Ljudlöst, men så talande

På min slitna hallmatta låg det bara där. Kortet. Ljudlöst hade det hamnat på insidan. Som att det skulle finnas i det dolda.
Orden var fler än det brukar, omsorgsfullt och med möda hade de skrivits ner. Lite nervöst är min undran om det får vara så, att orden ska få skrivas och läsas. De här dagarna med distans för bådas vår skull bryts ju. För andra gången någonsin kan jag känna att jag med fullständig säkerhet vet att du bedyrar din kärlek på riktigt.
Det gör mig så lycklig. Som om vi alltid kommer stå bredvid varandra. För om vi lyckas med det nu är det meningen.

Insikt.

Hej, jag heter Tina och jag är medberoende. Det är inte en mening jag trott jag skulle skriva men så är det. Det är ett fakta. Det är mitt liv. Men det ska jag jobba för att det inte ska behöva vara. På samma vis som mannen i mitt liv kämpar för att komma ur sitt spelberoende ska jag kämpa för att inte gå tillbaka till gamla mönster. Och vet ni vad, det känns trots allt bra.

Den här situationen

Tänk er att vara precis bredvid din kära men inte få göra som vanligt. Inte hålla om varandra. Inte sova på armen. Inte hålla handen. Inga förtroliga samtal i ensamhet.
Jag vet. Det är vägen mot nya mönster och för att bryta dåliga vanor. Se varandra i nytt ljus. Men just nu är det bara plågsamt. Frustrerande. Jag vill faktiskt bara hem.

On Top of the world

Det var något nytt, Bergen. En galen, mysig och fin by. Det var nya bekantskaper och gamla vänner som tog mig under armen och tog hand om tillvaron. Slutade med att gå på tur. Själv vandrade jag uppför Ulriken, det högsta fjället. Typ 600-nånting över havet. Mäktigt och inte vad jag brukar göra. Men det gav en känsla av frihet och harmoni. Nu är jag inte många mil hemifrån. Ska få umgås med en massa fina. Borta bra, hemma: underbart bra!