Humör: på stadig väg mot ON!
Status: kropp piggare än knopp
Lyssnar på: Red flag såklart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



Äntligen fann jag den. Eller den fann mig. Skulle peppa mig inför pier pressure på söndag och så ramlade den här underbara låten över mig, jag har letat i säkert 3-4 månader...trodde det var the Used ett tag...

"Cast off the cruth that kills the pain, The red flag wavin never meant the same
Kids of tomorrow don't need today when they live with the sins of yesterday"

Ikväll ska vi till Ankdammen med jobbet. Efter det ska de manade till Plaza på premiären av sommarens knôigaste tillställning: Sommarplaza!
Det är prep!


Jag har ett problem. Jag har anger management issues. Alla andra i hela världen verkar kunna vifta bort när folk är dryga, tänka att de mår dåligt eller nåt. Jag stör mig och blir förbannad. Jag ogillar följande så mycket att jag nästan spräcker hjärnan: initiativlöshet, avsaknad av personlighet, tjat, präktighet, uppförstorande, BESSERWISSRAR! Varför? Jo, det är mina sämsta egenskaper som jag verkligen hatar av allt i världen som jag verkligen kämpar för att få bort. Få bort. BORT! Så finns det folk som verkar ha det som basutbud i sin personlighet. Oj då, den personen är det ju synd om, på riktigt. Fuck.

En annan sak. Varför verkar så många personer tro att jag härmar dem. Som om jag inte hade mina egna idéer. Nr 1, jag skriver för att det ALLTID varit mitt intresse. Nr 2. Musiken jag lyssnar på lyssnar jag på för att JAG gillar den. Och nr 3. Jag väljer mina yrkesval efter MINA intressen och vad jag har för planer och mål, inte andras val. Så där. (vilken anger day, men jag är väl ursäktad, det är röd dag...)

Devil in a midnight mass

Status: Feber
Humör: Gott
Lyssnar på: Billy Talent.

Midsommar är passerat, adjöken fröken, helt förbi. X antal människor ihjälkörda/drunknade eller försvunna. Litervis med alkohol förbrukat. och jag är allergisk mot lindemans cabernet.

Återigen har bonnhålor förärats med ett besök. Mellan Dals-Långed och Bengtsfors ligger Laxsjön där vi tillbringade midsommar med friends, barn och kalorier. Och histamin!!!!!!!!!! Har nog aldrig varit så allergisk i hela mitt liv.

Midsommardagen och da renunion. Kan inte ljuga där...jag har varit nervös. Pinsam tystnad anyone? Eller nåt utbrott kanske...lite drama. Men vi slapp det i stort sett. Folk käkade och var nöjda, druckna och på festhumör. Och jag kände mig lättad. Satmliga som kom dit var folk som man ändå ville sitte ner och snacka med. Vi är kanske samma patetiska jävlar som då, vem vet. Fast snyggare tycker iaf jag...

Got me hoping you save me right now

Antony and the Johnsons - Dalhalla (Rättvik)

Tjejerna på tur - det var som en rock n roll, version av Crossroads, måhända lite oglammigare. Vad vet jag, stängde av filmen efter 10 minuter. Det som skiljer Värmland och Dalarna är INTE det faktum att dialekterna konkurrerar om att va bonnigast i Sverige - nej, det är skog, skog och milslånga vägar kantade med...skog. När man åkt i lite drygt en timme kommer man till Lersjöfors och det är hôôôla kan ja lôôôv. Fast då har ni ännu inte passerat varken Dala Järna eller Gagnef. Dessutom är risken för att få en älg på motorhuven överhängande, särskilt med en norska brevid som beskriver älg med orden "ooooo ooooooo oooooooo". Men nu ska jag sluta med det geografiska och zoologiska häcklandet och ägna Antony några rader.

Settingen var perfekt. Mitt inne i skogen (såklart) omgiven av tall och grönt vatten som fått sin färg av omgivande kalksten. Du befinner sig i en saga. Den djupa gången ner till konsertplatsen ta andan ur dig, bokstavligen talat. Men du kommer förlora din anda fler gånger under kvällens lopp. Det handlar om 2 timmar magi.

Antony är som ett barn. Harmlös, skör, poetisk och verklig. Du kan inte avfärda honom. Om du gör det har du ett hjärta av sten eller så är du bara en komplett idiot. Och han bevisar hur en låt av Beyoncé kan trollbinda 5000 cyniker. Jag har aldrig sett en vuxen pojke gråta så tröstlöst som killen bakom mig gjorde, jag tror det var av glädje. Men han var lika harmlös och verklig och när man inser att alla som delar det här förmodligen bara låter känslorna komma när Anthony spelar You are my sister, For today I am a boy eller Hope there's someone överväldigas jag helt totalt. Och jag får en klump i halsen och tårfyllda ögon även idag när jag hör Cripple and the Starfish.

Om någon annan hade talat om stenars innersta väsen, om de har en själ, skulle mitt hårda jag få ruskas om för att inte säga något vasst och slagfärdigt. Men jag vet att han är så äkta, det är inget spel utan genuint filosoferande jag gärna skulle ägna mig åt om min hjärna var mottaglig.
Hans rörelser är musik. Varje ton från pianot, violinernas harmonier och hans säregna röst som man måste tillåta sig att motta. Somliga avfärdar honom - och de är ju kompletta idioter. Om du låter dig bli berör så lovar jag att Antony Hegarty skänker dig styrka, sådan styrka som bara en skör person kan ge.


I love you! You're so special!

when the sun shine, we'll shine together

Humör: Glad!
Status: Dansant
Lyssnar på: Umbrella med Rihanna

Jag har upptäckt följande:
- när jag skriver får jag panik att jag ska glömma va jag ville komma i första hand så jag hafsar iväg alldeles för snabbt
- sedan redigerar jag under tiden jag skriver, not good for da chi flow
- har hittat några favoritpuggor (vilket jävla ord hörni!), har förlikat mig med idén att jag är en fag hag av rang...kanske för att de få glamourtörstande, fun-junkies jag träffat varit just puggor, förutom du då, Missy Mille! Du är coolare än Missy! Och lika tuff som Lisa Leveridge. Iaf, jag är besatt av Bögjävlar.

- jag är så jävla dum också, har biddat till mig en extra biljett till pier pressure och tja, jag får väl den också med min vanliga otur. Ticket anyone?



Prios in my life: fixa kompletteringar till vhs! boka herrgårdweekend! ficka lite fabulous clothing till helgen!

Shoe fetish lifestyle

Jag har varit bredbandslös. Jag har varit full. Jag har varit arg. I kombination och separat. Men jag har även börjat skriva bok. 1993 skrev jag en lång novellaktig sak som jag aldrig skulle kunna visa i dagsljus, ever, MEN nu har Mille inspirerat mig till att bli chick-lit queen. Eller nåt. En skrivarguru berättade att oftast blir berättelser dåliga för de är självbiografier, som några slags 15 minutes of fame..eller 250 pages of fame. Bekännelser, bikt, kalla det vad du vill. Jag har varit blockerad eftersom allt ska va så sanningsenligt. Men det begränsar ju mig. Så med en Lotta Kühlhornbok och min square hotelpenna hoppas jag råda bot på mig själv. Jag vet att jag är en vandrande kris pga vår reunion. Jag har ju inte blivit nåt annat än den medelmåtta som jag alltid föraktat.

Jag slutade läsa. Allt utom medicinsk litteratur vill säga. Så nu är jag påläst om insulin, njurens funktion och syrabasbalans. Men utan inspiration. Så den senaste månaden har jag läst läst läst läst.
Martina Haag, Johan Hilton (jag älskar dig!), Giles Blunt, PC Jersild, Neil Strauss, Orhan Pamuk, Jonas Hessen Khemiri (älskar dig med!), Michael Moore....jag ska nu låta allt rinna ur mig. Släppa fantasin lös. Härmed är jag oblockerad.

Dessutom har jag fått en beställning på en tavla. IIIIIIIIIIIIIIiiihhhhhhhhhhhh!!!! Nr 3 - Kate Moss, jag är stolt över henne. Och nu kommer nr 4: Kate Walsh (i serien Kate of course!)