Hurra!

När en fyller år ska en unne säjj. Så jag åker och hänger med min snygga polare Johannes. Och nej, han är inte singel.

Vad händer?

Det här med präktighet kan andra ägna sig åt. Jag har fullt upp med att tja, jag vet inte vad jag har fullt upp med egentligen men inte är det att sköta hus och hem. Men i dag slog det slint rejält. Jag lagade två !=! olika matlådor, städade och gick på ett combatpass. Min röv är död och mina revben kliar. Tror det är av överansträngning. Har faktiskt ett litet spörsmål. Hur kommer det sig att muskler kan vara stora utan att vara starka? Mina armar och ben är nämligen hårda och svullna men innehåller noll styrka. Det är liksom som ett slags stånd, fast typ hela tiden.

Jag tycker vi spekulerar lite. Kanske bor det en liten viagra-tomte hos mig som injicerar mina muskler på nätterna. Eller så har mina muskelceller och fettceller bytt plats. Tredje alternativet är att någon roat sig med att byta ut glasen i mina glasögon till sådana däringa lustigahusetspeglar. Det vore ju lite tokigt. Det här kommer hålla mig vaken H-E-L-A natten, bara så ni vet. Godnatt!

Clap your hands if you're working too hard.

Ibland måste jag nära min inre fjortis

Det är väl typ tre år sedan min crush på sångaren i My Chemical Romance. Nu ska jag vara äldre och klokare, men av nån anledning tillbringar jag 3,25 minuter på att konstatera att han är snygg i sitt svarta hår, hysteriska uppsyn och kaninröda ögon med svart pandakajal. Och så spelar de krocket i videon. Så krocket, anyone?

Packmopedturnén på annorlunda vis.

När det regnar kan man åka till Leklandet och göra ett väderrelaterat reportage. Men har man en kreativ fotografinna som Helena Dahlgren att jobba med kan det bli roligare än så. En dag i juli jagade vi fatt Packmopedsturnén på deras väg från Filipstad till Rudskoga. Det kan du läsa om --->här<----
"Jag ska åka med på flaket", sa Helena innan. Och säger hon så blir det så. Dregen tyckte att det var en strålande idé. Jag försökte febrilt köra fotobil, hålla mig på vägen och fotografera henne när hon fotograferade. Häpp! Det var sommarens roligaste knäck helt klart.

Magic ones?

Men skam den som ger sig! Efter förra fadäsen med endast två minimala kantarelljävlar efter 1,5 timmes plockande beslöt jag mig för att följa med Carro o Betty. Och vem skulle agera finna-svamp-expert? Jo, jag. Som inte ens känner skillnad på kremlor och karljohan. Enligt Kent är det brott mot alla tänkbara svamplagar. Men screw you säger jag, den gick ju att äta, även om det inte var den svampen jag trodde. HA! Och vi fann ett litet gäng, åtminstone tillräckligt för att få en macka eller två.

Dejta eller dumpa pt 2

Jag fick en fin liten bok av Lina och Pia. Dejta eller dumpa heter den och funkar som en intressant liten fingervisning för velpottor som inte riktigt kan skilja briljanterna från kol. För egentligen kanske det inte är så svårt att veta, men att ha en snabbguide som skriker ut det som borde vara uppenbart är bättre. Så boken, vad säger du?

Maggropen

Messages (1). Mina axlar höjs. Det känns i maggropen. Håller andan, några sekunder bara. Nähej. Okej....konsthallen har 900 medlemmar, det är Rob Coffinshaker på Båten eller något annat. Kan till och med vara trevligt. Men det är ändå fel. Så nähej.

Ibland är det skönt att bli besviken eftersom det är så talande att man just blir det. Här sitter jag, en jävla fredag och det är kallt och blåsigt och jag är yr-i-bollen-bakis och jag småler för mig själv.

Lille Lina

Nwt-Lina blir Bollnäs-Lina för att senare blir radio-Lina. Jag lovar att hälsa på dig, fine vän. Det är ju inte direkt som att du faller av jordens yta. Men Bollnäs är fasligt bra nära. Nog fan blir Karlstad i alla fall en tråkigare stad utan dig.

När alla andra tiger samtalar Lena Sundström

Hanteringen av sverigedemokraterna varierar, allt från hur partierna väljer att inte debattera med dem till hur tidningar väljer bort att rapportera något om det parti som mycket väl kan bli vågmästare efter den 19 september. Jag tror inte att vi kan tiga bort dem. Det är lite som att lägga händerna över ansiktet för att monstren ska försvinna. Man ser dem inte, men lika fullt finns de där och man kan ju inte blunda för evigt. Därför är det skönt att det finns människor som Lena Sundström, jag har sagt det förr och säger det igen. Dom kallas rasister är visserligen en dokumentär med en både mjuk och lätt humoristisk approach, men budskapet är innerst inne blygtungt. sd är inget mysparti, det är ett odemokratiskt, hatiskt parti som bygger sin politik på att tolka snedvridna siffror och skapa en obefogad rädsla som bara missgynnar vårt samhälle.

Börjar man bena ut det är det inte lätt, säger Gunnar i dokumentären. Nej, det är precis vad det inte är. Länge har debatten handlat om vad invandring och invandrare kostat, inte vad de ger till vårt samhälle.

WoW

I särklass en av sommarens stora höjdpunkter. Slottsskogen, Göteborg, Sällskap att älska, musik att dö för. Jag bommade mitt eget schema men det gav desto mer. Herregud!

Här har ni höjdpunkterna:

Håkan Hellström, inte direkt oväntat. All kärlek som hade pressats ihop framför scenen, och all kärlek som fanns på scenen. Helt otroligt! Tusen och åter tusen människor skrek ut varje textrad, hysteriskt, teen-angst, utan att det gör något. Det är en spelning som går till musikhistorien, helt klart. Dessutom kommer River en vacker dröm ALDRIG spelas live igen. Och det är också något.

Local Natives. Musik med betoning på musik. Så långt från shoegazing det går att komma. Så långt ifrån vi spelar hellre än bra. Amerikanska Local Natives har en ljuvlig musikalitet som vaggar in en i små berättelser och varje gitarrslinga, varje trumslag är lika välavvägt som en specialkomponerad parfym. Och Sun Hands är något helt annat, verkligen helt annat och den är en av de hetaste låtarna just nu. Killar, listen and learn. Avvaktande till en början, och ju fler sekunder som går desto mer intensivt, till slut...2,42 händer något. Men inte riktigt. Det är ett verkligt spel av passion, fast som musik. Och 2,57 kommer höjdpunkten. Nästan övermäktigt. And that's how it's done!

M.I.A. Det mest råbarkade, kompromisslösa du kan tänka dig. Hon är en commander in chief och det är bara att lyda. Hon kräver 100 procent. Men det är inget annat man hellre vill ge hennes utdragna mixer som är så massiva att det känns som om hela scenområdet är en musikalisk krigszon. Jag trodde att alla indiska eller lankesiska tjejer var lite småtöntiga, fjolliga, a la Bollywood, de som jag alltid tidigare sett och aldrig velat ha som förebild. Hade jag sett det här som 10-åring hade jag blivit oregerlig.

Mumford and Sons

Solen glittrade över Göteborgs hustak när jag vandrade mot sjuan klockan nio på lördagsmorgonen. Jag hade ångest över om jag skulle försova mig och missa denna spelning. Det gjorde jag inte. Men hade jag det skulle jag aldrig ha förlåtit mig själv. De kommer från samma vackra skola som Okkervil River, Midlake och Fleet Foxes. Lyssna på det här, och ni förstår.

Miike Snow. Arvika? Nej! WoW? Inte imponerad. Men hur kommer det sig att det var en höjdpunkt? Jo, vissa saker ska upplevas i sitt rätta element. Miike Snow ska inte upplevas i ett festivaltält. Klubbspelning, Port De Soleil, åtta pers på scenen och en rackarrökar-version av Leave the World Behind som till och med Bolander tyckte var superb, och han har ändå sett den Ibiza-style original. Det är klubb när det är som bäst. Svett, ett jävla pumpfistande och euforiskt hoppande. JA, vi säger JA till livet.

Och såklart, icke att förglömma. Det var en given höjdpunkt att hänga med snyggsyskonen Åberg, som balsam för en trött själ. Så fina människor! Tack!

Bild tagen från Sofia Åberg.

Goíng West

Jag har lidit av sömnsjuka de senaste dagarna, men nu ska jag banne mig grotta ner mig i det som gör mig lugnast här i livet: musik. Mumford & Sons, Marina & the Diamonds, MIA, Iggy och hans stooges, Jonsi, Håkan Bråkan, tSooL, och givetvis th xx. Lyckost mig! Och tack till Åberg som låter inhysa den lilla pysslingen från landet. Wa-wa-weee-waaa, nu kör vi!

Ps. Jag fick vikariera som för tf nöjesredaktör herr Segerpalm idag. Imorn kommer min intervju med First Aid Kit i VF! :)))))

One more time with feeling

Inget sker efter tidslinjen, rakt på...det mesta är överraskningar, överrumplande, oväntat, oöverlagt kanske till och med. Det jag säger ena dagen är borta den nästa och åter den tredje. Och så snurrar det runt, kastas om, det börjas om från början och så kastar jag mig till sista sidan innan jag ens nått mitten. Impulsiviteten som djävulen på min axel symboliserar finns där av en anledning. Men karusellen har plötsligt tappat intresse, inte på något sätt fart, men jag har ändå ramlat av. Eller vill rättare sagt kliva av. Jag vill måla min vägg. Läsa min bok. Skriva mina oviktiga, självcentrerade texter, höra på Regina och Francoise...gråta lite, skratta mera, dansa min hittepå-moderna dans i vardagsrummet med festklänningar på. Laga middagar och bjuda hit er. Dricka skumpa, te, diskutera oväsentligheter. Sova länge. Somna nykter, vakna obakfull. Fotografera feta humlor, sparka höstlöv och låtsas att jag är någon annanstans. Glamouren som aldrig egentligen fanns lockar ju inte, ge mig vardagsromantik. Dagar utan att tankarna kretsar runt spillrorna av det som en gång var, men som aldrig riktigt var det.

Jag vill se var det vettiga kan ta vägen. Det har gått för lång tid för att satsa på ett planlöst sökande. Den här leken blir mer värdelös ju mer det lider. Herregud, jag lider av den här värdelösa leken. Fanimej.

Oink oink, mansgrisjävel

Det är väl lika bra att erkänna, hur störande det än är. Jag har ramlat av vagnen. Några fina ord, och så är jag åter redo för ett kamikazefall med fejjan rakt i asfalten. Men den här gången tror jag att det var värt det.
För det känns inte riktigt lika surt den här gången. Kanske för att jag ägnade morgonen åt att vräka ur mig sanningens ord. Vad sägs om att högt och ljudligt skälla ut karln i fråga för att han inte röstat i ett enda val? (Det är en demokratisk rättighet som andra kämpar och DÖR för att få, och det pissar du på!!!) Han var i chock över att jag tänkt rösta på Fi och gillar Gudrun. Jag vrålade tillbaka varför han inte hade kunnat upplysa mig om att han var en mansgris innan jag ramlat dit. Det sista jag sade innan jag gick var: Hoppas din farsa vinner golfen. Insåg sedan att de troligtvis spelade i lag, men skit samma. En osnuten mansgris med jävligt osunda värderingar klarar jag mig alldeles utmärkt utan.

Slår ett slag för tydlighet

Svar på tal helt enkelt. Kolla detta: <------->

You're so very special, I wish I was special

Last night I traded my souls innermost for some pickled fish

Det är nog minst 25 grader här på Tegnérs. Är rädd för både källaren och från skuggorna i köket, och nyss skrämde jag mig själv med en låt. Ingen cowboy jag inte. Så jag sitter här bakom en av soffans fyra delar, med datorn i knät och riskerar värmeexantem precis som WoW- och CS-kidsen och tänker över dagens som varit bisarr och vårt jobb som är likaså. Jag är så trött men orkar inte lägga mig riktigt än. Passar på att njuta av lite sommarnatt, nej säger du, hösten är här men jag skiter i vilket.

Förra året bestod liknande sommarnätter av sagor och ångest. Den här sommaren består inte av en enda saga, men kanske lite ångest.
Jag har, precis som alltid, ett soundtrack. One foot in the grave. Jag har en granne som kokar lim och två som är osynliga. Tretton kartonger och en jävla massa skit. Färdiga, halvfärdiga och inte ens påbörjade tavlor. En borttappad antennkabel och en låda saker från bröllopet som jag inte förmår mig att slänga.

Undrar om jag någonsin kommer passa att vara någons. Tiden går och jag antar att jag borde sluta klandra mig själv. Jag är ju inte unik på något sätt, inte den första som trashar en relation. Men jag fuckar ju alltid upp. Blir den där elaka, hemska människan som jag varje gång lovar mig att inte bli. Jag är ju en bra människa - i teorin.

Herregud, vad deppig jag verkar. Det är ju inte riktigt sant. Men det är bara det här lyckliga runt omkring som får mig att längta efter att ändå vara någons.

Flytten.

Det går bra nu, jag lovar. Men jag längtar tillbaka till Uddevalla. Det var liksom så familjärt och perfekt. Sommaren at it's finest. Nu sitter jag här, med lite regn i håret. Ont i ryggen och vill bara skala några kräftor med mina tänders våld och spela krocket i tre jävla timmar. Och trassla in mig i tältöppning. SÅdeSÅÅÅÅ!

(Jag har snott bilder av Brefält och Odd, eller snott och snott...lånat.)