A Single Man

Tom Fords debutfilm A single man, efter en roman av Christopher Isherwood, måste vara 2010:s vackraste. Både till innehåll, utförande och skådespeleri. George Falconer är collegeläraren vars livs kärlek Jim hastigt dör i en bilolycka och i den efterföljande sorgen ligger den existentiella krisen som ett tungt täcke över honom. Och frågan är om han ska dra det över huvudet och aldrig mer fungera som en riktig människa och ge upp, eller trassla sig ur och gå vidare, hur man förmår sig att göra det när kalla krigets rädsla håller strupgrepp om världen.

Colin Firth är enastående. Hans sorgsenhet och lidande är så hjärtskärande och hans aningen strama framtoning är perfekt, precis som konstrasten till de livfulla unga männen. Dialogen är insiktsfull, med ett snett leende trots allvaret och alldeles utsökt, och fotot likaså.

A single man är det vackraste, starkaste porträttet av kärlek och vansinnig sorg (med en samtidig tröst i hopplösheten..!?!), Det är en stark hyllning till estetik och människans skönhet tillika skörhet. Förhoppningsvis är jag hopplöst efter och är sist att se den. Om inte: Se den!!!

PS: Ja, kostymen är givetvis suverän. Men att bli förvånad över att det skulle vara som att bli förvånad över att det finns matvaror på Ica.

Totalt Jävla Mörker

Jag undrar om det var ett tecken i tiden att denna valnatt råkade bli den kallaste hittills i höst. Mina stelfrusna händer kunde knappt stänga jackan som skydd för den isande vinden. Helt klart är det ju att vi går mot kallare tider.

När Ny Demokrati ramlade in i riksdagen var det som ett dåligt, plumpt skämt med rasistiska undertoner. Med sverigedemokraterna känns det annorlunda. De kommer aldrig odla karaktäristiska mustascher, rista in hakkors i pannan (nåja) och ikläda sig bruna uniformer som upplysning men vi måste våga erkänna vad som finns under ytan. Budskapet må vara smutsig men retoriken tillräckligt putsad så att den passerar förbi som rumsren. Över 300 000 människor har valt fördomar och trångsynthet och jag undrar var det här kommer att sluta.

Med det här främlingsfientliga partiet kommer vägen ledas in för att leta efter den "riktiga" svenskheten, det är något som är klart.

Deras version är inte jag en del av, det är också något som är klart. Det är många som inte är. Grupper och undergrupper uppstår, det kommer pekas finger och kategoriseras. Lättsamma och bråkiga invandrare. Följsamma och icke följsamma. Viktiga och oviktiga människor. I det här samhället är vi många som kommer att hamna ute i kylan och riskerar att frysa ihjäl.

Packmopedturnén på annorlunda vis.

När det regnar kan man åka till Leklandet och göra ett väderrelaterat reportage. Men har man en kreativ fotografinna som Helena Dahlgren att jobba med kan det bli roligare än så. En dag i juli jagade vi fatt Packmopedsturnén på deras väg från Filipstad till Rudskoga. Det kan du läsa om --->här<----
"Jag ska åka med på flaket", sa Helena innan. Och säger hon så blir det så. Dregen tyckte att det var en strålande idé. Jag försökte febrilt köra fotobil, hålla mig på vägen och fotografera henne när hon fotograferade. Häpp! Det var sommarens roligaste knäck helt klart.

När alla andra tiger samtalar Lena Sundström

Hanteringen av sverigedemokraterna varierar, allt från hur partierna väljer att inte debattera med dem till hur tidningar väljer bort att rapportera något om det parti som mycket väl kan bli vågmästare efter den 19 september. Jag tror inte att vi kan tiga bort dem. Det är lite som att lägga händerna över ansiktet för att monstren ska försvinna. Man ser dem inte, men lika fullt finns de där och man kan ju inte blunda för evigt. Därför är det skönt att det finns människor som Lena Sundström, jag har sagt det förr och säger det igen. Dom kallas rasister är visserligen en dokumentär med en både mjuk och lätt humoristisk approach, men budskapet är innerst inne blygtungt. sd är inget mysparti, det är ett odemokratiskt, hatiskt parti som bygger sin politik på att tolka snedvridna siffror och skapa en obefogad rädsla som bara missgynnar vårt samhälle.

Börjar man bena ut det är det inte lätt, säger Gunnar i dokumentären. Nej, det är precis vad det inte är. Länge har debatten handlat om vad invandring och invandrare kostat, inte vad de ger till vårt samhälle.

Sex and the city 2

Ett Sex and the city med mystik och glamour med återkomsten av både Smith Jerrod och Aidan Shaw samt ett judiskt gaybröllop som kröns med svanar och Liza Minelli. Jag vet inte ens om tanken var god.

New York är inte som det var. Cosmopolitans och mingel alla dagar i veckan har bytts mot barnmatskletiga händer, gubbslem som karriärbromskloss, hormonanstormningar och take-away i soffan. Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda kan snabbt konstatera att livet är allt annat än underbart och hur ska man trassla sig ur den knipan?
Man byter city till Abu Dhabi för att ägna sig åt storögd exotism i en orientalisk schejkstat med monumental lyx som hämtat ur Tusen och en natt. Men haremsdrömmen förvandlas till en mardröm när de fyra, forna hjältinnorna förvirrat och våpigt försätter sig i knipor. Och då är kastet tvärt till att cementera fast att det ”efterblivna” arablandet mest bjuder på kvinnoförtryck och läskiga gubbar som lurar i bazarernas gränder. Nej, jag hade inte förväntat mig ett feministiskt manifest men inte hade jag väntat mig att Gudrun Schymans förlossningsfilm hade varit ett större nöje heller. Den punchlineinfekterade dialogen känns som om Vänner, Jims värld, Two and a half men, Will & Grace och Pantertanter parat sig och fått en fruktansvärt obehaglig avkomma. En rejält rekonstruerad Liza Minelli som framför Single ladies put a ring on it får står för höjdpunkten, och det säger en del.

Därefter blir handlingen mer och mer krystad, även om jag vill gilla och pliktskyldigt skrattar åt Charlottes behålösa och yppiga barnflicka eller åt Samanthas vallningar och försvunna libido trots rugbykillar i oförskämt små och tighta speedos. Små glimtar av det som en gång bar storyn finns, vänskapen och frigjordhet i en väldigt minimal, little brown bag. Att bygga en 150 minuter lång film på ömsom exotism, ömsom amerikansk patriotism funkar inte. När den amerikanska sexuella frigjordheten illustreras genom en guppande rumpa ovanpå en bil till fjärde julifyrverkerier kaskadspydde jag nästan på tjejen framför. Blotta tanken av att det skulle dölja sig en vårkollektion under alla burkor blir även det en pinsam påminnelse om att filmen är totalt befriad från intelligens.

På ett sätt var det en förlösande upplevelse att se Sex and the city 2 – det var utdraget, smärtsamt och faktiskt inte roligt alls. Några tappra försök att återupprätta de fyra kvinnornas självständighet görs men när den evinnerligt töliga Mr Big ringmärker den olydiga Carrie med en svart diamant falerar allt. Så det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att en lång romans nått sitt slut. Tillfällen av skratt, gråt, förtroligthet och Manolos. Jag gör slut med Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte. Det sägs att man efter en förlossning dock glömmer allt hemskt men i det här fallet får jag sätta hoppet till tillfällig minnesförlust om jag ska kunna förtränga allt trams in the city.

Hur är det med självständigheten?

Jenny Östergren är en klok kvinna. Beroende nämns ofta som suffixet efter socker, droger och alkohol som hon så fint uttrycker det. Statusen ligger i att själv är den bäste drängen. Men i min omgivning sägs ändå Du är själv med en liten ton av medlidande. Jag vet inte hur ofta man får höra att det måste vara skönt att lära sig att vara själv också och jag har ju spenderat de senaste 18 månaderna på att lära mig det. Det är fortfarande svårt.

Singelskapet sägs minsann vara något eftersträvansvärt men ändå är den första frågan man får om man träffat någon ny? Alltid samma urskuldande Ja men det är ju fint det också.... Det är aldrig någon som vågar peka på den stora elefanten i rummet. För det är en väldigt stor sanning att Tillsammans är man mindre ensam. Jag måste medge, även om det ibland kan vara skönt att vara själv så längtas det alltid. Det är kvällarna i soffan med någon som förstrött stryker en över håret innan man tillsammans borstar tänderna och kryper ner. (Utan att ligga.) Det är långfrukostarna med korsord, långläsning, löskokta ägg och nybryggt kaffe. Det är handen att hålla under familjemiddagarna man lider sig igenom och örat som lyssnar på klagandet under hela bilresan hem. Vi vill inte vara själva hur mycket vi vill inbilla oss att tro att det är annorlunda. Eller?

Helgen, när min fredag gick från övertidsjobb till vingalej på biljarden, en lördag med hot shots och fuldans till skämsskiva, flirtande och efterfest till fem med nya människor och en promenad hem i kyla...och sedan söndagsbakfylla på uteservering med ännu fler fina människor och rosévin och solglasögon...

Så hur ska vi göra då? Vi som är själva men inte ensamma? Det skulle vara lätt att måla in sig i ett hörn av självömkan och tappa tron på tillvaron. Men gräset verkar ju inte vara grönt på någon sida av staketet egentligen så jag står här på min sida där det är både fnastorrt gulbrunt och mjukt och grönmossigt. Jag må vara den mest osjälvständiga singeln som suktar efter en älskling att vara beroende av men jag varken gråter eller lider eller njuter överdrivet. Men ändå, it's all good.

Ett samlat verk.

Roligt är ibland bara sorgligt.
http://www.samladeverk.blogspot.com/.