Ljudlöst, men så talande

På min slitna hallmatta låg det bara där. Kortet. Ljudlöst hade det hamnat på insidan. Som att det skulle finnas i det dolda.
Orden var fler än det brukar, omsorgsfullt och med möda hade de skrivits ner. Lite nervöst är min undran om det får vara så, att orden ska få skrivas och läsas. De här dagarna med distans för bådas vår skull bryts ju. För andra gången någonsin kan jag känna att jag med fullständig säkerhet vet att du bedyrar din kärlek på riktigt.
Det gör mig så lycklig. Som om vi alltid kommer stå bredvid varandra. För om vi lyckas med det nu är det meningen.

Insikt.

Hej, jag heter Tina och jag är medberoende. Det är inte en mening jag trott jag skulle skriva men så är det. Det är ett fakta. Det är mitt liv. Men det ska jag jobba för att det inte ska behöva vara. På samma vis som mannen i mitt liv kämpar för att komma ur sitt spelberoende ska jag kämpa för att inte gå tillbaka till gamla mönster. Och vet ni vad, det känns trots allt bra.

Den här situationen

Tänk er att vara precis bredvid din kära men inte få göra som vanligt. Inte hålla om varandra. Inte sova på armen. Inte hålla handen. Inga förtroliga samtal i ensamhet.
Jag vet. Det är vägen mot nya mönster och för att bryta dåliga vanor. Se varandra i nytt ljus. Men just nu är det bara plågsamt. Frustrerande. Jag vill faktiskt bara hem.

On Top of the world

Det var något nytt, Bergen. En galen, mysig och fin by. Det var nya bekantskaper och gamla vänner som tog mig under armen och tog hand om tillvaron. Slutade med att gå på tur. Själv vandrade jag uppför Ulriken, det högsta fjället. Typ 600-nånting över havet. Mäktigt och inte vad jag brukar göra. Men det gav en känsla av frihet och harmoni. Nu är jag inte många mil hemifrån. Ska få umgås med en massa fina. Borta bra, hemma: underbart bra!

Andrum

Bergen och Fyksesundet i mitt hjärta!

Om det känns bra, låt det vara det då

Efter en vilsen månad med mycket tid i både mitt eget och andras sällskap vet jag en sak: jag är omgiven av människor som älskar mig. Det är det enda som räknas faktiskt.

Your arms around me part II

Hur illa det än kan verka vara så räcker det att lyssna på den där låten som jag förknippar med vår första svacka för att må bättre. Då var det första gången jag kände att det var något särskilt mellan oss. För varje dag som nu passerar blir den känslan starkare. Och snart får jag vara tre millimeter ifrån dig och sova med din hand i min.

Perspektiv

Det gäller att veta var energi ska riktas. Spara, kanske snåla. Allt för att behålla hår, tårar och vett, och hålla magsyra och hjärtrusningar i schack. Jag lägger min energi på de viktigaste personerna i mitt liv. Punkt.

Tre steg fram, två tillbaka

Min hjärna har smält. Inget är vettigt.
Men varför ska jag behöva vara det som står mellan dig och katastrofer?
För jag vet att det är precis vad dina fel leder till numer.

Slår vad om att du inte tänkt på det.

Vinn. Bra odds. Storvinster. Trav. Casinon. Mobilcasinon. Jackpot. Vinn. Storvinster. Ta chansen. Poker. Bingo. Lotter. Lätta lånelöften. Små insatser. Stora vinstchanser. Stjärnglans. Vad väntar du på?

Det provocerar mig att dagligen behöva påminnas om hur lättillgänglig misären är. Möjligheten till att bli skuldsatt, utblottad och förlora allt. Det finns visserligen vinnare. Men långt fler förlorare. Men det spelar ju ingen roll. Det är ju inte droger eller alkohol det handlar om. Yeah Right.

Det finns inga andra.

Ängslig över vad andra tycker. Ser på det som en recension över mig själv, rullar ihop till en boll och slänger över axeln. Klart.

Islossning

Isen sjunger men det är ingen vidare sång. Den knakar, brister och bråkar. Precis som vi. Tusen bitar och sönderfallet. Men det finns ju något under ytan, något som är så levande. Vattnet är visserligen kallt men det blir ju förhoppningsvis varmare vad det lider.
Jag lider som mest utan dig.

Sömnen är mardrömmen.

En kall säng som är tom utan. Det är så fånigt men lägger ändå en skjorta som luktar som du för att känna mig mindre ensam. Finner ingen ro för att orka lägga mig bland jagande skuggor och knäpptysta väggar. Inga andetag att lyssna till och ingen hand att hålla. Fast egentligen blev ju den vakna tiden den egentliga mardrömmen.

När allt blir grubblerier

Vet inte jag ska spara allt till dyra terapisessioner. Men det finns tusen saker inombords som ligger och värker. Det måste ut. Det snabbar på mina hjärtslag. Det tar min luft. Det tar till och med håret och klumpen i magen är tung som en sten. Det bor i mina tankar. Det är tröstlöshet och tvivel, en aldrig sinande känsla av maktlöshet. Det är ilska och tårar som aldrig verkar ta slut. Det är sömn som endast kommer i små, oroliga förpackningar och det är drömmar som vrider mig sönder och samman. Det är dagar som förflyter som en trögflytande dimma. Det är mitt liv just nu. Och det värsta av allt är att det trots allt inte är min kamp.

Belöning

Kläder. Smycken. Insikten att vårinköpen eventuellt inte matchar. Bajs. Fast det ordnar sig nog.

Ack Värmeland du sköna.

This is Norway

De här är nog populära när de drar på tur

Happy birthday Magnus

Min syster och svåger är lite märkliga.

Snön kan aldrig göra mig blå

Fyren försov sig så jag fick promenera hem. Bitande kyla, men vackert för ögat.

Lycka har ett ansikte

Så här.

Omstart

Ingen kan vara perfekt. Ingen bör kanske ens, tänk om det vandrade omkring fullständigt helperfekta människoexemplar, det skulle bli vedervärdigt för oss andra. Men det är ju aldrig fel att försöka bli bättre. Så jag ska försöka. Upptäckte än en gång att jag bär på oerhört mycket ångest på grund av att jag känner mig otillräcklig. Inte sann mot mig själv. Inte sann mot andra. Inte helt ärlig. Alldeles för ärlig. Konflikträdd. Konfrontatorisk. Ohälsosam. Avundsjuk. Svartsjuk. Likgiltig. Rädd. Flyktig.Skör. Självisk. Orolig. Ältande. Vårdslös. Stressad. Kvävd.

Det pågår en ständig kamp inuti min hjärna mellan analysen, svaret, impulsen...det tar aldrig slut. Slitningar mellan att intellektualisera problem och faktiskt inte förstå dem.

Känsligare än vad somliga tror. Starkare än vad jag själv tror. Ibland suger det faktiskt bara att vara jag. Så där. Nu har jag brutit ihop. Nu är det bara att komma igen. Vissa trappsteg är kanske större än andra. Men försöker man inte ens lyfta på benet kommer man ju aldrig uppför.

Mina Gibbons Cop och Jorn

Vi gjorde det bästa på hela resan: besökte Gibbon rehabilitation project. "adopterade" ett par sötnosar och deras dotter Sherpa, det blev en present till syrran. Hur som, jag visste inte att alla tama Gibbons som finns där ute blivit tillfångatagna genom att deras mamma skjutits ihjäl. Det finns så många fina apor som plågas och vi turister tittar och skrattar och FOTOGRAFERAR när de röker, cyklar och hängs upp som allmänna spektakel. Det var sjukt lärorikt att få reda på baksidan.