Det går bra nu, kompis det går bra nu.

Världens samlade relationsmässiga olyckor har ju en tendens att hamna hos mig, kanske självförvållat, vet inte hur det kommer sig. Men just nu spelar det ingen roll. Jag är glad.
Det går inte att vara annat efter en härlig minisemester i Brefälts stuga utanför Uddevalla. Bloggar mer om det när jag har bättre tid. Men låt oss säga så här. Det var WUNDERBAR!

Jag har köpt konst! Marcus Bergstams abstrakta mästerverk är numer i min ägo. Jag snodde en bild av honom, ni måste ju få se vad som kommer pryda min vägg.

Sedan blir det ju ännu bättre när Härliga fröken Hultengren inte bara fixade mig en egen lya, hon snabbstädade så jag fick tillgång till den jättetidigt. I går körde jag första lasset, en pickup full med...kläder :P
Grädden på moset, eller rosen på tårtan passar ju bättre, I kväll kommer min darling Jenny!!!!

trasselsudd

Jag kommer inom en snar framtid ansöka till en cirkus. Jag har funnit min skill, den är speciell. Jag kan slå knut på mig själv. Helt fantastiskt faktiskt.

Dreamteam

Men vem kör egentligen?

The Boat that rocked.

Båtens livesatsning kastade loss på måndagskvällen. Med Augustifamiljen, även känt som Håkan Hellströms band och husbandet i På Spåret, och de celebra gästerna Ebbot Lundberg och Titiyo. Augustifamiljen hade själva fungerat alldeles utmärkt för att leverera hela veckans soundtrack med covers på Geno och Telephone Line till exempel. Men nu kunde gästerna göra kvällen än mer oförglömlig. Trots att Titiyo, som har en av landets intressantaste och vackraste röster, framför både motowncovers och hitsen Longing for lullabies och Come Along, stjäl den käcke göteborgaren showen. Ebbot, vilken lirare. Mellan mer eller mindre urspårade versioner av Life on Mars och Hurt ger han en lektion i musik och äkta Göteborgsskämt. Dagens bästa nummer är Ebbots lågmälda hyllning till Glenn i gamla Misfitsörhänget London Dungeon, som tillåts eka över Residenset och Klarälven, och så duetten till Everybody's gotta learn sometimes. Fler liveakter till Båtens akter, för att dra ytterligare ett tôrrt båtskämt.

Robyn, jävlar i det.

I torsdags fick jag hör och häpna göra första recensionen åt VF. Robyn, av alla konserter. Så här blev den. Jag var verkligen helt hög efteråt, jag och kompanjon Marie dansade loss i vad som kan beskrivas som en orgie i beats och frenesi, och upplevde helt klart en av festivalens bästa konserter. Nu såg jag i kommentarsrutan att två personer höll med medan en tredje trodde att det var min första konsert eftersom jag var för lyrisk.

Först blev jag sur och tänkte, för-i-helvete jag som varit på sååååååååå många konserter, jag ska minsann ge svar på tal. Sedan kom jag på att är det någonting jag lärt mig genom åren är det att "skriva", det kan ju alla. (En sanning med modifikation eftersom det finns miljontals analfabeter). Men alla kan skriva, enligt egen utsago, och ALLA kan tycka. Skriva och tycka, essensen av en recension. Alla kan recensera. Men det är inte alla som får vara en mediaröst, vilket ibland kan verka vara det enda som räknas i bruset. Därför blir det väl så himla provokativt när rösten inte tycker likadant som man själv gör. Som kan bekräfta att man är rätt ute, har uppfattat upplevelsen korrekt och riktigt. Men i själva verket är det ju bara en subjektiv beskrivning, inget mer. Jag var lyrisk, för att jag var lyrisk. Och jag är faktiskt glad över att jag kan uppleva en konsert på ett sådant sätt att det verkar som om det är min första, med tanke på att jag troligtvis sett närmare 300... Men det tänker jag inte gräla om i kommentarsrutan.

PS. Jag är övertygad om att Robyn posade för mig. Hon vandrade fram till scenkanten, tittade rakt in i min kamera och började dansa. Men jag blev så till mig att jag nästan tappade kameran och inte fick till inställningarna. Jag ÄR en idiot.

Välbehövligt.

En söt gest, inga jävla spel. Raka rör - du är söt, här får du en ros. Tack! Okej, ska vi ses? Perfekt! Ska vi ses igen? Självklart. Det är så här enkelt det SKA va. En tredagars-romans, inget mer men fullt tillräckligt.

Arbetsglädje

Tiny på en utställning med temat Fåfänga, go figure!
I morn är det Hallå Arvika som gäller. I like it, mucho.

Nice knowing you

Lillstrumpa på FESTIVAL! En punkig Syster Yster, orangehårig Brittis, Erika och Hengan?! Det här är Hultsfred 1998. Black Sabbath, the Verve ersattes av This Perfect Day, vi såg Kent för första gången fast bara för att fota Sami åt Nisse. Metalhårda människor höll på att mosa mig och syrran när hon tvingade med mig på Dark Funeral. Jag fick se både Misfits och NOFX och kände mig allmänt cool. Sedan åkte vi till Koster där jag eyeline:ade ett falskleg och körde ner en flakmoppe rakt i ett trädgårdsland. Härligt liv, ge mig mer!

Lillstrumpas bröllop

Lillstrumpa heter helt plötsligt Lisa Nilsson. Tänk, hon fick sin prins Fredrik.

Adrenalinet.

Jag stampade på något under helgen, misstänker att det var min stolthet och den lilla hög av småbitar som mitt hjärta så högst olägligt trasades sönder till. Men precis som söndagen tillbringades i ömsom förtvivlan, ömsom ilska kom måndagen som en befrielse. Jag hatar inte måndagar. Det nya fräscha bladet, efter att helgens sunkighet duschats bort kan jag låta förändringens vindar blåsa mig torr. Allt som rasat ihop byggs upp, troligtvis kommer dock varje söndag denna sommar tillbringas i sällskap av spillrorna av mig själv...så jag får se till att använda resten av veckan till att försöka limma ihop fundamentet lite hårdare. Epoxy.

Trots oroliga, mardrömsfyllda, varmklibbiga nätter kom energin åter. Skrivadrenalin, inspiration, en sommar vid mina fötter. Uppfylld av tanken att det kommer bli bättre cyklade jag hem. En nonchalant nick och ett lyft lillfinger. Och det är faktiskt det enda som jag i fortsättningen kommer ge dig. Fingret alltså.

A second hand emotion

Nu får det vara slut på dumheterna. Jag är inte den första personen i världen som fått hjärtat krossat. Jag är inte heller den sista. Jag kommer troligtvis uppleva hjärtesorg fler gånger. Men nu räcker det.

...

varför gör det så himla ont?