det börjar bli tomt på kvarnberget. bara ängeln ligger kvar. den där sköra ängeln av glas. jag tog ner skylten i dag. den som berättade för varje gäst vilken dörr de skulle ringa på. skåpen gapar tomma. rummen är avklädda och ekar och doften av rengöringsmedel sticker i näsan. händerna fnasar av vatten och svinto. i kylskåpet stod flaskan med lönnsirap som en rest från alla söndagsbruncher som aldrig kommer åter. dina grillsåser. alla burkar feferoni och jalapeño som vi aldrig kom ihåg om vi hade eller inte när vi storhandlade i timmar på ica maxi. jag tog påsen med gratulationskort. du fick bröllopsfotona. jag tog albumen. det gör ganska ont när insikten om att de faktiskt bara är minnen av något som inte längre finns. aldrig mera några resor. vi var ju lyckliga en gång.
slutligen rev jag släktträdet som jag målade dagen innan bröllopet. alla grenar av mostrar, kusinbarn, pappor, goda vänner och respektive. nu sitter jag här i en by av flyttkartonger och onödigheter. mitt och ditt och vårt och andras. bananlådor fyllda till brädden. plastfigurer, gardiner, franska mynt och vykort. anteckningsblock med fina ord och fula tankar. serier och kollektioner som väntar på att blir kompletta. trygghet på pryl. kanske vill man ha något att hålla sig fast vid. men egentligen ärde ju bara betydelselösa bojor för frigjorda. borde leta vingar istället.
vi talar inte längre. det är bara tomma ord, precis som prylarna. tomma. betydelselösa. vem är du? vi står som främlingar när det gör alldeles för ont att ägna sig åt att minnas den närhet som en gång fanns. Och när dörren stängs för sista gången om några timmar är jag inte längre en del av ditt liv. som om vi aldrig funnits. jag ska nog spara den där ängeln trots allt. den ska få hänga i mitt rum som en påminnelse om det värdefulla i att någon gång fått känna kärlek. även om den kanske inte ens var verklig så var det ändå kärlek.
