder: Hur fan ska en kvinna imponera på en man när hon hela tiden beter sig som en flicka?

Om man läser Carl Jan Granqvist-citatet "Det ska sprutas i munnen" händer följande (för mig iaf): Jag börjar skratta. Inte lite fniss, fniss. Inte slå sig på knäna och hooohoooa lite. Nej, jag gaaaaaapskrattar. Högt och ljudligt så det ekar i korridoren och saliven fullkomligen sprutar. Med min otur leder det dock till att makalöst vackert tillika undrande huvud sticks in på kontoret och undrar vafalls? Men då kan jag ju inte som värsta porr-fian bubbla ur mig citatet, eller? Så jag satt där och skrattade som om jag bara skrattade helt appropå så där ur tomma luften. Och det är ju bara galna människor som gör. Och flickor.

ps. Det Carl Jan pratade om var vart champagnen ska vara, så tvärtemot vad bratsen tror är den inte till för att badas i.

Dagens i-landsproblem 1

Snöröjningens kvalitet brukar ju oftast dryftas av cyklister, bilägare och pensionärer. Nu hör ju jag faktiskt inte till någon av kategorierna för tillfället. Gruppen Småväxta, dit hör jag dock och det är sannerligen ovärt när snöhögarna är så stora att mössan är det enda som har en sportslig chans att synas på andra sidan. Men nu har ännu ett problem dykt upp: snömodd. Stora, breda strängar av saltkladdig sörja som gör livet surt för mig, och mina värkande tantben. Det är dags att agera!! Jag har funderat på följande:

1) Alltid bära snöskyffel. Men det kommer att bli jobbigt och framförallt farligt för mina medmänniskor. (Bevis nr ett är givetvis när jag som sex-åring dammade spaden i huvuet på stackars Kakan när vi lekte på tomten bredvid Lill-Sissis hus).

2) Starta en egen plogningsfirma. Fast när jag besökte Södra Vikens skogsbruksskola förstörde jag nästan en grävmaskin...kanske inte skulle gå så bra ändå....

3) Berätta för Dagiset Lipsillen att snömodden i själva verket är sockervadd. Förhoppningsvis äter de en fin väg hela vägen ner till Nöjesfabriken. Fast om de får ont i magen kommer jag få sota för det eftersom dagisfröknarna alltid släpper ut dem på vädring när de skriker som värst.

4) Presentera snömodden som 2010:s bästa diet. Nya Atkins, fast Snowkins eller nåt. Men hur gör man det? En kampanj blir ju lite ansträngande och dessutom måste ju någon ha testat detta och då blir det väl jag och njaaaeeee....nej, vi säger nej till livet.

5) Gå med i Vinterhatarklubben och vägra gå utomhus förrän våröversvämningar, daggmaskar och fisluktande gyttja är ett oundvikligt faktum. Det kommer ju inte göra varken snöhögar eller moddsträngar mindre. Men att dela hat är ju populärt, se på Sverigedemokraterna - de hatar och fasen vad många medlemmar de har...nu kan man ju inte jämföra Vinterhatarklubben med dem...jag släpper det här resonemanget NU.

Nej, förslagen kanske inte var så bra. Troligtvis är det enda rätta att klistra fast en sådan där orange cykelflagga så jag syns bakom snöhögarna. Och sen är det bara att bita ihop tills växthuseffekten gjort sitt.

You get under my skin, I don't find it irritating

Det är underligt att misslyckande kan kännas så skönt och förvirrande på samma gång.
Insikten av att nostalgi och tillgänglighet trots allt är det enda som finns kvar är inte alls fel.
Men att jag hellre hade varit någon annanstans än förtappad i en Bo Kasperlåt som inte leder någonvart är i sin tur förvirrande. Trots att det ju aldrig ens var ett alternativ. Men antar att även något flyktigt och subtilt kan lämna stora avtryck.

Behold! The Night Mare

Jag är utbränd och behöver rekreation.
Tänkte stjäla några sekunder. Byta några tankar. Äta av klokhet.
Jag vet inte vad jag ger bort men något töms jag på.
Tavlorna blir tomma. Orden aldrig skrivna.
Om man kan fastna i en känsla är det precis vad jag gjort och ältandet blir den enda näringen.
Och den är bara fadd och torftig.
Adore från 98 är ljud passande tömda hjärtan.
Kylan bränner mina knutna händer medan jag pulsar genom snön på tå och hela tiden undrar jag varför det är så.

Jag är fullt kapabel själv men föredrar osentimentala konstateranden om sakers tillstånd. Inga ord vägda på våg, bara sprungna ur uppriktighet. Eller så kan vi bara lyssna till det som orsakar ångest på ett fullständigt obehagligt vis.

Mitt så kallada asociala liv.

Med lite träning gick det. Att gå från studsande socialkänguru till inlåst och själv och jävligt nöjd med det.

I dag skriver jag klart min artikel. Jag ser på en hel radda filmer. Jag gör lite random halväcklig men ändå kanskegod mat. Löser lite korsord. Äter godis. Fuldansar till stripperanthems. (fråga inte!!!) Och det faktum att jag precis bloggade om det är ju rätt makalöst i sig men jag återkommer när jag blivit intressant och fängslande. Kanske har jag därmed självutplånat mig från bloggosfären. Men so be it.

As Weak as I was - the stronger I get

Yoda-aktig titel va?
Mitt lyckopiller Tk sa det som behövde sägas: Du gick ju!
Och ja, jag gick ju. Utan att vända mig om. Den långa vandringen mot att bli fri från förälskelsegiftet har börjat. Emotionell detox. Det är faktiskt bara i teorin som vi är sådana som i slutet får varandra.

Därför har jag påbörjat Operation "Klipp däjj å skaff däjj ett jobb"
- Skriver på en ansökan.
- Ska boka in lite jobb i Norge.
- Och sedan får vi se om det är möjligt att förverkliga Äventyret.

Weak as I am.

Det tog 2 (två), dagar att misslyckas. Som människa. Som överlevare. Eller vad det nu är jag inbillar mig att vara.

Misantropen är full och lägger huvudet på sned. Och gör den där minen. Och jag frågar om han är full, han rycker på axlarna och ser skyldig ut. Försöker övertyga om att jag mår bra, men han mår inte bra. Som alltid. Det smakar äcklig öl i min mun och jag känner mig lustig, men av någon konstig anledning ler jag, på äkta vis, till och med med ögonen. Den där känslan av sockerdricka i benen som kom när jag fick syn på honom tidigare återvänder. Och hjärtat, herregud, hjärtat. Det rusar. I 190. Jag är glad över att se honom. Jag är nervös över att se honom. Men jag är ledsen över att jag reagerar precis på samma sätt som för ett år sedan. Och så lutar han sig fram och kysser min panna. Men han säger att allt är komplicerat. Han är trött och ska hem. Men vi kan ju ta följe, vi bor ganska nära säger jag med lätt nonchalans (vad menar jag med det?). Men vi kommer bara 20 trappsteg ner. Sedan kommer påminnelsen om att man är prioritet 10 eller 11...kanske 12. Och det är ju ingen kärlek. Det är ju bara behov, om ens det. Så jag knyter min halsduk och går utan att vända mig om. Och inser att historien alltid upprepar sig. Repris av 2009, fast ett år senare när läxan borde varit gjord. Men jag misslyckas än en gång och känner hur det börjar falera. Precis som ett korthus rasar jag ihop, och bara det är ju ironiskt i sig.