Ge mig en skæmskudde

Alltså jag skrev værldens pinligaste mail till pojken i mitt hjærta. Men nu skæms jag øver att jag aldrig kan va coooool och avslappnad och en sån dær tjej. Ni vet, en sån DÆR tjej. Som inte skriver tretusen ord av blajj och lulllull och gull. Pluttigt och søtt men ændå gnælligt och potentiellt jobbigt. Vad hænde med supersexig, sjælvstændig och smart? Någon glømde visst att infoga den komponenten!!!! (Jag vet, Bridget skickade fåniga sms till Mark Darcy!! Och det gick ju bra...fast det var ju på film!)

The social network

En vecka kvar. Sedan är det bye bye Karlstad. När jag återvänder ska banne mig isen vara smält, GB-sortimentet komplett och beachvolleynäten upphängda. Och terrassen på Kori-kori får gärna ha öppnat också. Men först ska vi umgås. Ses, hänga, gona oss ordentligt...det gillar jag.

Idag hade jag och Flängis frukostmöte och planerade körvätning och karusellåkning i staterna. Så ska vi dricka en del vin och så får vi hoppas Anaheim skärper till sig i NHL-slutspelet.



Fick besök av Uven också. Han är lat.


Syrran och jag har liiiiiiite olika klädstil när vi ska motionera...


Tett sö vackört dä ä mä vår!

Flora och Faunas underbara resa

Jag älskar numer kiwilandet på andra sidan klotet. Kanske inte bara för att det är vackert, utan för att människorna verkar ha grymt vackra hjärtan. Nåt för servicedivor, tråkmånsar och sur-ittor att lära sig av. Jag har lärt mig mycket:
- Turist-teen-bussen Kiwi experience går under namnet Fuck truck!?!! (jag åkte den inte!!!!)
- Om jag säger följande svordomsharang Fitta Fitta Fitta, piss piss piss, förstår Å att jag vill fotografer en tågstation.
- Om man krockar gör det ont.
- polisen är dina vänner, även om de jagar dig med blinkers.
- Kiwifolket gillar french fries, fula kläder...och öl!
- Pingviner dansar, sälar luktar och kiwifåglar väser.
- På bergsvägar så slingriga att man möter sig själv kör NZ-ländare 100!!!!
- Orterna delas upp i håla, hôla och HôÔÔôla. I de flesta av dem finns ondsinta possumdödare. Och de är inte blyga med sin morbida sysselsättning.
- Fulla norrmän inuti grottor med lysmaskar = dålig idé
- Man blir pessfull av Svart Galliano
- Sperm whale direktöversätts inte till svenska.
- Det finns inte 70 milj får, bara 30 milj!
- Vi har sett gulögda pingviner och dvärgisarna, men Skogpingvinerna var till havs...go figure.
- St Paddys är en bra anledning för fylla, såsom musselfestival och vingårdsbesök.
- Att rulla ner för kulle inuti plastboll är kul!
- Å är som en botanisk variant av Bengt Fritiofson.
- Det finns diken som man inte vill ta sig upp ur.
- Borta bra, men hemma är fest! Fy fan vad gött att återse alla väl tillbaka i Sverige!

I used to to love her...but I had to kill her

Sjunger de det? Vad elakt?

I snökaoset har jag ramlat omkull, jag vet. Ingen är förvånad. Jag tänkte precis innan det hände att "oj, här brukar jag ju alltid ramla..." och så KABLAM! Och så skammen. Få saker är så förnedrande som att inte kunna stå upprätt. Det är liksom som om man är alldeles för rundlagd för att ens muskler ska mäkta med. Eller att man redan innan klockan 09 tagit dagens första stänkare som den smygalkis man ju ändå är. Jaja, eftersom jag har likheter med Bambi på mycket hal is beslutade jag mig för att ta bussen från stan till Våxnäs. DET TOG DOCK 45 MINUTER. Sannerligen ovärt. Försenad. Lite blöta skor. Och så är inte en enda kotte på kontoret. Ingen! Jag hade kunnat ligga kvar till klockan 10. Nu sitter jag istället här med hål i huvudet, ögon tunga som cementblock och en ångest större än Kazastan över att jag ska genomlida en kväll av blä. Blä! Wuläääääääää!

I will give to you the love you seek and more

20.07, hur stor är sannolikheten att det säger Smäll i huvudet och bakfyllan tar omtag? Jag vill helt klart ringa en vän, för det här är rent av bedrövligt. Eller ringa en vän, jag borde få hit en vän med ett välladdat gevär. DÖDEN MÅSTE KOMMA, som någon uttryckte det när ett gäng hockeyamatörer gick och förlorade häromdagen.
En vän har det dock sämre, han fick besök av Skamskölj och Ågren på kvällskvisten lät han meddela. Jag ser mig själv lite som Magdalena Ribbings lilla kusin från landet som med magsyran frätandes på stämbanden inte har varken tid eller lust med artigheter vad gäller etikettsregler. Så vid eventuell invasion av dylika gäster är det enda rätta att bjuda på en gammal hederliga portion grisebank. Så snälla Brefan, kick his ass, Seabass!

Tillbaka till min egna misär, vi har kommit till diffdiagnoserna. Jag är faktiskt snuvig och har lite feber och det passar ju inte 1.0-beskrivningen på bakfylla. Jag får väl sluta gå klädd i pyjamas utomhus när det är minusgrader och hoppas det kan förhindra liknande händelser framöver.

Men hur hamnade jag då där? Det finns saker som alltid är onödiga. Man vet det på förhand men skiter blankt i den slutsatsen och inbillar sig att fotbollskören inuti huvet peppande ropar "Göret, göret".En fullständigt lysnade idé var därför inatt att dricka vin efter jag kommit hem från krogen. Ännu mer succéartat blir det om man redan druckit trehundraelva shots som serverats ur pet-flaska...köpsprit? Don't think so. Det enda positiva med detta är ju att man får gnugga armbågar med det som möjligtvis skulle kunna få en att bli ihågkommen efter man sedan länge ligger 6 feet under: ångesten som man kan mata sin kreativitet med. Så fan vad jag varit kreativ idag.

Sirapshjärna.

"Du har så mycket substans att du skulle kunna vara en hjärna". En äkta Sundqvistism levererad av darlingen herself. Men hon har ju fel. Mina synapser har tagit långledigt, på obestämd tid men inte riktigt berättat om det. Jag lider därför av extremtrögus cerebrum. Det innebär att min mentala förmåga är helt fuckad. Jag fattar helt enkelt sämre än de andra barnen. Som skämt, överdrifter och dramaqueenutspel.

Ps. En sak fattade jag ikväll: många på ståplats i LLA har helt klart problem med den personliga hygienen. För fan, jag trodde inte det årliga julbadet tillämpades längre men i vissa fall kan man ju undra.

Åh just det. Jag har klippt av mer av mitt hår. Blev rätt fräsigt, om jag får säga det själv. Fast jag är ju en tröghjärna också, så det kanske bara är att jag först nu upptäcker den förra klippningen...viss latens i så fall.

Går inte upp för mindre än 10 000 dollar

Efter en fet jobbvecka är slut går det att kosta på sig ett sådant citat. Omgjort och snott av übersupermodellen Linda Evangelista, som precis som jag uppebarligen har problem att få kroppen ur sängen. Där delar sig dock vägen mellan oss två och vi har inga fler gemensamma faktorer. Vad jag vet.

Efter hemkomst var en prioritering att trots den sena timmen tvaga bort the filth. För efter över 30 helgpasstimmar är åtminstone jag inte fräschast i stan, jag kan ju inte skriva vad jag gör på jobbet men vi säger så här: var glada att jag inte delar med mig. It’s all blood, sweat and tears som jag inte bara lever utan bokstavligen badar i. Och lite penicillin och natriumklorid på grund av en liten mindre olycka. Hade nog sylt i håret också, gamlingarna tror att jag är sexton och klappar gärna ”den lille snille jenta” på huvudet...
Kan erkänna att ja, kanske var de 45 minutrar i vattnets tecknet i omiljövänligaste laget men ärligt talat, i Norge slänger vi nära på allt i söppla och det råder returstationsmässigt undantagstillstånd. Lägg till att jag var så trött att jag glömde bort att intvålning, schamponering och balsamering inte sker automatiskt för att man står där inne. Var dessutom vild och galen likt en man med en dödsdom – jag lade mig med BLÖTT HÅR. Med risk för att se ut som det där lemmeltrollet Plupp. Minus den blå färgen eftersom jag övergav den hårfärgen efter Prodigykonserten 1997 eftersom det visade sig att jag delade frisyr och färg med Keith Flint, den clownliknande killen som sjunger.

Nu har jag tappat tåget här. Till saken. Jo, min kaxiga plan på att sova, sova, sova som att det inte fanns en morgondag bakfyrade aningens. Men jag fattade det först efter en tjugo minuter från att jag började med det här nattliga författandet.
Vaknade spyfärdig. Hann tänka både Noro, Calici och Henoch Krönleins pulpa innan jag insåg att när man ätit fyra mackor, en panini och två miniskivor skinkstek och en potät på två dygn så kanske det har med saken att göra. Fördömt! Men när magen väl knutit sig spelar det ingen roll att man lockar med Crüsli (mer om det en annan dag), det är bomstopp. Tänkte att jaha ja, det är väl bara att ta morgon. Det blåser griskallt rakt igenom lägenheten (flest meter per sekund och Europas svar på the windy city är tydligen Bodö...) och jag skakar tänder när jag plötsligt inser att mitt hår fortfarande är vått. Varför? Har någon gått in och tvättat det i sömnen? Är det här någon slags kissnödighetsdröm som slagit tilt? Har håret för alltid ändrat konsistens och kommer vara stripigt och blött? Så slänger jag det där berömda getögat mot klockan och konfronteras med att den visar 02.35, vilket betyder att jag a) sovit i två timmar b) stigit upp för helt klart mindre än 10 000 dollar, exakt noll kronor faktiskt. C) tvingas lyssna på en jävla låt där de sjunger nåt om ballar i grus. Det låter så iallafall.

Önskan att gå samma öde till mötes som en värmländsk varg har aldrig varit större. Men jag kanske borde skriva min CV lite improviserat utifall någon vill rädda mig för att må lite bättre i den syndiga själen...Jag kan laga mat jävligt bra, emellanåt dra ett skämt och är hyfsad på Horse, basketspelet Tue brukade köra. Om du räddar mig är jag helt enkelt din för evigt.

ps. bilden har inte direkt med texten att gøra, men nær jag har tråkigt tænker jag på tillfællen som ær roliga. Och nær familjen Lundberg rensade førråd ær ett av dem.

Den sociala exilen

Jag befinner mig i en hufvudstad. Men ændå børjar den sociala exilen trumma bakom øgonhålorna. Det ær kanske sjælva grejen att inte kunna tjata hål i huvudet på folk om ingenting som ær så ærkejobbig. Jag ær ju social som en gullig hund av valfri medelstor sort med liten svans och att inte springa omkring och vifta varje dag och hælsa och nosa ær ju helt jevla ovært. Jag dør lite. Jag har dessutom sådan kraftig kopfenschmertzen (hittepåtyska, jag vet) så om nån halshugger mig kommer jag tacka. Som grædde på moset annalkas snøovæder av Day after tomorrow-Armageddon-Deep Impact-sort så chansen att jag aldrig kommer hem verkar øverhængande. Så om jag størtar dær øver nån norsk fjælltopp vill jag att ni føralltid kommer ihåg att jag ælskade er alla som mina syskon. Utom de jag vill ligga med (eller har før den delen). Dær skippar vi syskonprylen, trots att jag ær från en kommun dær majoriteten verkar vara frukter av sådan aktivitet. Nej, nu var jag elak.

Och om det ska publiceras bilder på den saknade svenskan (det ær jag det alltså) kan ni væl styra undan från kørkorts- och passbilder eftersom den dær heting-looken uteblev. Det finns nån bild på facebook som ær fin. Ganska nytagen från Hansens gløggfest. Den ær okej. Eller så kan ni ju ta den nær jag ramlat under Erik Jærnbergs matta som vi brøt oss in och snodde. Den ær lite tokrolig. Men jag har førtroende før er. Don't mess it up. Ses i februari. Då jævlar blir det sunkhak før hela slanten. Pax før att sjunga Sexual Healing på Metropol. Eller Let's get it on kanske blir bættre...

That's not my name

Om årets första dag ger en representativ bild av hur resten av året kommer att bli måste jag gilla det. Trots allt.
Explosioner och champagne. En stulen puss vid tolvslaget. Vi dansade the Safety dance, födelsedagsbarnet och alla fina vänner.
Fick en lektion i hur förvirrande sms kan vara. En utbytt vokal kan innebära stor skillnad i sig och om trio byts mot trekant är marginalerna för feltolkning oerhört grova.
Har haft en halvdygnssession med min egen humorprinsessa som kan imitera det här:


Desssutom innehöll dagen Solsidanmaraton, Batman, solpromenix, bakispizza och en kaffefrukost. Toppen är ordet jag eftersöker. 2011 kommer bli FENOMENALT!

Practice doesn't always make perfect

Så kom juldagen. Den kommer ju alltid. Och den upprepar sig alltid till innehåll. Den obligatoriska vakna med sura uppstötningar, svullen buk och förstoppningskänsla som troligtvis inte kommer släppa förrän midsommarstången ska kläs. Att nästan alltid knockas av mängderna rester som sprutar ur det överfyllda kylskåpet och morsans ojande "Huuuuuuur ska vi bli av med all dänna maaaaaten, ta litt te nu, nu måst ni äääääät, annars måst vi släääääääng...nä jag ska int ha mer, jag är så tjock så jag bord höll igänn....". Sedan lutfiskmiddag. Det godaste på hela julen. Sedan hetsblåsande av hår, sminkning med syrran i varsin badrumsspegel med sjukt dålig belysning så vi ser ut som värsta sortens trannys när vi är klara. Val av outfit. Hur man än vänder och vrider på det måste man se snygg ut inför alla som nobbat en, alla som man hånglat med, varit tillsammans med eller gått i samma klass med...okej inför alla. Liiiiiite smalare, ung som en snärta och sexig som aldrig förr. Hur nu detta ska gå till har jag ännu inte kommit underfund med men jag tar patent så fort jag gör.

Anywho, superrolig förfest, Rhythm is a dancer, dålig whiskey och så plötsligt är det dags för vallfärden. Fast Mecka är ju en av stadens två dansställen, ett schletet hotell som aldrig någonsin lär sig av sina misstag och får upplopp i kön där ett flickebarn närapå blev ihjältrampad av inavelspacket som absolut inte fattat att dörren inte blir större bara för att kön blir det, har anställt vakter som troligtvis inte ens får köra mopedbil och dessutom tvingar gästerna att lyssna på ett coverband från Säffle som av någon anledning tyckte att det var en god idé att bränna av hela Coverbandshandboken 1.0. Det var bara att bocka av Summer of 69, Enter Sandman och 2-4-6-8- Motorway. Ja, Selmahotellet i Sunne Ladies and gentlemen. Man kan bli idiotförklarad för mindre, fast jag borde också bli det eftersom jag återkommer år efter år och tydligen är en oförbätterlig idiot även jag. för att toppa en av de största skitkvällarna under 2010 kom jag dessutom hem till en tvättstuga som beslutat sig för att kissa ner sig fruktansvärt. 240 liter vattenberedare med hål är likamed torka torka torka, Lambifåret hade behövts så hade vi kunnat rulla jäveln fram och tillbaka över golvet.

Men skam den som ger sig, jag tänker från och med nu bli klokare. Nästa jul tänker jag ha en pojkvän som jag ska dra med till en paradisö i Söderhavet. Sugen på en söt, självständigt men kanske aningens bitter snart 30-årig Värmlandstös - give me a ring!

Lillstrumpa och Syster Yster

That's us, som den Grinchifierade människa jag blivit finns det en person som kan smälta mitt kalla hjärta. När termometern beslutat sig för att slicka minus tjugostrecket konstant, det aset, är det dessutom förenat med vissa problem. Men det går. Trots los problemos men syrran är liksom rätt person för att lösa dem.

Lillstrumpa skulle köra mig för att hämta diverse id-handlingar. Win tänkte jag, eftersom min bak nerknödd i de allt för små snyggjeansen jag ärvde av Lina Hård är lika med gällivarehäng och därmed förfrusna skinkor. Men så lätt skulle det inte bli eftersom min svårt tankspridde svåger inte ställt bilen där han skulle. Vi letade runt halva Haga men insåg att det ju var fel. Karln svarade inte heller i telefonen, som led batteridöden. Efter att jag dragit iväg med buss för att hinna hämta passet lokaliserades Sciroccon, Klara. Jahapp. Det var bara att knalla. Och jag som hånat alla julhetsare. Eller vad jag nu gjort, jag har väl surat över den här hysterin. Idag var lilla Tiny Dancer "en av dem". VE OCH FASA, men vad gör man inte för julefriden! Man inhandlar julgrupper, herregud, ja. Miniatyrväxter, glitter och fula visdomsord nerknödda i vaser som egentligen inte ens skulle kvalificera som loppisfynd. Not nice at all. Att packa blomhärkena är en vetenskap i sig. Därefter följde tankning av bil, där lyckades jag avstyra ett samtal för att försäkra oss om vilket drivmedel som var det korrekta, mitt största misstag i dag skulle visa sig, men inte för syskonen Persson lyckligtvis.

Det är så himla lustigt egentligen, för även om vi bara ska vara i hemkommunen, det så kallade "sagolika" Sunne (mer raggarhålan som borde skjuvas av kartan) så går det inte att åka dit med mindre packning än för typ tre veckor i New York. Min packning gick på 10 minuter, ivrigt påschasad av fürer Lillstrumpa. Sedan fick hon packa åt både sig och den ostyriga äkta hälften som hon beslutade sig för att åka ifrån eftersom han inte behagade vara i tid. (WORD!). Sedan kom tidsstressen, för vi skulle ju utföra apoteksärenden, handla den sista julmaten, inhandla alkohol för ett mindre kompani, dessutom glömde jag i hasten att packa behå. Och jag gjorde misstaget en gång att gå utan och vi minns det som balen då Tinas nipples almost fell off..nuff said. Så vi var ju tvungna att klämma in ett Lindexbesök mitt uppe i allt. Klockan är 16.45. Affärerna stänger 18.00 och vi måste hämta recepten - i Sunne, alltså köra dit. I jultrafik. TRAFIKKAOSET, som Aftonbladet toppat tidningen, löpet, gjort mitten, enkäter, SIFO, webbtv samt en bilaga angående i typ en vecka. Det är inte ljug att jag hostade magsyra i höjd med Elofsrud och började svettas ymnigt. Eller, det sista kanske berodde på rumpvärmen som helt plötsligt började fungera.

Men varför är det då en så fin dag detta? Jo för följande inträffar:
- Svågerns bror, som vi skulle rådfråga angående drivmedlet, var inte lika lyckosam som oss och tankade glatt i bensin i sin likadana nya diesel-scirocco och ringde med gråten i halsen, vi skrattade oss ju harmynta, men berätta för guds skull inte det för honom.
- Vi hann våra göromål, men även att fjanta runt på Coop i en timme, där vi letade hårfärg, utförde en ananasfotografering och lekte med grisfötter.
- Jag fann Love Actually, vilket är synonymt med att julen är räddad.
- Vi gick på en liten Julvaka där en av gästerna, Loi, inte så jävla gammal, utförde moonwalk, robotdans och nån slags shaky shaky innan värden använde honom som barnarbetskraft och han fick med bricka gå omkring och servera OP och NYköping,

Livet är underbart! I alla fall när man har en syster!

Tina and the Toyboys

Jag nästlade mig in i ett lag ändå. Vi kom sexa, vi är väl nöjda kanske...eller pojkarna var det. Jag led åtta gånger om eftersom FOSTRET vann. Darn-diggily-damn!
Men vi hade lugnt det bästa namnet: Tina and the Toyboys!! Och nej, det var inte mitt förslag. Jag föreslog Jesus och de tre vise männen.

När blev allt så här äventyrligt?

Det var roligt igår, med raketer och finbesök av TK. Men idag vände allt, och med besked.
Vi kan börja med den monstruösa huvudvärken, som ett blypannband som nån gång även halkat ner och daskat till mig över ena näsbiten. Sedan kylan. Okej, minus nio är ingenting. Men jag är ju som den där Pingvinen som alltid frös. Pablo tror jag han hette och han tog ett badkar och for iväg till varmare breddgrader. Jag fick idag för mig att gå ut på en äventyrsexpedition. Först till polisen för att lämna in en passansökan. Jag har tagit tre foton till olika sammanhang. Bylinebilden såg ut som sju svåra år och ångest&depression, körkortsbilden som om jag hade en gigalofantisk hjälm på huvet och så körkortsbilden i dag där jag är vindögd, trasslig i håret och allmänt ofräsch.

Efter förnedringen lagt sig lommade jag iväg, mot Råtorp för ett besök hos Lajny o Elis. Jag gick, och fan som jag gick och kom liksom aldrig fram. Köpte med tomtebakelser från kondis. Fortsatte gå och försökte komma underfund med varför jag inte tyckt det var så fasansfullt i höstas. För trots väderskillnaden kom jag liksom ingenstans. Insåg plötsligt att jag kanske hade färdats på en cykel, och eftersom jag inte gjorde det idag var det ju inte så konstigt att det tog längre tid. Jag tog upp en julmustburk jag köpte på kondiset, åååååh, julens livselixir, men kyla, vätska, hud och burk i kombination är lika med att något fastnar. Så min läpp fastnade i burkjäveln, dock endast en kort stund och jag behövde inte be nån gubbe pissa mig i munnen för att lösa situationen. Efter en stund började även mina ögon rinna och det gjorde så att ögonfransarna hakade fast sig i huden under ögat.

Målet närmade sig iaf, men mellan mig, vägen och huset fanns två hinder: en snösträng och en snöfylld backe som även innehöll någon slags rabatt. Snösträngen tänkte jag skutta över men eftersom den var drygt en meter så sjönk jag ner i den och fastnade lite lätt. Pinsamt, med tanke på att trafiken är rätt tät. Jag pilade över vägen och tänkte kasta mig upp lite snabbt för att inte dra till mig uppmärksamhet bland Skåreborna men jag trampade nästan ner mig i rabatten och när jag försökte klättra gled jag liksom bara bakåt, som med mina backhala skidor häromdagen. Så jag fick lägga mig ner och hasa mig upp, och då lyckas jag ju lägga mig på tomtebakelserna. Jaha, nu kan man tro att äventyret var över men icke. Tomtarna smakade inte bra alls och Elis kastade en tamburin på min fot och det var ju lite ont. Sedan tänkte jag safe:a och ta bussen hem men när jag missat två av dem surnade jag till och började ilsket marschera hemåt. De där nio !!!! kilometrarna. För jag hade ju misskalkylerat avståndet rätt grovt. Jag kände mig lite som Barnen från Frostmofjället där jag gick med kylan bitandes i mina kinder och fullmånen på himlen. Men var fan var den där jävla geten Gullspira kan man ju undra.

Väl hemma är det lite svårt att få upp värmen, mitt huvud mår ännu sämre och jag har ätit upp all halloumiost och ballerinakexen ligger på andra sidan soffan. I-landsproblem, mina damer och herrar. Men jag hade gärna velat starta min friskvårdssatsning mer frivilligt än genom en sjuk maratonaktig promenad i iskylan och förnedringens tecken. Nu sitter jag här med begynnande feber och är inte glad någonstans.

Then I go and spoil it all by saying...

Jag gillar inte när de fina beger sig iväg till obskyra platser i världen. Men jag gillar när de kommer hem. Som söta Lina som äntligen är hemma från Bollnässtaden och det firade vi med 350 000 shots ungefär. Stans vackraste bartender, Lelav tror jag hon heter, gjorde en egenkomponerad drink åt mig som jag fick döpa: Tiny Dancer, den smakar mint och choklad, kanske lite väl "vuxen" men vafan...men jag är ju en tant snart sägs det. Höll på att råka i bråk på Kori, tack vare en surhagga med för mycket attityd och alldeles för lite självdistans samt en förkärlek till att förolämpa MIN SYSTER. Det gör man inte. Men det ordnade sig. Sedan blev det mittinatten-lasagne och en natt på Holmbergska-Nilssonska soffan). Fin helg helt enkelt som toppades med att skjuta fyrverkerier. Jepp, det kommer fullkomligen explodera runt Tiny Person eftersom jag är nybliven fyrverkeriförsäljerska!!! Det ni!

Petter Northugs kvinnliga motsvarighet

Träning har aldrig varit synonymt med Tina Persson. Det vet ni. Tappra försök varje år, lite gymdans och bodypump och astmatiska, halvdana släpningar runt motionsspår. Aldrig någon satsning. För taskiga fötter för konståkning, för baktung för längdhopp, för framtung för löpning, för kort för basket, för obekväm i balettrikåerna och för hatisk gentemot kyla, svett och blöta för att ens överväga skidåkning. Det är kanske dåliga ursäkter men har väl alltid föredragit att läsa böcker, lyssna på Nirvana och planera diverse fylleslag och klä mig som ett fashion victim. Men jag ska väl vara fan så envis och erkänna att den här gamla hunden ska sitta. Kanske är det faktumet att min biologiska klocka inte bara tickar utan praktiskt taget ramlat rakt ner i mitt huvud. Men jag tänker vara snyggare än någonsin när jag fyller 30. Och jag vet, jag är inte Petter Northugs kvinnliga motsvarighet men ni måste applådera mitt första besök i längdspåret på femton år. Carro och jag trampade runt cirka 5 kilometer. Jag vet inte om nån smort in mina skidor med vaselin eller glidmedel för i backarna gick det så fort att grantoppar och telefonstolpar riskerade påhälsning. Så jag fick ta hjälp av snövallarna några gånger (Läs tio). Lyckligtvis har jag en fenomenal bakdel som dämpade fallet. Med iskocklar i håret och snö i näsa och innanför tröjan kunde jag dock konstatera att utsikterna inte är helt urusla. Med lite klistervalla och ihärdighet kanske jag kan ge mig på nån mil i framtiden...



Bild: Carro Englund aka The Coach

Men det är som vanligt bara att skratta åt det

Det jag glömde infoga i föregående redogörelse över hur man kan plocka patetpoäng under en kväll i Karlstads nöjesliv är följande:

- Förvåningen, som blir till pinsam återkoppling och en jävla svidande ångest när Segerpalm klämmer fram att man fått livsråd och tröst (!!!) av Britt från Lite Sällskap. Den där genomsnälla flummiga tanten med brunrött hår. Hon är godheten personifierad och lovade mig innerligt att allt kommer att ordna sig, och det är ju bra.

Kucken

Jaha, ibland är de inte som en gummiboll som kommer tillbaks till mig. Mina saker alltså. Efter ett regelrätt sammanbrakande igår (utlöst av totala paniken att inte få se nån på två månader) levde jag rövare på tre krogar. Det började beskedligt. Jag satt stilla på min barstol på Kori och sippade vitt vin och quizade efter bästa förmåga. Det gick väl inte helt lysande och någonstans kom jag på att jag skulle slå till med en shot. Som blev två. Sen sa jag godnatt, mentalt alltså. Men min ostyriga lekamen fortsatte till både Guldapan och Ankan. Där är jag inte riktigt på det hele med vad som försigått men jag har troligtvis tjatat hål i huvdet på allt och alla. Och det mest kvalificerade: jag lyckades "förlägga" både mobil, leg och kontokort. Och det är ju själva kucken. Jag blir så trött på mig själv. Fast att tappa telefonen är ju den bästa boten mot nattliga sms och samtal som ju aldrig bör ringas. Jag hade dessutom tur att begåvas med tre personliga assistenter i form av Nicole och Jocke och Anna. De två förstnämnda gjorde choklad och te och stoppade om mig och Anna, de två fullkastrullerna. I dag har Anna legitimerat mig på banken eftersom jag själv inte kunde göra det. Bankkillen tittade väldigt suspekt på mig och jag kan ju inte klandra honom. Herregud!

Jag var nära sammanbrott när jag kom hem och min dator spelade mig ett spratt under några minuter. Insert smart card (vad fan är ett smart card?)...jag tryckte på avstängningsknappen åtta gånger och vid ett tillfälle grinade jag högt, fast utan tårar. Det var som gnylande tårar, vet inte varför men det kanske kan bli så på grund av självömkan. Men som ni kanske förstår puttrade datorn igång och jag är uppkopplad och anträffbar på Facebook och Twitter (som vanligt). TACK GODE GUD FÖR FACEBOOK! Den här ofrivilliga telefonexilen tar kål på mig, eftersom kuck-Tre inte behagat att skicka min I-fååååån. Ja, jag har i-landsproblem och allt är självförvållat. Jag tror jag behöver läggas in på hem. Sondmatas, tas om hand och knapra piller. För ska det va så här vill jag inte vara med.

Blushing!

Ps. Det går lite lættare att jobba nær någon kallar en søt øver facebookchatten. Just sayin'!

Triss-Tina

Just nu skulle man kunna säga att jag är en vandrande triss-reklam. Plötsligt händer det...singellivet visar sig från sin bästa, roligaste sida. Precis när man ska lämna landet och gå i ensamhetsexil i Norges nordligaste delar. Jag vet inte om det är ironiskt eller om det finns ett samband.

Arbetsglädje

Tiny på en utställning med temat Fåfänga, go figure!
I morn är det Hallå Arvika som gäller. I like it, mucho.