Jædrar i det!

Jag sa ju att filmen Sebbe var førra årets bæsta svenska film! Jag SA JU DET!
Och jag skrev æven det nær jag var Grahnskningsnæmnd før VF. Så gøtt før Svinalængorna att den blev nominerad. Men det ger inte några automatiska baggar. Høhø.

Christina, Stina och Tina

Av någon anledning hette mer än hälften av de som jobbade på röd grupp på gastrokirurgen igår något med Tina i namnet. Det var trevligt, och Stina som bor på en segelbåt i hamnen bjöd in mig och Christina på en fika igårkväll. Då är det inte alls fel att befinna sig i Bodö. Men nu idag åkte Christina hem och i helgen åker Stina en tur till Gotland. Och kvar sitter jag. Jävla dret.
Jag har haft värre hemlängtan den här gången. Vet inte varför eftersom jag egentligen haft ett mer socialt liv. Men det sociala livet hemma är ju fantastiskt så det måste vara det. Men nu är det mindre än hälften kvar så jag ska inte gnälla. Jag är en riktig gnällkärring har jag märkt. Eller jo, jag vill gnälla. Det är rätt kul.



Ni kanske inte tror mig, men det är faktiskt som en mindre polarexpedition att ta sig till jobbet. Jag trodde att kulmen nåtts när det var nästan minus 30 förra året och jag skulle pulsa iväg till sjukhuset hemma. DET VAR INGENTING! För om det är minus tio grader och blåser 20 meter per sekund blir kylan jävligt bitande. Och inte nog med att den bits, den slår nästan omkull en. Rätt pinsamt att vingla omkring som en fylltratt för att det blåser lite. Eller som härom kvällen när jag inte tog min en centimeter under flera sekunder. Det var som en vägg som piskade mig i ansiktet och det skrynklades liksom bakåt som om någon fäst klädnypor i bakhuvet för att släta ut framsidan...ja men ni förstår, som Joan Jett, den lilla botoxhaggan. Det är nog bara att ringa en plingeling till Sveriges vackraste äventyrerskor systrarna Simonsson och höra om de vill ha mig med på nästa äventyr. Fan vad jag skulle platsa. Så länge som vi inte ska ut och åka skidor. Eller gå på glaciärsprickor, då kanske jag drullar ner. Eller måste göra noga uträkningar om väg, jag brukar ju ofta räkna fel även om jag alltid kommer rätt i slutänden men man kommer troligtvis lindringare undan i Kristinehamn än på Svalbard. Vid närmare eftertanke, om deras nästa projekt inte innebär att gå i ett vattenbryn på Bora Bora iklädd Bond-bruds-bikini får det nog kvitta. (Fast DET skulle jag vara oslagbar på!).



Och så har vi halkan och den obefintliga grusningen-sandningen-saltningen. Jag har hört att det var katastrofalt glint hemma och shame för er, men det är fanimej mer synd om mig. Häromdagen hade den där elaka danska vaktmästaren inte gjort sitt jobb så jag halkade på trappan till huset och gled in mot handikapprampen, fastnade med foten och sträckte ljumsken. Därför har jag gått omkring som en hjulbent cowboy i en vecka. Det ni, är RIKTIGA problem.



Förra gången jag var här brann det i mitt hus, trodde länge det var falsklarm även om jag var först ut från byggnaden när larmet började ljuda. Men man fick inte intrycket av att det var så seriöst. Efter 15 minuter parkade två brandbilar lite lojt. Brandmännen tog en lov, knallade runt lite med sina hjälmar, brandsläckare och yxor...sedan fick vi gå in tillbaka, förutsat att vi inte bodde på rum 413-417, märkligt men det var väl ingen överhängande fara för rökutveckling, får jag hoppas. Fick även reda på att fasadrenoveringen gjort så att brandvägarna var blockerade på halva sidan av huset. Men lugna nu, det är ingen fara, problemet är löst. Jag hittade följande skylt på min balkongdörr. Och så hammaren ifall man behöver krossa glaset! Mitt rum är alltså den tillfälliga utrymningsvägen. Och det gör mig liiiiiiite liiiiiiiiite orolig. Tänk om brandlarmet går, jag sover för hårt och till på köper kanske råkat att somna utan pyjamas. Jag har faktiskt ingen med mig och ibland är behovet att sova i underställ inte helt överhängande. Så tänk om alla sjukhusvikarier och polska byggjobbare kommer dundrande genom rummet mitt i natten och till på köpet blockerar garderoben och jag måste kasta mig ut iklädd endast mina apmönstrade kalsonger....det kan bli lite pinsamt. Ja, till och med mycket pinsamt. Jag skulle nog behöva lämna landet för evigt.

Går inte upp för mindre än 10 000 dollar

Efter en fet jobbvecka är slut går det att kosta på sig ett sådant citat. Omgjort och snott av übersupermodellen Linda Evangelista, som precis som jag uppebarligen har problem att få kroppen ur sängen. Där delar sig dock vägen mellan oss två och vi har inga fler gemensamma faktorer. Vad jag vet.

Efter hemkomst var en prioritering att trots den sena timmen tvaga bort the filth. För efter över 30 helgpasstimmar är åtminstone jag inte fräschast i stan, jag kan ju inte skriva vad jag gör på jobbet men vi säger så här: var glada att jag inte delar med mig. It’s all blood, sweat and tears som jag inte bara lever utan bokstavligen badar i. Och lite penicillin och natriumklorid på grund av en liten mindre olycka. Hade nog sylt i håret också, gamlingarna tror att jag är sexton och klappar gärna ”den lille snille jenta” på huvudet...
Kan erkänna att ja, kanske var de 45 minutrar i vattnets tecknet i omiljövänligaste laget men ärligt talat, i Norge slänger vi nära på allt i söppla och det råder returstationsmässigt undantagstillstånd. Lägg till att jag var så trött att jag glömde bort att intvålning, schamponering och balsamering inte sker automatiskt för att man står där inne. Var dessutom vild och galen likt en man med en dödsdom – jag lade mig med BLÖTT HÅR. Med risk för att se ut som det där lemmeltrollet Plupp. Minus den blå färgen eftersom jag övergav den hårfärgen efter Prodigykonserten 1997 eftersom det visade sig att jag delade frisyr och färg med Keith Flint, den clownliknande killen som sjunger.

Nu har jag tappat tåget här. Till saken. Jo, min kaxiga plan på att sova, sova, sova som att det inte fanns en morgondag bakfyrade aningens. Men jag fattade det först efter en tjugo minuter från att jag började med det här nattliga författandet.
Vaknade spyfärdig. Hann tänka både Noro, Calici och Henoch Krönleins pulpa innan jag insåg att när man ätit fyra mackor, en panini och två miniskivor skinkstek och en potät på två dygn så kanske det har med saken att göra. Fördömt! Men när magen väl knutit sig spelar det ingen roll att man lockar med Crüsli (mer om det en annan dag), det är bomstopp. Tänkte att jaha ja, det är väl bara att ta morgon. Det blåser griskallt rakt igenom lägenheten (flest meter per sekund och Europas svar på the windy city är tydligen Bodö...) och jag skakar tänder när jag plötsligt inser att mitt hår fortfarande är vått. Varför? Har någon gått in och tvättat det i sömnen? Är det här någon slags kissnödighetsdröm som slagit tilt? Har håret för alltid ändrat konsistens och kommer vara stripigt och blött? Så slänger jag det där berömda getögat mot klockan och konfronteras med att den visar 02.35, vilket betyder att jag a) sovit i två timmar b) stigit upp för helt klart mindre än 10 000 dollar, exakt noll kronor faktiskt. C) tvingas lyssna på en jävla låt där de sjunger nåt om ballar i grus. Det låter så iallafall.

Önskan att gå samma öde till mötes som en värmländsk varg har aldrig varit större. Men jag kanske borde skriva min CV lite improviserat utifall någon vill rädda mig för att må lite bättre i den syndiga själen...Jag kan laga mat jävligt bra, emellanåt dra ett skämt och är hyfsad på Horse, basketspelet Tue brukade köra. Om du räddar mig är jag helt enkelt din för evigt.

ps. bilden har inte direkt med texten att gøra, men nær jag har tråkigt tænker jag på tillfællen som ær roliga. Och nær familjen Lundberg rensade førråd ær ett av dem.

This is Norway

Innan ni anklagar mig før att vara en sur-itta. Kom ihåg att jag skriver det mesta med kærlek. Men it really blows att vara hær i oævvla utan mina friends. Mina kæra, fina, fina friends. Men før att inte vara den som ær den roar jag mig med diverse tilltag. Nær jag inte jobbar alltså. Eftersom jag løst fotogrejen kommer jag bildblogga før att illustrera mitt Norgeliv. Hang with me, vetja.



Gårdagen var dock av det annorlunda slaget. Efter att ha møtt Bodøs største ærke-itta som fullstændigt plattade till mig efter att jag slitet som ett djur på sjukan ville jag først grina. Nær jag inte gjort det utan istællet børjat tænda till och bli førbannad gjorde jag føljande: Ægna større delen av min vakna tid åt att resonera mig kring ifall jag hellre skulle steloperera fingrarna till fuck you-fingrar, alltså långfingrarna rakt upp, eller sod off-fingar, med långfinger-pekfinger rakt upp..liksom motsatt peacetecken. Jag vet inte, men jag gillar Sod off. Det ær liksom lite mer punk, Sid Vicious. Straight to hell, boy. Det ultimata hade varit att få två eller fyra extraarmar, så två hænder liksom haft en stående ordination fuck you till dem som førtjænar det. That's how I roll, liksom.


Hårbilder. Så hær ser man ut efter sex nætters jobbande. Eftersom jag ær snålare æn Krøsus Sork tvættar jag æven håret i Norges svar på Euroshopper som heter Landlord. Det ær lite som bilschampo med extra vax i. Dærav the hair-do.



Matshopping.
Det ær dyrt i affæren. Ett kilo morøtter kostar 30 spænn och jag vill liksom inte bara æta Nugatti på mackorna så jag unnar mig. Lite vitkål, lite vindruvor och ANANAS! Pineapple pimp Annica skulle vara stolt øver mig.

Nu mjuknar mina atomer

Jobbnatt sex, av sju. Jag har haft ångest før mindre...men det hær var fanimej inte att leka med. Men ibland kænner man sig kickass. I dag har jag sakta men sækert betat av en monstergrupp med gastropatienter som kunde gøra vilken garvad systeryster som helst yr i bollen. Man kænner att man lever, men vilket liv ær det egentligen?

Give me slow motions, give me slow, slow motions

Jag har nog bara missførstått frågan, eller? Annars har jag inga rætta svar.

Så så.

Sju nætters jobb på raken. Aldrig hænt førr. Ær lite spænd på om jag kommer go bananas om någon natt och børja hallucinera och vandra runt som en zombie. Jag har precis lagt min sista hand vid jobbet som Grahnvikarie. Hedersuppdraget! Jag kænner mig glad øver att Redaktørs-Martin har førtroendet men jag ær fortfarande skrajsen som en liten duvunge med flaxande vingar och stappliga ben. Rævarna och kråkorna kommer kæka upp mig levande. Om inte blåsten tar mig først. 20 m/s och hagelstorm utanfør. Det hær blir spænnande.

How low can you go?

Nær man jobbar natt och ær norr om polcirkeln ær sannolikheten att få se dagsljus noll gånger noll. Iallafall om man ær sugen på att sova efter man kommit hem, och det ær ju jag. Så nær jag vaknade i mørkret fick jag sætta mig i den nednøtta soffan och førdriva tiden.
Kækade skorpor med marmelad, førfærades øver hur vinden gav fønsterrutan en omgång samtidigt som jag tittade på (håll i er) SVAMPBOB FYRKANTSBYXA! Herregud, det mest syrapsykotiska hallucinationsprogrammet någonsin skapats før barn sedan Professor Baltazar och Dr Snuggles. Det måste ju va hemskt roligt att gøra barnprogram, eller så ær det så himla tråkigt att skaparna måste gå loss på drogerna. Jag vet inte. Jag satt iaf førundrat och såg på nær den dær konstiga figuren skulle læra sig att knyta en knut. Sedan fick jag nog och gick och lade mig istællet. Det ær alldeles før kallt i mitt rum men lyckligtvis finns ett extratæcke, fast det luktar curry. I mitt hav av sængklæder ær det lætt att børja længta efter sællskap. Det ær ju ændå lite mysigt, som en koja fast ændå inte. Kanske någon som kan se till att jag inte blir omkullblåst eller står på næsan i backen i Rensåsparken. Dær ær det snorhalt och det dær med sandning ær fortfarande en nymodighet hær i oljelandet. Men Hellner vann iaf øver Northug i dagens skidåkning och Kalla kom føre Jacobsen. Jihooooooo!

Den sociala exilen

Jag befinner mig i en hufvudstad. Men ændå børjar den sociala exilen trumma bakom øgonhålorna. Det ær kanske sjælva grejen att inte kunna tjata hål i huvudet på folk om ingenting som ær så ærkejobbig. Jag ær ju social som en gullig hund av valfri medelstor sort med liten svans och att inte springa omkring och vifta varje dag och hælsa och nosa ær ju helt jevla ovært. Jag dør lite. Jag har dessutom sådan kraftig kopfenschmertzen (hittepåtyska, jag vet) så om nån halshugger mig kommer jag tacka. Som grædde på moset annalkas snøovæder av Day after tomorrow-Armageddon-Deep Impact-sort så chansen att jag aldrig kommer hem verkar øverhængande. Så om jag størtar dær øver nån norsk fjælltopp vill jag att ni føralltid kommer ihåg att jag ælskade er alla som mina syskon. Utom de jag vill ligga med (eller har før den delen). Dær skippar vi syskonprylen, trots att jag ær från en kommun dær majoriteten verkar vara frukter av sådan aktivitet. Nej, nu var jag elak.

Och om det ska publiceras bilder på den saknade svenskan (det ær jag det alltså) kan ni væl styra undan från kørkorts- och passbilder eftersom den dær heting-looken uteblev. Det finns nån bild på facebook som ær fin. Ganska nytagen från Hansens gløggfest. Den ær okej. Eller så kan ni ju ta den nær jag ramlat under Erik Jærnbergs matta som vi brøt oss in och snodde. Den ær lite tokrolig. Men jag har førtroende før er. Don't mess it up. Ses i februari. Då jævlar blir det sunkhak før hela slanten. Pax før att sjunga Sexual Healing på Metropol. Eller Let's get it on kanske blir bættre...

That's not my name

Om årets första dag ger en representativ bild av hur resten av året kommer att bli måste jag gilla det. Trots allt.
Explosioner och champagne. En stulen puss vid tolvslaget. Vi dansade the Safety dance, födelsedagsbarnet och alla fina vänner.
Fick en lektion i hur förvirrande sms kan vara. En utbytt vokal kan innebära stor skillnad i sig och om trio byts mot trekant är marginalerna för feltolkning oerhört grova.
Har haft en halvdygnssession med min egen humorprinsessa som kan imitera det här:


Desssutom innehöll dagen Solsidanmaraton, Batman, solpromenix, bakispizza och en kaffefrukost. Toppen är ordet jag eftersöker. 2011 kommer bli FENOMENALT!