Behovet av en snärt över handen

Drevet. Vi hamnar väl alla där nån gång.
När skrattet egentligen knyter sig i halsen och man inte fattar grejen men låtsas fatta grejen för att inte vara den som är den och därmed den som förstör skrattfesten. För vi gillar ju att skratta. Handen på hjärtat, hellre åt än med. Twitterpölen är ofta en lavin av elakheter. Vi är coola, hårda och kantiga. Allt går att lustiggöra sig över, jag gör det dagligen. Alla får skylla sig själva och sekunden efter en obetänksam tweet kan det vara igång. Hackandet. Drevet. Eller när Twitter blir en skrattorkan mot någon. När jag läste den här DN-ledaren fick jag ont i magen. Jag var ju också en av dem som gjorde mig lustig över det här språktestet som radiopersonen gjorde med LUF-tjejen. Trots att jag kände att det kanske var riktat åt fel håll. Eller kanske. Det var det.

Men jag sa ju inget. Som det så ofta blir. Så jag blir glad över att någon kan snärta till en lite över handen för att man ska inse att ibland är det faktiskt inte roligt någonstans utan faktiskt bara elakt. Och det är ju inget att varken skratta åt eller sträva efter.

Det finns inga svar, men kärleken är vägen

Alla ord är egentligen sagda. Alla meningar formulerade och genomtänkta och sammanfattade, det finns inget mer att tillägga. Fast det behövdes ju bara en, "Om en person kan visa så mycket hat, tänk då på all den kärlek vi kan visa tillsammans". Precis så är det, Jens Stoltenberg. Så nu börjar vårt faktiska arbete, kära medmänniskor. Vi ska börja lyssna. Lyssna på riktigt. Börja med den här låten, fortsätt sedan bara. På den vägen är den...kärleken alltså.

Honey come home

Det var visst lite sorgset det där förra inlägget. I dag är det Kristi flygare, jag har alltid ogillat att dagens kallas så, himmelsfärd låter ju bättre egentligen. Staden är jävligt bakfull märkte jag, luktar misstänkt spya och är skräpig. Jag VF-jobbar. Och ikväll blir det Flygande Jakob. Hehe, humorn i det.

Det här nedan kan nog vara en av de vackraste sångtexterna mina ögon hamnat på. the Head and the Heart, ljuvens hörni. En dag hoppas jag åka till Ceour D'Alene. Vi gör det eller?

Oh the songs people will sing for home
And for the ones that have been gone for too long
But oh the things people will do for the ones that they love

(Och imorgon kommer hjärtat hem, det gör denna dag lite angenämare dessutom)

Saknaden börjar redan innan

Halva sängen är tom. Kuddarna ligger orörda, täcket är på väg ur påslakanet. Klänningarna ligger i en hög på golvet och hjärtat darrar i bröstet. En känsla bara, som inte vill försvinna. Vaknar 00.25 och saknar. Huvudet gör ont och nacken är stel. Tvingar mig att somna om. Vaknar 05.56 av fönstret som blåser upp. Saknaden är starkare och kan inte bli kvitt känslan. Den är bekant för jag kan aldrig lära mig sitta, även om jag vill. Behöver starka fundament som håller mig trygg, annars smular jag sönder allt igen. Blåsten biter till och med inomhus men till slut kommer sömnen. Den brutala, ältande, mardrömmande sömnen. Vaknar 08.48 av att jag tappar andan. Och känslan är kvar och tär.

Kl. 11.07 kommer jag till insikt att jag inte är oförbätterlig. Står du ut med mig, baby?

Ömklig, ömkligare, Tina Persson

Fan vad jag vill hångla.
SÅ, nu var det sagt.

(Ja, men ja, bli inte så jävla nöjd nu...)

Heard your heart say Love love love

Jag hörde den här. Och så bara visste jag!

Precis som bungy

Tvekar, för det är läskigt. Kan man inte dö? Tänk om jag går sönder! Tänk om jag ÅNGRAR mig! Tänk om jag inte alls har det som krävs och är modig nog...fast det kanske är jättekul. Värsta kicken! Det kanske är underbart och något jag aldrig skulle vilja ha ogjort...

Jag är rätt skraj. Att faktiskt kasta mig in i något som kan gå hur som helst. För det kan det ju alltid. Till slut är det bara så att man måste välja att ta steget eller inte...som ren självbevarelsedrift. Och när varje fiber i ens kropp säger åt en att ändå hoppa borde det ju vara rätt.
Fick ett fint råd av en fin vän: "Fall handlöst. Om han inte tar emot dig gör vi det".

Så jag gör frukost till den fina som sover i min säng och känner hur det där darrande, kylslagna, livrädda hjärtat bli alldeles varmt. Precis så borde det alltid vara.

Just en sån dag är det idag.

If you're for real and not pretend, then I guess you can hang with me

Elva dagar. Ge och ta några timmar. Det finns ingen morgondag, jag tänker tillåta mig att leva i en hittepåtillvaro. För man behöver inte vara förankrad i verkligheten hela tiden. Ibland är det helt tillräckligt att bara bestämma sig för något och ta det för en slags sanning, även om det egentligen är något helt annat.

Kyss mig inte, det kommer bara leda till nåt ont ändå.

Kärlek kan köpas för pengar. Nattlig, äkta, ytlig, barnslig,
Idag köps slaskiga geléhjärtan, mjölig choklad, långskaftade besprutade rosor och perfekta kort som säger precis vad hjärtat vill säga (men ändå färdigskrivet för att understryka att tanken var så perfekt att den var värd att hamna på ett kort. Min absoluta drömpresent är att få en Janssons frestelse tillagad med perfektion, för att göra det krävs en sådan manick som på bilden...hint hint.

Medan vissa är kära är andra är bittra. Kastar avundsjuka blickar mot den finaste flickan som fick en bukett snödroppar med en egenhändigt skriven dikt. Det är ju bara för mycket? Måste man skrika ut för hela världen att man älskar varandra? Håll det för er själva, era jävla show offs. Typ så. Det enda som är säkert är att det säger klirr på kassabotten. Men det gör det ju alltid, Alla mammors dag. Alla pappors dag. Alla gudars dag. Alla fulas dag. Alla studenters dag. Alla rotmoskokerskors dag. Alla bävernylonkläddas dag. Alla leopardmönstrade leggins dag. Och alla andra.

Så vem är jag då? Bitter eller lycklig? Hopplös eller nykter? Naiv eller förvirrad? Ärligheten, eller lögnen, eller det mittemellan? Trasig eller hel? Omtyckt? Kär? Kär i kärleken eller bara upphetsad?
Jag skulle vilja önska att det räckte att få bjuda upp dig, dansa till den här låten men vi är ju såna som är dåliga på att dansa. Sådana som trampar på varandras fötter. Men just nu vill jag bara ha dina armar omkring mig...

Our own pretty ways

Jag glömde solglimtarna. De tränger genom de molntunga skyarna, snöyran, skymning, gryning, morgon och natt trots att solen inte borde synas vid den tiden på dygnet. Ibland är det oväntade, oförklarliga bättre.

Let's take this for what it is
You tell me you have changed
Well we all change in our own ways
In our own pretty ways

I'm not the man they think I am at home, Oh no no no I'm a rocket man

Det görs inte längre låtar som Rocket man, Life on Mars, Who wants to live forever eller Born to run. Storslagna, fantastiska. Inte heller är kärlekshistorierna i modern tid lika häpnadsväckande. Det är en grådassig mellanmjölkig sörja, snöväder, töväder...slöhet och likriktning. Vi hånar romantiken men innerst inne finns den där. Längtan efter att faktiskt tappa andan.



Ja, jag vet. Jag är en hycklare.

How low can you go?

Nær man jobbar natt och ær norr om polcirkeln ær sannolikheten att få se dagsljus noll gånger noll. Iallafall om man ær sugen på att sova efter man kommit hem, och det ær ju jag. Så nær jag vaknade i mørkret fick jag sætta mig i den nednøtta soffan och førdriva tiden.
Kækade skorpor med marmelad, førfærades øver hur vinden gav fønsterrutan en omgång samtidigt som jag tittade på (håll i er) SVAMPBOB FYRKANTSBYXA! Herregud, det mest syrapsykotiska hallucinationsprogrammet någonsin skapats før barn sedan Professor Baltazar och Dr Snuggles. Det måste ju va hemskt roligt att gøra barnprogram, eller så ær det så himla tråkigt att skaparna måste gå loss på drogerna. Jag vet inte. Jag satt iaf førundrat och såg på nær den dær konstiga figuren skulle læra sig att knyta en knut. Sedan fick jag nog och gick och lade mig istællet. Det ær alldeles før kallt i mitt rum men lyckligtvis finns ett extratæcke, fast det luktar curry. I mitt hav av sængklæder ær det lætt att børja længta efter sællskap. Det ær ju ændå lite mysigt, som en koja fast ændå inte. Kanske någon som kan se till att jag inte blir omkullblåst eller står på næsan i backen i Rensåsparken. Dær ær det snorhalt och det dær med sandning ær fortfarande en nymodighet hær i oljelandet. Men Hellner vann iaf øver Northug i dagens skidåkning och Kalla kom føre Jacobsen. Jihooooooo!

Jag hade 60 000 kronor i min hand idag

Jag ville bara ta dem för att ta mig till dig. Allt surrar och värker, jag har en känsla av att jag är halv, och hur är man då som människa egentligen?



Jag saknar verkligen. Patologiskt mycket.

Fan så fin.

Jag har koncentrationsproblem, det enda jag kan tänka på någons finhet. Sådan finhet är helt fenomenal. Även om det finns los doctoros från spansktalande länder och rockpöjker med riff i fickan och klyschor i handen. Skit samma. Du är fin, ditt jävla as.

Why does birds suddenly appear

...everytime you are near.

Ett rum av fina människor, det finns inga pengar i världen som skulle kunna överträffa det.
Jellyshots, bugglektioner och Prince and the new power generation.
Att sedan dessutom vakna perfekt och hela lägenheten är städad av några nattgäster. Då är man präktigt nöjd, trots att Safri duo, en bläckblåsorkester och åtta boxare bosatt sig i huvudet.

ps. Ja, det är jag.

Imorgon ær en annan dag

Vissa saker finns bara under huden. Osynliga. Några vet kanske att det finns dær, men de flesta ær helt omedvetna. Før vi pratar inte om det. Det som ær nærmast, ondast, skørast. Det som definierar mig i allra høgsta grad. Epitet som otillræcklig, egoistisk och kænslokall finns dær av en anledning och hur mycket jag æn førsøker ignorera dem ær de ingraverade med scharlakansrød text. Men det dåliga samvetet ær mitt eget fel, medvetenheten om mitt flyktiga beteendet ær intakt. Men det hænder ændå att jag skriver om min pappa før att ge andningshål åt det som jag inte vill prata om, nær tyngden øver brøstet blir outhærdlig och kvævande. Fars dag ær væl en sådan dag. Det var længe sedan han tittade på mig och kunde sæga med øgonen att han mindes vem jag ær. 24 oktober 2009 før att vara mer exakt. Nær han børjade førsvinna læt jag fegheten vinna och jag drog mig undan, och priset jag fick betala var att bli den som først førsvann ur hans minne. Jag blev en fræmling. Eller blev. Det gør ont i hjærtat att ændra till presens. Men det ær faktiskt så att jag ær.

Men det spelar ingen roll eftersom det bor orækneliga minnen hos mig som fina påminnelser om vilken underbar far jag har. Just nu tænker jag på att vi skrattade oss igenom Melodifestivalen 1992 eftersom Christer Bjørkman var med och vi tyckte att han var så kass och såg ut som en retard. Mamma blev irriterad och sa "Ni ska se att han vinner " vilket fick oss att gapskratta ænnu mer och håna stackars mamma som trodde något så befængt. Fast ni vet væl alla hur det gick (...dock, han kom næst sist i Eurovision!!!). Vi var inte særskilt bra på att tippa Melodifestivalen. Men vi vann alla frågesporter vi stællde upp i tillsammans, min pappa och jag.

Jag - en dørrmatta?

Jag har ægnat mig åt att rensa min mobil från gamla meddelanden. Mottaget-korgen svæmmade øver - av små bevis av att jag ær en relationsmæssig dørrmatta.

Hela tiden, tankarna på någon kille, oftast en idiot. Gillar han mig? Ska jag ringa eller vænta? Varfør ringer han inte? Varfør gillar han mig inte? Borde vi inte vara tillsammans? Hur ska jag gøra før att få honom? La-Di-fucking-da! Hela tiden på, alltid på jakt efter the one. Vem nu det kan tænkas vara. Men jag har trøttnat. På mig sjælv alltså. Jag kan inte bli 30 och vara som en sån dær halmstråshistoria med texten "Oh no not you again...". Men hur ska man lyckas vænja sig av med något man sysslat med i mer æn hælften av sitt liv? Terapi? Bøner? Motion? Tai-Chi? Exorcism? Celibat...(gud førbjude...) Jag behøver troligtvis tillverka en cocktailklænning i pansar før att stå emot och inte førvandlas till i stort sett menløs. Men det kanske ær vært det om det førmår en att sæga Nej på frågan som stælls 02.47. Eller om det får en att inte ændra planer och gøra folk besvikna. Eller kan få en att strunta i det dær hånglet som bara kommer leda till något dumt. Och viktigast av allt, om det påminner en om att det inte ær att nøja sig nær man går ut med tjejerna før att dansa, drinka och hærja. Prioriteringsordningen ska ændras infør 2011.

Och så kom snøn.

Kidsen åker skidor i Rensåsparken. Hurtigruten går enligt tabell och lægger ut 15.00, på væg mot Kirkenæs. Jag halkar uppfør och nerfør kullen till och från jobbet. Mellan sittandet på Sivert 70 dær Øststatsinfluenserna ær skræmmande kan det hænda att jag førsøker dansa mig till bættre humør. Hyr film, besøker biblioteket och inser att den dær læskiga gubben som alltid ær dær sitter och porrsurfar och letar efter busty blondes och øversætter porrnoveller med google translate. Huff!
I dag sændes sista avsnittet av Dynastin, min stændiga føljeslagare. Jag ræknar ner och helt pløtsligt børjar det gå långsamt. Kanske før att det børjar nærma sig. Jag har redan børjat tømma ur kylskåpet och planerat stædningen. Huh!

Tillbaka till det sociala livet. Min fest, Maries fest, Marias fest, all annan fest. Erika-Smøla som kommer hem, Lina-baby som också kommer hem, julen står før dørren (herregud) och så Nyår såklart. Tænk om livet bara bestod av vackra outfits, torr champagne och festligheter...det skulle ræcka gott åt mig.

Triss-Tina

Just nu skulle man kunna säga att jag är en vandrande triss-reklam. Plötsligt händer det...singellivet visar sig från sin bästa, roligaste sida. Precis när man ska lämna landet och gå i ensamhetsexil i Norges nordligaste delar. Jag vet inte om det är ironiskt eller om det finns ett samband.