Ååååååååh Way Out West!

Ey ey ey ey! Vampire Weekend!!!! Band of horses. Andrew Bird. Anthony and the Johnsons. Gang Gang Dance. Lily Allen. Patrick Wolf. MY BLOODY VALENTINE! Bon Iver. Beirut. Glasvegas. Arctic Monkeys!!! Basement Jaxx.

Thank you mummy & daddy, christmas came early this year! Så nu är frågan, vem får jag dejta på årets upplaga?

ps. Jag har ju talat mig varm för att främja grannsämja i det senaste av förekommen anledning. Förut susade objektet förbi och då insåg jag plötsligt att människan var bekant..just det....från festerierna i helgen. Å än en gång krympte världen. Vilket ju är skönt ibland. ;)

Mina Happy-Caps!

Avslutningsvis söndag: Finkväll på Kvarntorp hos syskonen Lundberg. God mat, hemtillverkat kubbspel och nattbad.


Kori, Kori med Lina, Tk och Katrin.


En kanonlördag på Orrholmen; picknick och hästskokastning till Death Proof-soundtracket!!!


Sköna fredag signerad Lajny och Virre - Verolunch - Segerstad med häng på ensamma stranden och tjejkväll på Cazanova-Pitchers och Koriander.


Onsdags-singstar hos Hård-Nilsson. Ack den kråksången.

^^

Man kan kravla sig upp ur skiten med hjälp av gamla, nya, fina men framförallt Riktiga vänner. Som ser igenom fasaden (som egentligen inte borde finnas)...och vet precis vad som behövs för att den sista droppen aldrig ska nå bägaren och därmed förhindrar allt från att rinna över...

Nej groupie nej

Den här groupiestajlen är inte min tekopp någonstans. Och att jaga killar vars enda merit är att spela ishockey, that don't impress me much. Jag bryr mig inte alls. Men det finns såklart ett undantag...om Paul Rudd kom förbi skulle jag troligtvis ta fram de där stalkertakterna jag brukar nyttja mig av på vanliga dödliga killar. Troligtvis skulle jag bli en fullblodsgroupie av rang.

Michael Jacksons mystiska död.

Kungen av pop omgavs av en mystisk aura under hela hans karriär. Han öppnade aldrig riktig dörren till det privata och troligtvis var det en av de stora anledningarna till den fascination och idoldyrkan som funnits runt honom. Men förutom det mystiska skenet runt hans person, liv och leverne riktades hela tiden en stark spotlight mot honom, som ett cirkusdjur - något annorlunda, han framkallade både känslor av oerhörd kärlek och avsmak. Sedan mitten av nittiontalet var det kanske med avsky och avsmak som de flesta såg på honom. Missförstådd och förstörd, en spillra av sitt forna jag. Peter Pan-komplexet personifierat. Vem var han egentligen? Nu förblir det en gåta och myten runt Michael Jackson lever vidare. För är det ett ord som alltid kommer att förknippas med honom (förutom ikon) lär det vara mystik. Och inte ens i döden får en legend vara vanlíg. För inte kan väl ett femtioårig amerikansk man dö av en hjärtattack? Det måste vara något annat. Ända in i döden ska lösnumren säljas med denna aura av mysticism. En stjärna är aldrig vanlig. För vem minns mannen som dog av cancer eller hjärnblödning? Det skulle ju innebära att han var precis som oss, en människa av kött och blod. En människa med både glädje och sorg i hjärtat. Bekymmer och funderingar om jordelivet och vad som händer efter detta. Med tvivel och förväntan, önskningar och drömmar...jag undrar vad Michael Jackson önskade och drömde om. Och jag undrar om det är så fel att en människa, så ovanlig som han, faktiskt kan få lämna denna jord precis som vem som helst...helt vanligt och faktiskt inte mystiskt alls.

Crash n burn girl

Ja, jag kraschade Sofies bil...och ja, jag brände vår fina Köpenhamnsresa.
Jag var så pepp. Allt gick ju så bra och så fuck fuck fuck. Det där ljudet...när plåt träffar plåt och skrynklas ihop till ingenting. Och när jag insåg att det satt ett barn i baksätet på bilen jag kraschade in i...och jag såg Sanna hålla sig för armen...och Sofie bara stirrade. Då kände jag att jag drar olycka med mig. Men ingen skadade sig riktigt...Och alla tog det så bra...utom kärringen i bilen som kallade mig för ungdom och sa att jag låg för nära..och jag fattade ingenting och upprepade förlåt trehundra gånger. Några kilometer längre fram hade en olycka orsakat köbildning och precis efter ett krön kom jag och uppfattade inte att allt stod stilla. Och bromsarna ville inte ta och jag försökte veja men lyckades inte alls. Och jo, jag kommer klandra mig själv. Det var jag som var idioten som körde och som inte fattade att det stod stilla. Det var jag som fuckade allas resa och det var jag som såg till att vi inte får träffa Tue på såååå länge. Hur länge svallvågorna kommer att märkas i min plånbok är oviktigt men pengarna som skulle gå till Uppsala är ju helt klart borta. Och allt jag skulle förtränga genom den här resan sitter i mitt knä och hånar mig rakt upp i ansiktet. Så jag antar att det är dags....slutligen.

This is Lysvik

Det här är en stor dag av flera anledningar:
Jag har åter vistats på the Tiny Vilohem med anledning att jag 27 år gammal behöver lära mig att leva själv. Yes. För och med...för det har jag inte behärskat tidigare. Idyll är ju givetvis en definitionsfråga men i de flesta sammanhang är landet ofta inblandat. Med dess tystnad och lugn och vackra vyer...men tystnad och lugn och ro är inte min grej. Men faktiskt, det är inte heller helt fel även om jag får krupp om datorn är avslagen i tre minuter. Har hittat en ny bad- och grillplats på Uddeberg. Och så är tjejen som jobbar i ICA-affären sjukt trevlig. Det kändes familjärt och lite välkommen till (som dansken skulle ha sagt). Och jag kände mig som den mystiska citybruden som gled omkring och förundrades över byamentaliteten och att en traktor stod parkerad vid dieselpumpen som om den aldrig gjort något annat. Typ så var det.

Dessutom:

Jag gjorde 12 roadtripskivor. Hell yeah!

Och: väl hemma i stadshålan har jag dansat nykter OCH gillat det!! Wooohooo. Tack sällskapet (Frida, Lisa, Freddan, Pia, Kristofer). Och Peter Siepen som hade den goda smaken att spela Because the night och Day & Night.

I morgon ska det köras jävligt mycket bil och så ska jag försöka finna stadsbiblioteket i Malmö, hur nu det ska gå till. Karta anyone? Men sen ska alla få se på fan, allra mest jag, Lill-Smôla och Miss Sofie. Kommer jag aldrig mer hem kan ni bara hoppa upp och sätta er på att jag dog lycklig.

Djur.

Det är helt fantastiskt att något som man tänkt göra blir av. Som Köpenhamn. Om två (two, deux, dos!!!) dagar umgås jag, Sanna och Miss Sofie med Dansken. Och som vi har saknat honom. När hans blåa Saab körde iväg i solskenet på avslutningsdagen trodde jag att mitt lilla hjärta skulle brista, precis som det vattenkraftverk som bosatt sig innanför ögonlocken precis gjort. Men nu får man stilla abstinensen och det är jävligt gött.

Sitter och gör skivor till bilfärden ner. Jag har snöat in på 50- och 60-talsmusik i allmänhet...och the Animals i synnerhet. Fyfan vad rått bra!

Några låtar som får åka med:
- We gotta ge out of this place - the animals
- Maybelline - Chuck Berrry
- Bang bang - Nancy Sinatra
- I got a woman - Ray Charles
- Chick Habit - April March

Väckning.

Efter tio minuter i stugan hade min näsa invaderats av snor. Ja, ni läste rätt och ja, det var för jävla äckligt. Så jag tog ett allergipiller, kollade på Bruno backar sportbil, Morgon Pålsson besöker klartext, Barry & Stewart och Soran Ismael. Klockan passerade midnatt och jag hade inte gjort en enda roadtripskiva. Inte skrivit en enda text. Och biljäveln är ju lika osåld...nån som vill ha ett större projekt som heter Armidala, en misshandlad men trogen mitsubishi -96?


Till saken, vad var det som hände? Helt plötsligt blev jag inspirerad. Tack vare Otis Redding. Men mest tack vare små utlägg på msn som verkligen talade till mig och fick mig att vilja berätta. Nu har jag kommit igång med Parias andra kapitel. Svekfullhet har fått ett verkligt ansikte. Ni kommer att hata Alice (som huvudpersonen heter). Min ständiga skrivkramp infinner sig alltid när jag låser fast mig i någon slags redovisningsplikt. Eftersom jag hela tiden inspireras av det som finns närmast kan jag inte utelämna mig själv. Det vore dumt...men jag skriver ju inte en biografi...jag vill berätta en historia. Därför har jag insett att den självcensur jag sysslat med måste överbryggas om jag ska ta mig vidare. It's all fiction, baby.

Håll truten!

Sol avnjutes allra bäst på utsidan, trots den överhängande risken att få en fiskmåsbajs (eller hundra) i huvet. Jag får sjuka flashbacks till när jag försökte ragga på Christer genom att bjuda in honom för att se på Hitchcock-filmer men jag blev så rädd av Fåglarna att jag till slut fick dra hem till morsan o farsan för att sova. En liten parantes...

Midsommarafton version 2.

Ni ska inte ta mig på orden. Visst, jag åkte bagageutrymme. Men det var väl inte vad hela dagen bestod av. Freddan höll i grillen ett tag och då gick det faktiskt bra. Sedan lämnade han mig åt mitt öde och då glömde syrran att både farthinder och svängar bör passeras i maklig takt. God damn it! Vi drog upp en Sunne-profil och det fick Lina Hård att se rött. Det resulterade i att hon delgav oss den häpnadsväckande kartläggning som hon i smyg arbetat med. Imponerande! Bildgoogling och facebooking borde vara förbjudet på fest MEN det här var ett undantag föra att illustrera korståget mot en tjock playboy-såsare med 50-årskris och bernaise hängande i mungipan... Hey hey hey! Snapsen har tinat och då blir Tina så här nöjd. Andra röker cigg, syrran röker godis. Jessie hade ny frisyr and we liked it a lot! Kransen. Nördbågarna. Min kära syster var allergisk mot båda! Grill i regn. Några utvalda kände ansvaret att styra upp. Det tackar vi för.Så här glad blev Holmberg när Lasse Stefanz och VIP-hyllan på Kolsnäs kom på tal. Så på Fryksdalsdansen hittas han säkrast nedanför platån, gapandes efter ölslattar som hälls över slöddren på bästa Sunne-brat-manér.

Karlstad by midsommarnatt. Det här är Kroppkärrssjön sådär vid 03-snåret. Eftersom jag cyklade upp till Krp och ner tillbaka fick jag uppleva både rakade får och hur man cyklar vilse på Fagottgatan. Skummaste midsommar på länge.

Midsommar.

Ni andra kanske njöt av sill och snaps i goda vänners lag. Solen kanske kikade fram medan ni dansade runt en lövad och blomstrande fallossymbol, även kallad midsommarstång. Men det gjorde inte jag. Smaka på de här orden: baklucka, öppnad öl, en grill, oupptäckta farthinder, syrran vid ratten. Just det.

Nä?

"Den 20-årige man som misstänks för våldtäkt på en hamburgerrestaurang i Karlstad häktades i går." / saxat från VF:s webbsida.

Är det bara jag som snapsat en för mycket eller är det något som inte riktigt stämmer i ingressen? Glad midsommardag på er!

Have you met miss Jones?

Alltså den där Bridget Jones. Den där rultiga klantmajan som alltid säger fel saker, faller för imbeciller till karlar och skriver ytterst pinsamma dagböcker. Lägg till non-existing skirts, oförmågan att säga nej till drinkar och missöden som involverar ful-trosor, rouge, matlagning och skidåkning...så kanske även ni börjar att se likheterna...

Notera försöket till att vara huslig. Det som bilden inte visar är hur jag höll på att krossa rutan när jag välte in mot fönstret. Och på andra sidan välte jag nästan över en jävla massa ormbunkar som någon planerat i nåt som tydligen kallas för rabatt. Onödigt!

Sunne är kanske inte längre hemma men det gör inte byn mindre vacker. Promenad med Bettan i tisdags och så här najs var det. Jag fick till slut sällskap i stugan: Miss Sofie. Och senare i år kommer vårt senaste fotoprojekt.

Bästis.

Så här ser det ut i sommarstugan. Det här är vyn ner mot utedasset. Lite buskage vid stugan....På väg till stugan. Likt en alldeles för entusiastisk hund av valfri sort blir jag galet glad och viftar på svansen vid diverse tillfällen. Som förut när jag återsåg min gamla bästis från förra sommaren. Han är så himla bra på alla sätt och vis. Praktiskt lagd och jävligt vass utan att vara alltför bitsk. Gardena Turbotrimmer är underbar och jag släpper aldrig taget trots att jag känner lite vibrationsskador i nävarna efter att ha gott lös bra länge på den överväxta gräsmattan. Never.

Time to leave the capsule if you dare...

Gräsklipparen är framme. Den fastnar i det 30 centimeter höga gräset. Har rensat uppfarten och tvättat trädgårdsmöblerna, förgäves...spindelväven har blivit en del av inventarierna och halloweenfest skulle faktiskt passa. Tvingar mig själv att skriva. Det enda som är bra är faktiskt titeln på boken jag börjat att skriva - Paria. Det låter väl bra? Men jag tror att det här vilohemmet gör mig gott. Frisk luft kan förhoppningsvis rensa min hjärna. Bort med 30-årskriser som bara är onödiga. Bort med oron över framtiden. Det ordnar sig, kanske inte alltid till det bättre men det löser sig på något vis. Friheten är skrämmande och ångestframkallande. Men om man någon gång lever är det när man är fri. Och trots att det farligt att leva måste jag lära mig att hantera det.

The Tiny Vilohem spelar:
the Gladiators
Dolly Parton
David Bowie
Bob Dylan
GK Monarken

Torken.

Jag behöver vila upp mig. Därför skrev jag in mig på Pensionat Torken. Det började med detox, motion och rekreation. Men sedan kom jag på idén att skriva en bok. Inspirerad av Valley of the dolls och Hunter S Thompson. Därför blev torken helt enkelt ja, som ni ser. Att torka bort dynga från möblerna innan kreativiteten ska flöda. Så nu sitter jag ute i skogen, ensam...fågelsången tystnar snart och i morgon kommer jag väckas av rälsbussen som kommer skrämma livet ur mig...om inte det kommer en tvättbjörn eller vråk eller dylikt. För då dör jag på riktigt.

Söndagsmail på fejjan

Anders Nilsson
Today at 2:45pm
Hej Tina. Hur är läget idag? Vet du vad? Ni stal vår taxi igår... Men Ali kom tillbaks efter en halvtimme, och hämtade oss

En helt imponerande ansträngning en bakissöndag, eller vad tycker ni? Själv hade jag problem att navigera min egen handväska. Det letades borttappad mobil i går, inte min för den var i tryggt förvar i handväskan. Men oj vad det letades. Eller jag var förmodligen inte tillräknelig överhuvudtaget eftersom jag hade fullt upp med att vara pinsam, pinsamt berusad och tja, överlag allmänt störd i bollen. Och pinsam. Jaja, men mobilen var borta. Sist sedd med...öhum mig. Men den var borta. Så i dag var det är jävla töl om mobiljäveln. Blablabla. Helt plötsligt blippar det i väskan. I ett litet fack ligger det en extra mobil och skriker efter uppmärksamhet. Jag - en mobiltjuv helt enkelt. I kombination med taxistölden har ju jag varit ute på stöldturné så där på Minttu-fyllan.

Men även sminkväskan utgjorde ett rejält aber i min annars perfekta söndag (!?!)...när jag kom hem hade det droppat vatten från handfatskranen rakt ner i väskan, och det hade hunnit bli sjuuuukt många droppar. Den var faktiskt helt vätskefylld. Schajt! Men skit ska skit ha, eller vad är det man säger?

Det här var ju kuken.

Jaha. Uppsala sa nej tack till Tiny Person. Jag säger som Lou Reed: A hustle here and a hustle there, take a walk on the wild side. Men visst, ja. Självklart var det kuken.

Ziggy Wiggy

Drottningen av felhörningar är oftast jag eller Lill-Smôla. Men i går tyckte jag att Jennys egna tolkning av Whacko Tobacco var rolig. Så nu ska jag skrattande lägga mig och sova. I morgon är en annan dag, såklart. Doh. Men troligtvis får jag dejta både Tk och Miss Sofie. Det gör mig varm i hjärtat.

Guldkorn.

Om inte livet är en fest gället det att hitta de små, värdefulla guldkornen i vardagen.

Men att sätta sig på tvättmaskinen när den centrifugerar är INTE ett av dem. Häpp.

I had the time of my life!

Nu är allt över. Molkom är slut. Det sägs att jag är journalist. Fri, fri..fri att göra whatever. Det har varit ett omvälvande år. Det trodde jag aldrig när jag för ett år sedan svängde förbi Molkomsskylten och sjön glittrade mot mig. Men nu är jag här och jag är kanske inte precis där jag vill vara men i allafall på väg. Det har hänt mycket. Vänner och familj har kommit i kläm. Men jag har även fått en ny familj. Jag trodde inte jag skulle träffa personer som skulle komma att betyda så oerhört mycket. Blod, svett, tårar...allt! Så många jag kommer att sakna, några särskilt mycket...men desto mer att faktiskt minnas och älska. För Jag älskar er, härliga Molkomsvänner.

Klassbild och Sanna+Empa fritt snott från Lill-Smôlas fejsbook.