Jag hade 60 000 kronor i min hand idag

Jag ville bara ta dem för att ta mig till dig. Allt surrar och värker, jag har en känsla av att jag är halv, och hur är man då som människa egentligen?



Jag saknar verkligen. Patologiskt mycket.

Practice doesn't always make perfect

Så kom juldagen. Den kommer ju alltid. Och den upprepar sig alltid till innehåll. Den obligatoriska vakna med sura uppstötningar, svullen buk och förstoppningskänsla som troligtvis inte kommer släppa förrän midsommarstången ska kläs. Att nästan alltid knockas av mängderna rester som sprutar ur det överfyllda kylskåpet och morsans ojande "Huuuuuuur ska vi bli av med all dänna maaaaaten, ta litt te nu, nu måst ni äääääät, annars måst vi släääääääng...nä jag ska int ha mer, jag är så tjock så jag bord höll igänn....". Sedan lutfiskmiddag. Det godaste på hela julen. Sedan hetsblåsande av hår, sminkning med syrran i varsin badrumsspegel med sjukt dålig belysning så vi ser ut som värsta sortens trannys när vi är klara. Val av outfit. Hur man än vänder och vrider på det måste man se snygg ut inför alla som nobbat en, alla som man hånglat med, varit tillsammans med eller gått i samma klass med...okej inför alla. Liiiiiite smalare, ung som en snärta och sexig som aldrig förr. Hur nu detta ska gå till har jag ännu inte kommit underfund med men jag tar patent så fort jag gör.

Anywho, superrolig förfest, Rhythm is a dancer, dålig whiskey och så plötsligt är det dags för vallfärden. Fast Mecka är ju en av stadens två dansställen, ett schletet hotell som aldrig någonsin lär sig av sina misstag och får upplopp i kön där ett flickebarn närapå blev ihjältrampad av inavelspacket som absolut inte fattat att dörren inte blir större bara för att kön blir det, har anställt vakter som troligtvis inte ens får köra mopedbil och dessutom tvingar gästerna att lyssna på ett coverband från Säffle som av någon anledning tyckte att det var en god idé att bränna av hela Coverbandshandboken 1.0. Det var bara att bocka av Summer of 69, Enter Sandman och 2-4-6-8- Motorway. Ja, Selmahotellet i Sunne Ladies and gentlemen. Man kan bli idiotförklarad för mindre, fast jag borde också bli det eftersom jag återkommer år efter år och tydligen är en oförbätterlig idiot även jag. för att toppa en av de största skitkvällarna under 2010 kom jag dessutom hem till en tvättstuga som beslutat sig för att kissa ner sig fruktansvärt. 240 liter vattenberedare med hål är likamed torka torka torka, Lambifåret hade behövts så hade vi kunnat rulla jäveln fram och tillbaka över golvet.

Men skam den som ger sig, jag tänker från och med nu bli klokare. Nästa jul tänker jag ha en pojkvän som jag ska dra med till en paradisö i Söderhavet. Sugen på en söt, självständigt men kanske aningens bitter snart 30-årig Värmlandstös - give me a ring!

Lillstrumpa och Syster Yster

That's us, som den Grinchifierade människa jag blivit finns det en person som kan smälta mitt kalla hjärta. När termometern beslutat sig för att slicka minus tjugostrecket konstant, det aset, är det dessutom förenat med vissa problem. Men det går. Trots los problemos men syrran är liksom rätt person för att lösa dem.

Lillstrumpa skulle köra mig för att hämta diverse id-handlingar. Win tänkte jag, eftersom min bak nerknödd i de allt för små snyggjeansen jag ärvde av Lina Hård är lika med gällivarehäng och därmed förfrusna skinkor. Men så lätt skulle det inte bli eftersom min svårt tankspridde svåger inte ställt bilen där han skulle. Vi letade runt halva Haga men insåg att det ju var fel. Karln svarade inte heller i telefonen, som led batteridöden. Efter att jag dragit iväg med buss för att hinna hämta passet lokaliserades Sciroccon, Klara. Jahapp. Det var bara att knalla. Och jag som hånat alla julhetsare. Eller vad jag nu gjort, jag har väl surat över den här hysterin. Idag var lilla Tiny Dancer "en av dem". VE OCH FASA, men vad gör man inte för julefriden! Man inhandlar julgrupper, herregud, ja. Miniatyrväxter, glitter och fula visdomsord nerknödda i vaser som egentligen inte ens skulle kvalificera som loppisfynd. Not nice at all. Att packa blomhärkena är en vetenskap i sig. Därefter följde tankning av bil, där lyckades jag avstyra ett samtal för att försäkra oss om vilket drivmedel som var det korrekta, mitt största misstag i dag skulle visa sig, men inte för syskonen Persson lyckligtvis.

Det är så himla lustigt egentligen, för även om vi bara ska vara i hemkommunen, det så kallade "sagolika" Sunne (mer raggarhålan som borde skjuvas av kartan) så går det inte att åka dit med mindre packning än för typ tre veckor i New York. Min packning gick på 10 minuter, ivrigt påschasad av fürer Lillstrumpa. Sedan fick hon packa åt både sig och den ostyriga äkta hälften som hon beslutade sig för att åka ifrån eftersom han inte behagade vara i tid. (WORD!). Sedan kom tidsstressen, för vi skulle ju utföra apoteksärenden, handla den sista julmaten, inhandla alkohol för ett mindre kompani, dessutom glömde jag i hasten att packa behå. Och jag gjorde misstaget en gång att gå utan och vi minns det som balen då Tinas nipples almost fell off..nuff said. Så vi var ju tvungna att klämma in ett Lindexbesök mitt uppe i allt. Klockan är 16.45. Affärerna stänger 18.00 och vi måste hämta recepten - i Sunne, alltså köra dit. I jultrafik. TRAFIKKAOSET, som Aftonbladet toppat tidningen, löpet, gjort mitten, enkäter, SIFO, webbtv samt en bilaga angående i typ en vecka. Det är inte ljug att jag hostade magsyra i höjd med Elofsrud och började svettas ymnigt. Eller, det sista kanske berodde på rumpvärmen som helt plötsligt började fungera.

Men varför är det då en så fin dag detta? Jo för följande inträffar:
- Svågerns bror, som vi skulle rådfråga angående drivmedlet, var inte lika lyckosam som oss och tankade glatt i bensin i sin likadana nya diesel-scirocco och ringde med gråten i halsen, vi skrattade oss ju harmynta, men berätta för guds skull inte det för honom.
- Vi hann våra göromål, men även att fjanta runt på Coop i en timme, där vi letade hårfärg, utförde en ananasfotografering och lekte med grisfötter.
- Jag fann Love Actually, vilket är synonymt med att julen är räddad.
- Vi gick på en liten Julvaka där en av gästerna, Loi, inte så jävla gammal, utförde moonwalk, robotdans och nån slags shaky shaky innan värden använde honom som barnarbetskraft och han fick med bricka gå omkring och servera OP och NYköping,

Livet är underbart! I alla fall när man har en syster!

Min armé

Hon är fin, Sofia!

Tina and the Toyboys

Jag nästlade mig in i ett lag ändå. Vi kom sexa, vi är väl nöjda kanske...eller pojkarna var det. Jag led åtta gånger om eftersom FOSTRET vann. Darn-diggily-damn!
Men vi hade lugnt det bästa namnet: Tina and the Toyboys!! Och nej, det var inte mitt förslag. Jag föreslog Jesus och de tre vise männen.

Fan så fin.

Jag har koncentrationsproblem, det enda jag kan tänka på någons finhet. Sådan finhet är helt fenomenal. Även om det finns los doctoros från spansktalande länder och rockpöjker med riff i fickan och klyschor i handen. Skit samma. Du är fin, ditt jävla as.

You say merry christmas, I say Jaha du?

Två dar innan jul borde risgrynsgröt eller skinka koka till perfektion. Men det enda som bubblar är min egna innersta gryta. Jag blir så trött. Oprah och Ellen förvandlas mer än någonsin till ärketomtar med sprängfyllda säckar och prånglar ut mer skit till studiopubliken än ett labb som tillreder faeceslavemang (ja, ni läste rätt). Varje facebookstatus andas julefrid eller julehets. Även om du egentligen är för cool för jul är det ändå bäst i sann juleanda att sprida ut nån slags ironisk Martha Stewart-anda bara för att.

Eller hetsen, alltså HETSEN. Klapparna, granen, svärmor, godiset, musiken, spriten, och den där Tomten som är far till alla barnen. Jag vill bara säga som den skäggige skåningen: Chilla, för fan. Du får inte mother of the year award för att du stoppat hemskållad och syltmarinerad mandel i ischokladen eller vänder ut och in på både plånbok och förstånd för att visa hur en ståndsmässig jul visar sig i värdet under granen. Vi måste alla ändå vandra den dåligt uppskottade vägen till Apoteket Hjärtat/AB/Farmaci för Zantac, förstoppningsmedicin och huvudvärkstabletter när vi är lika slut som den här julen. Hetsen är sjuk, den får oss att bete oss sjukt och ingen borde förvånas över att den slutligen gör oss sjuka. Så chilla för fan. Julen verkar dessutom innebära musikaliskt undantagstillstånd och det stör mig fruktansvärt. Strålande stjärnor och gnistrande isar och hem och bort och kärlek under misteln. Jag är inte bitter, bara trött på det faktum att vi springer runt som lobotomerade Emus bara för att.

Så barn, här får ni nåt att suga på när ni spytt över köttbullarna och prinskorven och missat Karl-Bertil och börjat ana att ni missat något. Kanske e skive, nött gött i glase och bara en jävla stilla natt.

När blev allt så här äventyrligt?

Det var roligt igår, med raketer och finbesök av TK. Men idag vände allt, och med besked.
Vi kan börja med den monstruösa huvudvärken, som ett blypannband som nån gång även halkat ner och daskat till mig över ena näsbiten. Sedan kylan. Okej, minus nio är ingenting. Men jag är ju som den där Pingvinen som alltid frös. Pablo tror jag han hette och han tog ett badkar och for iväg till varmare breddgrader. Jag fick idag för mig att gå ut på en äventyrsexpedition. Först till polisen för att lämna in en passansökan. Jag har tagit tre foton till olika sammanhang. Bylinebilden såg ut som sju svåra år och ångest&depression, körkortsbilden som om jag hade en gigalofantisk hjälm på huvet och så körkortsbilden i dag där jag är vindögd, trasslig i håret och allmänt ofräsch.

Efter förnedringen lagt sig lommade jag iväg, mot Råtorp för ett besök hos Lajny o Elis. Jag gick, och fan som jag gick och kom liksom aldrig fram. Köpte med tomtebakelser från kondis. Fortsatte gå och försökte komma underfund med varför jag inte tyckt det var så fasansfullt i höstas. För trots väderskillnaden kom jag liksom ingenstans. Insåg plötsligt att jag kanske hade färdats på en cykel, och eftersom jag inte gjorde det idag var det ju inte så konstigt att det tog längre tid. Jag tog upp en julmustburk jag köpte på kondiset, åååååh, julens livselixir, men kyla, vätska, hud och burk i kombination är lika med att något fastnar. Så min läpp fastnade i burkjäveln, dock endast en kort stund och jag behövde inte be nån gubbe pissa mig i munnen för att lösa situationen. Efter en stund började även mina ögon rinna och det gjorde så att ögonfransarna hakade fast sig i huden under ögat.

Målet närmade sig iaf, men mellan mig, vägen och huset fanns två hinder: en snösträng och en snöfylld backe som även innehöll någon slags rabatt. Snösträngen tänkte jag skutta över men eftersom den var drygt en meter så sjönk jag ner i den och fastnade lite lätt. Pinsamt, med tanke på att trafiken är rätt tät. Jag pilade över vägen och tänkte kasta mig upp lite snabbt för att inte dra till mig uppmärksamhet bland Skåreborna men jag trampade nästan ner mig i rabatten och när jag försökte klättra gled jag liksom bara bakåt, som med mina backhala skidor häromdagen. Så jag fick lägga mig ner och hasa mig upp, och då lyckas jag ju lägga mig på tomtebakelserna. Jaha, nu kan man tro att äventyret var över men icke. Tomtarna smakade inte bra alls och Elis kastade en tamburin på min fot och det var ju lite ont. Sedan tänkte jag safe:a och ta bussen hem men när jag missat två av dem surnade jag till och började ilsket marschera hemåt. De där nio !!!! kilometrarna. För jag hade ju misskalkylerat avståndet rätt grovt. Jag kände mig lite som Barnen från Frostmofjället där jag gick med kylan bitandes i mina kinder och fullmånen på himlen. Men var fan var den där jävla geten Gullspira kan man ju undra.

Väl hemma är det lite svårt att få upp värmen, mitt huvud mår ännu sämre och jag har ätit upp all halloumiost och ballerinakexen ligger på andra sidan soffan. I-landsproblem, mina damer och herrar. Men jag hade gärna velat starta min friskvårdssatsning mer frivilligt än genom en sjuk maratonaktig promenad i iskylan och förnedringens tecken. Nu sitter jag här med begynnande feber och är inte glad någonstans.

Just det

VI VANN VI VANN VI VANN VI VANN!
Leprechauns quiz samt hela säsongsfinalen! Det kändes kanon, dessutom hyllade Nöjesredaktionen oss och bjöd på drinkar på Guldapan. Det gillar vi extra mycket!

Bild: Annica Persson aka the Pineapple Pimp from Malmoe

Then I go and spoil it all by saying...

Jag gillar inte när de fina beger sig iväg till obskyra platser i världen. Men jag gillar när de kommer hem. Som söta Lina som äntligen är hemma från Bollnässtaden och det firade vi med 350 000 shots ungefär. Stans vackraste bartender, Lelav tror jag hon heter, gjorde en egenkomponerad drink åt mig som jag fick döpa: Tiny Dancer, den smakar mint och choklad, kanske lite väl "vuxen" men vafan...men jag är ju en tant snart sägs det. Höll på att råka i bråk på Kori, tack vare en surhagga med för mycket attityd och alldeles för lite självdistans samt en förkärlek till att förolämpa MIN SYSTER. Det gör man inte. Men det ordnade sig. Sedan blev det mittinatten-lasagne och en natt på Holmbergska-Nilssonska soffan). Fin helg helt enkelt som toppades med att skjuta fyrverkerier. Jepp, det kommer fullkomligen explodera runt Tiny Person eftersom jag är nybliven fyrverkeriförsäljerska!!! Det ni!

I only wanna be your one life stand

Nu börjar det orda upp sig. Min fina ajjjfåååååån är här. Jag vill bara ligga inne och gosa med den. Den låter så sött fast jag har lite svårt att förstå den ibland, men vi lär oss. Egentligen är det töntigt att döpa saker. Men i det här fallet känns det motiverat. Tror jag. Men han är lite naken så jag tänkte gå på en shoppingtur. Eftersom mitt kontokort även anlänt så kan vi göra det. Ja, jag vill ha något leopardigt...så kan jag döpa honom till Leo. Vi säger så.

Petter Northugs kvinnliga motsvarighet

Träning har aldrig varit synonymt med Tina Persson. Det vet ni. Tappra försök varje år, lite gymdans och bodypump och astmatiska, halvdana släpningar runt motionsspår. Aldrig någon satsning. För taskiga fötter för konståkning, för baktung för längdhopp, för framtung för löpning, för kort för basket, för obekväm i balettrikåerna och för hatisk gentemot kyla, svett och blöta för att ens överväga skidåkning. Det är kanske dåliga ursäkter men har väl alltid föredragit att läsa böcker, lyssna på Nirvana och planera diverse fylleslag och klä mig som ett fashion victim. Men jag ska väl vara fan så envis och erkänna att den här gamla hunden ska sitta. Kanske är det faktumet att min biologiska klocka inte bara tickar utan praktiskt taget ramlat rakt ner i mitt huvud. Men jag tänker vara snyggare än någonsin när jag fyller 30. Och jag vet, jag är inte Petter Northugs kvinnliga motsvarighet men ni måste applådera mitt första besök i längdspåret på femton år. Carro och jag trampade runt cirka 5 kilometer. Jag vet inte om nån smort in mina skidor med vaselin eller glidmedel för i backarna gick det så fort att grantoppar och telefonstolpar riskerade påhälsning. Så jag fick ta hjälp av snövallarna några gånger (Läs tio). Lyckligtvis har jag en fenomenal bakdel som dämpade fallet. Med iskocklar i håret och snö i näsa och innanför tröjan kunde jag dock konstatera att utsikterna inte är helt urusla. Med lite klistervalla och ihärdighet kanske jag kan ge mig på nån mil i framtiden...



Bild: Carro Englund aka The Coach

Men det är som vanligt bara att skratta åt det

Det jag glömde infoga i föregående redogörelse över hur man kan plocka patetpoäng under en kväll i Karlstads nöjesliv är följande:

- Förvåningen, som blir till pinsam återkoppling och en jävla svidande ångest när Segerpalm klämmer fram att man fått livsråd och tröst (!!!) av Britt från Lite Sällskap. Den där genomsnälla flummiga tanten med brunrött hår. Hon är godheten personifierad och lovade mig innerligt att allt kommer att ordna sig, och det är ju bra.

Kucken

Jaha, ibland är de inte som en gummiboll som kommer tillbaks till mig. Mina saker alltså. Efter ett regelrätt sammanbrakande igår (utlöst av totala paniken att inte få se nån på två månader) levde jag rövare på tre krogar. Det började beskedligt. Jag satt stilla på min barstol på Kori och sippade vitt vin och quizade efter bästa förmåga. Det gick väl inte helt lysande och någonstans kom jag på att jag skulle slå till med en shot. Som blev två. Sen sa jag godnatt, mentalt alltså. Men min ostyriga lekamen fortsatte till både Guldapan och Ankan. Där är jag inte riktigt på det hele med vad som försigått men jag har troligtvis tjatat hål i huvdet på allt och alla. Och det mest kvalificerade: jag lyckades "förlägga" både mobil, leg och kontokort. Och det är ju själva kucken. Jag blir så trött på mig själv. Fast att tappa telefonen är ju den bästa boten mot nattliga sms och samtal som ju aldrig bör ringas. Jag hade dessutom tur att begåvas med tre personliga assistenter i form av Nicole och Jocke och Anna. De två förstnämnda gjorde choklad och te och stoppade om mig och Anna, de två fullkastrullerna. I dag har Anna legitimerat mig på banken eftersom jag själv inte kunde göra det. Bankkillen tittade väldigt suspekt på mig och jag kan ju inte klandra honom. Herregud!

Jag var nära sammanbrott när jag kom hem och min dator spelade mig ett spratt under några minuter. Insert smart card (vad fan är ett smart card?)...jag tryckte på avstängningsknappen åtta gånger och vid ett tillfälle grinade jag högt, fast utan tårar. Det var som gnylande tårar, vet inte varför men det kanske kan bli så på grund av självömkan. Men som ni kanske förstår puttrade datorn igång och jag är uppkopplad och anträffbar på Facebook och Twitter (som vanligt). TACK GODE GUD FÖR FACEBOOK! Den här ofrivilliga telefonexilen tar kål på mig, eftersom kuck-Tre inte behagat att skicka min I-fååååån. Ja, jag har i-landsproblem och allt är självförvållat. Jag tror jag behöver läggas in på hem. Sondmatas, tas om hand och knapra piller. För ska det va så här vill jag inte vara med.

Men vad gjorde jag i Norge egentligen?

Eftersom jag inte jobbade mer än typ 300 timmar på de där sex veckorna jag var i Norge hade jag gott om tid att göra annat. Som att tänka. Och radera sms, som jag tidigare skrivit om. Jag hann faktiskt till och med göra en önskelista. Och nu snackar vi inte cd-skivor, kastruller, strumpor och gadgets som kan finns under granen. Jag gjorde en relationsmässig önskelista och troligtvis är det mitt överdrivna pepparkaksätande de senaste åren som betalat sig. Så jag har kommit till årets sista relationsmässiga slutsats: Han eller inget.

Why does birds suddenly appear

...everytime you are near.

Ett rum av fina människor, det finns inga pengar i världen som skulle kunna överträffa det.
Jellyshots, bugglektioner och Prince and the new power generation.
Att sedan dessutom vakna perfekt och hela lägenheten är städad av några nattgäster. Då är man präktigt nöjd, trots att Safri duo, en bläckblåsorkester och åtta boxare bosatt sig i huvudet.

ps. Ja, det är jag.

One Foot in the Grave

I dag skrattar vi åt:

- Extras - en fenomenal serie som kära SS introducerat mig till.
- Den fenomenala sågningen av BEP:s senaste album the Beginning. (Förra skivan hette ju the E.N.D men de verkar ha glömt det och resultatet är skrämmande)
- Alla som beskriver sig som ödmjuka. Yeah right lixom.

PS. Bästa boten mot Helvetet aka vintern - shoe shopping. Det värmer visserligen noll gånger noll men det känns liksom bättre.

Home is where your heart is...

...and my heart is where my friends are.
Jag kan inte riktigt gå och lägga mig. Jag är hemma, hos mig, i mitt hem...som om inget hade hänt. Några veckor har passerat, några snabbt, den sista så långsamt att jag sprang ifatt tiden för att försöka skjuta på. Men nu sitter jag här och njuter av att ha så många av er inom räckhåll.

Stoppa pressarna!

Härmed utser jag Avisa Nordland till vinnare i kategorin Årets bästa lokaljournalistiska artikel. Och ja, den vinner även i kategorin Årets Skitartikel också.

It wasn't me

Brandlarmet som går och röklukt är ingen rolig uppladdning innan jobbet. Jag famlade ut i kylan med det viktigaste med: lipgloss, visakort och mobil that is. Har aldrig känt mig så menlös. Lyckligtvis var det bara bränd mat.

Jag, Ben, Jared og Colin

Onsdagskos i det Perssonska residenset. Varken nyttigt eller klimatsmart men jävligt härligt. Tack gode gud för bibliotek med många dvds!

Blushing!

Ps. Det går lite lættare att jobba nær någon kallar en søt øver facebookchatten. Just sayin'!

Imorgon ær en annan dag

Vissa saker finns bara under huden. Osynliga. Några vet kanske att det finns dær, men de flesta ær helt omedvetna. Før vi pratar inte om det. Det som ær nærmast, ondast, skørast. Det som definierar mig i allra høgsta grad. Epitet som otillræcklig, egoistisk och kænslokall finns dær av en anledning och hur mycket jag æn førsøker ignorera dem ær de ingraverade med scharlakansrød text. Men det dåliga samvetet ær mitt eget fel, medvetenheten om mitt flyktiga beteendet ær intakt. Men det hænder ændå att jag skriver om min pappa før att ge andningshål åt det som jag inte vill prata om, nær tyngden øver brøstet blir outhærdlig och kvævande. Fars dag ær væl en sådan dag. Det var længe sedan han tittade på mig och kunde sæga med øgonen att han mindes vem jag ær. 24 oktober 2009 før att vara mer exakt. Nær han børjade førsvinna læt jag fegheten vinna och jag drog mig undan, och priset jag fick betala var att bli den som først førsvann ur hans minne. Jag blev en fræmling. Eller blev. Det gør ont i hjærtat att ændra till presens. Men det ær faktiskt så att jag ær.

Men det spelar ingen roll eftersom det bor orækneliga minnen hos mig som fina påminnelser om vilken underbar far jag har. Just nu tænker jag på att vi skrattade oss igenom Melodifestivalen 1992 eftersom Christer Bjørkman var med och vi tyckte att han var så kass och såg ut som en retard. Mamma blev irriterad och sa "Ni ska se att han vinner " vilket fick oss att gapskratta ænnu mer och håna stackars mamma som trodde något så befængt. Fast ni vet væl alla hur det gick (...dock, han kom næst sist i Eurovision!!!). Vi var inte særskilt bra på att tippa Melodifestivalen. Men vi vann alla frågesporter vi stællde upp i tillsammans, min pappa och jag.

Faller pladask

Ska vi dansa?

Jag - en dørrmatta?

Jag har ægnat mig åt att rensa min mobil från gamla meddelanden. Mottaget-korgen svæmmade øver - av små bevis av att jag ær en relationsmæssig dørrmatta.

Hela tiden, tankarna på någon kille, oftast en idiot. Gillar han mig? Ska jag ringa eller vænta? Varfør ringer han inte? Varfør gillar han mig inte? Borde vi inte vara tillsammans? Hur ska jag gøra før att få honom? La-Di-fucking-da! Hela tiden på, alltid på jakt efter the one. Vem nu det kan tænkas vara. Men jag har trøttnat. På mig sjælv alltså. Jag kan inte bli 30 och vara som en sån dær halmstråshistoria med texten "Oh no not you again...". Men hur ska man lyckas vænja sig av med något man sysslat med i mer æn hælften av sitt liv? Terapi? Bøner? Motion? Tai-Chi? Exorcism? Celibat...(gud førbjude...) Jag behøver troligtvis tillverka en cocktailklænning i pansar før att stå emot och inte førvandlas till i stort sett menløs. Men det kanske ær vært det om det førmår en att sæga Nej på frågan som stælls 02.47. Eller om det får en att inte ændra planer och gøra folk besvikna. Eller kan få en att strunta i det dær hånglet som bara kommer leda till något dumt. Och viktigast av allt, om det påminner en om att det inte ær att nøja sig nær man går ut med tjejerna før att dansa, drinka och hærja. Prioriteringsordningen ska ændras infør 2011.

Von Helvete vad bra!

Cornelis är porträttet många väntat på. Bered er på skratt, paranoida demoner och hur han som ett barn av sin tid blev tidlös men också söndertrasad. Hans-Erik Dyvik Husby är precis så bra som det sagts. Exakt faktiskt. Så off you go, iväg och se.

Och så kom snøn.

Kidsen åker skidor i Rensåsparken. Hurtigruten går enligt tabell och lægger ut 15.00, på væg mot Kirkenæs. Jag halkar uppfør och nerfør kullen till och från jobbet. Mellan sittandet på Sivert 70 dær Øststatsinfluenserna ær skræmmande kan det hænda att jag førsøker dansa mig till bættre humør. Hyr film, besøker biblioteket och inser att den dær læskiga gubben som alltid ær dær sitter och porrsurfar och letar efter busty blondes och øversætter porrnoveller med google translate. Huff!
I dag sændes sista avsnittet av Dynastin, min stændiga føljeslagare. Jag ræknar ner och helt pløtsligt børjar det gå långsamt. Kanske før att det børjar nærma sig. Jag har redan børjat tømma ur kylskåpet och planerat stædningen. Huh!

Tillbaka till det sociala livet. Min fest, Maries fest, Marias fest, all annan fest. Erika-Smøla som kommer hem, Lina-baby som också kommer hem, julen står før dørren (herregud) och så Nyår såklart. Tænk om livet bara bestod av vackra outfits, torr champagne och festligheter...det skulle ræcka gott åt mig.

Hælften gjort...

Nu jævlar i berget, det ær mindre æn hælften av tiden kvar ska ni veta. Då måste jag læmna ishaglet, kulingen och de ofantligt snygga doktorerna och bege mig dit vænnerna ær många och fina och killarna kanske ær precis lika snygga som McSteamy, McSnyggo, McCutey och de andra...
Som en vikarieslav finns det dock inget socialt liv, och hey, vem skulle jag vara social med egentligen? Men jag ægnar mig åt introvert analys och terapi...hmmm...eller film och Mahjong.

Trekant anyone?

Norsk tv kan vara underhållande. Som när tre ungdomar ska gå i runkskola, lära sig blowjobs och hur man djupandas fram en orgasm. Jag noterar!

Tidiga nyårsløften

Hallå dær på nattkrøken!

Jag jobbar hårt på att førvandlas till en ny mænniska på de hær sex veckorna jag vistas i Nørge.
Och jag ær øvertygad om att jag kommer lyckas. Varfør? That's how I roll baby!

Det hær ska jag gøra:

* Ændra kroppsform. Att se ut som en slinkig purjo har ju aldrig varit min grej. Jag har startat med en stræng diet som jag ska hålla hela tiden før att uppnå formen pumpa. Pumpor ær lite exotiska och fina. Finns i lite olika former egentligen. Men jag satsar på den runda varianten.
Det hær ingår: guldbrandsost, syltetøj, jordnøtssmør, vit pasta, pesto, jalapenoost, tomatost, salami, yoghurt (4 %-ig) och Gullbrød. Den som inte smakat det anbefalles...det ær marsipan och choklad. Typ som Anton Berg, eller tja, precis som Anton Berg faktiskt.

* Tålamod till tusen. Jag trænar genom att førsøka førstå dementa, ohjælpsamma och allmænt idiotiska personer utan att slå dem i huvudet. Dessutom ær den norska sjukvården lik butlerverksamhet, så jag steker omeletter och gør lyxdrinkar før glatta livet. Nær jag egentligen borde gøra annat alltså.

* Se det ljusa i tillvaron i alla lægen. Skit samma att parken du måste gå genom ær næstan helt svart och du måste gå den længre vægen hem nær det blåser 20 meter per sekund och det regnar både i sidled, uppifrån och nerifrån och dessutom ær regnet innehållande småspiksliknande isbitar. Dessutom ær det ju inte ljust så længe om dagarna men sol, vem fan behøver det nær det finns torra lysrør. Och vem behøver underhållning nær det finns Mahjong på datorn. Just nu har jag spelat 150 gånger. Vinsterna ær endast 20, men vem fan ræknar...åh just det, jag ræknar ju....

Under Work

Så här firas jobbfredag Norgestylee. Istället för After work. Fast bara för patienter. Ha en bra helg. Själv ska jag drömma om kött. Alltså sånt man äter. Funderar på att gå på fotboll för att helga vilodagen. Eller vila ögonen.

Do you speak nerd?

David Fincher-dialog med norska textremsor är ansträngande. Men the Social network lämnar mig med tre frågor: Är Nörd det hetaste språket att tala 2010? Justin Timberlake var väl förfärligt ohet? Är Mark Zuckerberg en så stor röv att man borde lämna Facebook?

Morsomt

Det norska tv-utbudet har mycket att önska när slaskvädret är som värst. MEN dynastin ger ett plus i kanten.

View from a room

Inte alla sjukhus kan bjuda på sån här utsikt!

Selfmachine

Anton Abele i riksdagen. Norska musikkåren kan inte spela schweiziska nationalsången och Banksy dissar Simpsons. Forshagas SD-kvinna tyckte inte att hennes vit makt-band var något att höja på ögonen för..(!!!) men fick ändå hoppa av. Och själv då? Jag har nån slags luftrörskatarr och ångest. Jag är en tönt, I know. Jag försöker tänka på fiskare och stafettläkare men jag kan bara tänka på mörker, blåst och ensamhet.

Casiokids, Armand Mirpour och Danko Jones. Hallå där festen, på lördag smäller det.
Men innan dess, praktik hos Anna Andersson i Paces skivbås.

Shazaaaam!

Keep your big mouth shut!

Säger bara en sak: Lockigt hår rules!

Triss-Tina

Just nu skulle man kunna säga att jag är en vandrande triss-reklam. Plötsligt händer det...singellivet visar sig från sin bästa, roligaste sida. Precis när man ska lämna landet och gå i ensamhetsexil i Norges nordligaste delar. Jag vet inte om det är ironiskt eller om det finns ett samband.

Näsduk kräves - det här är bara gråtgulligt!

Eller huuuuur! (Tack Betty!)

Wooo Hooo

Bodö, där ska jag bo den kommande månaden. Det kommer bli ganska mörkt, kanske lite ensamt men fan vad skönt det ska bli. Det innebär ju att Nya Zeelandsresan inte kommer att svida lika hårt i plånkan och att jag kanske till och med kan göra ytterligare utsvävningar.

Det gör det alltid

Solen dök upp precis och det är kanske kuren eftersom det är lite tungt av två anledningar:
1) En ljuvens kväll med TK. Vi lagade biffwok, drack vin, såg på Idol och tog en tur på Guldapan och drack Tartinis och tog den obligatoriska svängen på Koriander bar och deli.
2) Jag har betalat räkningar. GAH! Jag har spenderat många tusen på gud vet vad och det ser inte så ljust ut på den gröna fronten. Men det löser sej, som Timbuktu sjunger.

A Single Man

Tom Fords debutfilm A single man, efter en roman av Christopher Isherwood, måste vara 2010:s vackraste. Både till innehåll, utförande och skådespeleri. George Falconer är collegeläraren vars livs kärlek Jim hastigt dör i en bilolycka och i den efterföljande sorgen ligger den existentiella krisen som ett tungt täcke över honom. Och frågan är om han ska dra det över huvudet och aldrig mer fungera som en riktig människa och ge upp, eller trassla sig ur och gå vidare, hur man förmår sig att göra det när kalla krigets rädsla håller strupgrepp om världen.

Colin Firth är enastående. Hans sorgsenhet och lidande är så hjärtskärande och hans aningen strama framtoning är perfekt, precis som konstrasten till de livfulla unga männen. Dialogen är insiktsfull, med ett snett leende trots allvaret och alldeles utsökt, och fotot likaså.

A single man är det vackraste, starkaste porträttet av kärlek och vansinnig sorg (med en samtidig tröst i hopplösheten..!?!), Det är en stark hyllning till estetik och människans skönhet tillika skörhet. Förhoppningsvis är jag hopplöst efter och är sist att se den. Om inte: Se den!!!

PS: Ja, kostymen är givetvis suverän. Men att bli förvånad över att det skulle vara som att bli förvånad över att det finns matvaror på Ica.

Nerdylicious

Sleepwalking

Good old 34:an. Jag sitter som en hamster, blir beroende av mahjong och försöker hålla mig vaken, för att kunna hålla ett vakande öga. Oftast sker ögonöppnandet på kemisk väg med koffein och sliskiga energidrycker. Men det slår mig att jag gillar, jag har saknat att lägga pussel med friskhet och sjukdom, mediciner och bondförnuft. Nu sitter jag mitt i väntan. Hoppas på att få dra iväg. Eller hoppas och hoppas. Jag måste. Ni vet. Jag har aldrig ryggat förrän nu. Men jag fegar ur. Drar.

Visst, det är för pengarnas skull. Men mest för avståndet.

Blue days, black nights

När jag lyssnar på den här låten blir jag typ...förtjust. Eller blir och blir, jag kanske är.

Why does my heart feel so bad

Även om högervindarna gör mig vankelmodig är det annat som satt sig i magen och som borrar djupa hål och stjäl luften. Det största hindret i mitt liv är jag själv och min feghet. Det börjar bli dags att växa upp. Jag fick en fin födelsedag men vaknade med panikångest krypande längs ryggraden och jag grät. Under vakenheten log jag som om solen fastnat i mitt ansikte, men med sömnen kom de förvirrade tankarna tillbaka. Och ur det växte väl ett beslut. Man kanske inte kan vända om och förvänta sig att det man lämnar bakom sig står kvar. Men av tidigare erfarenheter blir det sällan en så stor förlust som man tror. Det här innebär inget dramatiskt. Det kanske inte tar mig till kärlek eller dans, men det kommer att ta mig någonstans.

Totalt Jävla Mörker

Jag undrar om det var ett tecken i tiden att denna valnatt råkade bli den kallaste hittills i höst. Mina stelfrusna händer kunde knappt stänga jackan som skydd för den isande vinden. Helt klart är det ju att vi går mot kallare tider.

När Ny Demokrati ramlade in i riksdagen var det som ett dåligt, plumpt skämt med rasistiska undertoner. Med sverigedemokraterna känns det annorlunda. De kommer aldrig odla karaktäristiska mustascher, rista in hakkors i pannan (nåja) och ikläda sig bruna uniformer som upplysning men vi måste våga erkänna vad som finns under ytan. Budskapet må vara smutsig men retoriken tillräckligt putsad så att den passerar förbi som rumsren. Över 300 000 människor har valt fördomar och trångsynthet och jag undrar var det här kommer att sluta.

Med det här främlingsfientliga partiet kommer vägen ledas in för att leta efter den "riktiga" svenskheten, det är något som är klart.

Deras version är inte jag en del av, det är också något som är klart. Det är många som inte är. Grupper och undergrupper uppstår, det kommer pekas finger och kategoriseras. Lättsamma och bråkiga invandrare. Följsamma och icke följsamma. Viktiga och oviktiga människor. I det här samhället är vi många som kommer att hamna ute i kylan och riskerar att frysa ihjäl.

Lena PH är en lögnerska.

I'll tell you that.
"Det gör ont en stund på natten men inget på dan". Det kunde inte bli mer fel, skitkärring.

Men vem spydde Abbalåtar i min tv?

Missförstå mig rätt. Jag gillar Abba. Som Abba. Men i någon förvirrad tolkning i filmform där manus helt glömts bort och det enda som räddar den från att bli filmhistoriens största lågvattenmärke enligt mitt tycke är den sexistiska åsikten att Colin Firth är bland det drömmigaste som hänt filmbranschen...yadayadayada. Mission not accomplished.

Jag tänkte skriva något förvirrat om att jag är en idiot som bara blir för full hela tiden men eftersom jag alltid skriver det på söndagar tänkte jag variera mig och bara tacka för helgen. Emmelie o Totte hade ett ljuvens kalajs med en massa snajsiga människor och det var kul på krogen, kôrs i tâââk. Jobbet i dag var helt klart kul, tack vare Stina och Sabina och trots att jag ramlade ur en soffa!!?. Kvällen, ännu mer värd med pizza hos Hansen. Fredagsölen på Båten med Vera, Carro och Dubbeljonas var absolut värt. Och så syster o Freddan som möblerar min lägenhet med fula möbler (deras utlåtande). Så fan vad gött jag har det. Trots att jag inte kan berätta om den fantastiska parmesanbrylén jag svängde ihop eller visa den senaste LV-outfitten jag köpte eller vilket snajsigt innepinneparty jag attendade i lördags med MASSA kändisar och it-fôlk. Livet är jävligt najs ändå. En får vare gla' för de lelle, var det Roland som sa det?

Nej, nu måste jag spy över Meryl Streep. Jädra dretfilm, Bring me Colin for fuck's sake!

Won't take no for an answer

Ärligt talat, Tina Persson. Är du tre år gammal eller?

Jag återkommer i ämnet.

Jag vet inte riktigt om jag tror på det här...

Nog för att ena Avataren dansar något bättre än den andra, inte fasen skulle man bli särskilt attraherad.

Romantik, skulle det vara något?

Stopp. Sätt på Great Lake Swimmers och låten Song for the Angels innan du fortsätter att läsa.

Så. När klockan passerat midnatt blir vissa varulvar, vampyrer..de flesta tillbringar tiden som sig bör, sovande även om tiden är så fantastisk för vakenhet. Jag blir en melankolisk hög. Eller en hopplös drömmerska. Det finns nog ingen som är en sådan garderobsromantiker som jag faktiskt är. Mitt huvud är aldrig där det borde vara, i oskärpans tecken.

Just nu är mina tankar där. Med en filt och ett glas rött och mina kalla hand i en lika kall annan hand. Och kanske ett parti Fia. Jag vill inte säga så mycket, mest kanske lyssna. I allafall bara sitta och sitta. Se sommarens sista skälvande sekunder (vem var det som skrev så?). Se hur hösten besegrar oss alla, blunda inför att vintern förstör oss - igen. Men man kan faktiskt dansa i solnedgångar, genom virvlande löv, genom snöstorm och snålblåst, slask och tö och allt annat som årstiderna bespottar oss med. Små, snurrande steg gör skiftningarna uthärdliga. Jag kommer med säkerhet trampa dig på tårna, men det kanske är förlåtligt. Men än har jag inte vågat fråga om du kanske skulle kunna tänka dig att dansa. Och det är ju dumt. Som det mesta när klockan närmar sig 02 och man är lika hopplös som alltid. (Men hopplös eller ej, snart måste jag bara fråga...vi borde faktiskt dansa du och jag. Allt vore så mycket bättre då.)

Jan Björklund borde anamma det här

"We don’t wear our caps backwards. We have this rule because gang members wear their caps that way."// Dagisfröken till Ruthie Camden.

Någon borde kanske tipsa Jan Björklund om den skatt av ordningsregler som finns i programmet Sjunde Himlen. Om han vill ha ordning på riktigt alltså och stävja de verkliga problemen.

Freddie for a day

Tuff brud med mer stake än de flesta. Eller tja, de har båda mer stake än de flesta.
Kimberly till vänster samlade i fredags in pengar till förmån för hiv- och aidssjuka. Nästa år tänker jag haka på.

Hallå där helgen

Jag säger bara: romantisk komedi. Efter helgen har jag ett färdigt manus. Eller tja, slutet är inte klart. Men det kan jag fila på i höst.

Kul på jobbet

Ibland går jobbet ut på att fotografera påhittiga Vänsterpartister.
-Jag är rädd, kved kollegan när han stod uppflugen på räcket.
Själv ägnade jag större delen av jobbet ståendes i ett skogsparti eftersom jag höll på att skratta ihjäl mig.

Trött

Sömn är inte en bristvara, men ork. Därför har jag gått och lagt mig 21.73 och 22.23 de senaste kvällarna. Resultat: piggare. Men ändå är jag TRÖTT! Något suger musten ur mig, helt klart.

Hurra!

När en fyller år ska en unne säjj. Så jag åker och hänger med min snygga polare Johannes. Och nej, han är inte singel.

Vad händer?

Det här med präktighet kan andra ägna sig åt. Jag har fullt upp med att tja, jag vet inte vad jag har fullt upp med egentligen men inte är det att sköta hus och hem. Men i dag slog det slint rejält. Jag lagade två !=! olika matlådor, städade och gick på ett combatpass. Min röv är död och mina revben kliar. Tror det är av överansträngning. Har faktiskt ett litet spörsmål. Hur kommer det sig att muskler kan vara stora utan att vara starka? Mina armar och ben är nämligen hårda och svullna men innehåller noll styrka. Det är liksom som ett slags stånd, fast typ hela tiden.

Jag tycker vi spekulerar lite. Kanske bor det en liten viagra-tomte hos mig som injicerar mina muskler på nätterna. Eller så har mina muskelceller och fettceller bytt plats. Tredje alternativet är att någon roat sig med att byta ut glasen i mina glasögon till sådana däringa lustigahusetspeglar. Det vore ju lite tokigt. Det här kommer hålla mig vaken H-E-L-A natten, bara så ni vet. Godnatt!

Clap your hands if you're working too hard.

Ibland måste jag nära min inre fjortis

Det är väl typ tre år sedan min crush på sångaren i My Chemical Romance. Nu ska jag vara äldre och klokare, men av nån anledning tillbringar jag 3,25 minuter på att konstatera att han är snygg i sitt svarta hår, hysteriska uppsyn och kaninröda ögon med svart pandakajal. Och så spelar de krocket i videon. Så krocket, anyone?

Packmopedturnén på annorlunda vis.

När det regnar kan man åka till Leklandet och göra ett väderrelaterat reportage. Men har man en kreativ fotografinna som Helena Dahlgren att jobba med kan det bli roligare än så. En dag i juli jagade vi fatt Packmopedsturnén på deras väg från Filipstad till Rudskoga. Det kan du läsa om --->här<----
"Jag ska åka med på flaket", sa Helena innan. Och säger hon så blir det så. Dregen tyckte att det var en strålande idé. Jag försökte febrilt köra fotobil, hålla mig på vägen och fotografera henne när hon fotograferade. Häpp! Det var sommarens roligaste knäck helt klart.

Magic ones?

Men skam den som ger sig! Efter förra fadäsen med endast två minimala kantarelljävlar efter 1,5 timmes plockande beslöt jag mig för att följa med Carro o Betty. Och vem skulle agera finna-svamp-expert? Jo, jag. Som inte ens känner skillnad på kremlor och karljohan. Enligt Kent är det brott mot alla tänkbara svamplagar. Men screw you säger jag, den gick ju att äta, även om det inte var den svampen jag trodde. HA! Och vi fann ett litet gäng, åtminstone tillräckligt för att få en macka eller två.

Dejta eller dumpa pt 2

Jag fick en fin liten bok av Lina och Pia. Dejta eller dumpa heter den och funkar som en intressant liten fingervisning för velpottor som inte riktigt kan skilja briljanterna från kol. För egentligen kanske det inte är så svårt att veta, men att ha en snabbguide som skriker ut det som borde vara uppenbart är bättre. Så boken, vad säger du?

Maggropen

Messages (1). Mina axlar höjs. Det känns i maggropen. Håller andan, några sekunder bara. Nähej. Okej....konsthallen har 900 medlemmar, det är Rob Coffinshaker på Båten eller något annat. Kan till och med vara trevligt. Men det är ändå fel. Så nähej.

Ibland är det skönt att bli besviken eftersom det är så talande att man just blir det. Här sitter jag, en jävla fredag och det är kallt och blåsigt och jag är yr-i-bollen-bakis och jag småler för mig själv.

Lille Lina

Nwt-Lina blir Bollnäs-Lina för att senare blir radio-Lina. Jag lovar att hälsa på dig, fine vän. Det är ju inte direkt som att du faller av jordens yta. Men Bollnäs är fasligt bra nära. Nog fan blir Karlstad i alla fall en tråkigare stad utan dig.

När alla andra tiger samtalar Lena Sundström

Hanteringen av sverigedemokraterna varierar, allt från hur partierna väljer att inte debattera med dem till hur tidningar väljer bort att rapportera något om det parti som mycket väl kan bli vågmästare efter den 19 september. Jag tror inte att vi kan tiga bort dem. Det är lite som att lägga händerna över ansiktet för att monstren ska försvinna. Man ser dem inte, men lika fullt finns de där och man kan ju inte blunda för evigt. Därför är det skönt att det finns människor som Lena Sundström, jag har sagt det förr och säger det igen. Dom kallas rasister är visserligen en dokumentär med en både mjuk och lätt humoristisk approach, men budskapet är innerst inne blygtungt. sd är inget mysparti, det är ett odemokratiskt, hatiskt parti som bygger sin politik på att tolka snedvridna siffror och skapa en obefogad rädsla som bara missgynnar vårt samhälle.

Börjar man bena ut det är det inte lätt, säger Gunnar i dokumentären. Nej, det är precis vad det inte är. Länge har debatten handlat om vad invandring och invandrare kostat, inte vad de ger till vårt samhälle.

WoW

I särklass en av sommarens stora höjdpunkter. Slottsskogen, Göteborg, Sällskap att älska, musik att dö för. Jag bommade mitt eget schema men det gav desto mer. Herregud!

Här har ni höjdpunkterna:

Håkan Hellström, inte direkt oväntat. All kärlek som hade pressats ihop framför scenen, och all kärlek som fanns på scenen. Helt otroligt! Tusen och åter tusen människor skrek ut varje textrad, hysteriskt, teen-angst, utan att det gör något. Det är en spelning som går till musikhistorien, helt klart. Dessutom kommer River en vacker dröm ALDRIG spelas live igen. Och det är också något.

Local Natives. Musik med betoning på musik. Så långt från shoegazing det går att komma. Så långt ifrån vi spelar hellre än bra. Amerikanska Local Natives har en ljuvlig musikalitet som vaggar in en i små berättelser och varje gitarrslinga, varje trumslag är lika välavvägt som en specialkomponerad parfym. Och Sun Hands är något helt annat, verkligen helt annat och den är en av de hetaste låtarna just nu. Killar, listen and learn. Avvaktande till en början, och ju fler sekunder som går desto mer intensivt, till slut...2,42 händer något. Men inte riktigt. Det är ett verkligt spel av passion, fast som musik. Och 2,57 kommer höjdpunkten. Nästan övermäktigt. And that's how it's done!

M.I.A. Det mest råbarkade, kompromisslösa du kan tänka dig. Hon är en commander in chief och det är bara att lyda. Hon kräver 100 procent. Men det är inget annat man hellre vill ge hennes utdragna mixer som är så massiva att det känns som om hela scenområdet är en musikalisk krigszon. Jag trodde att alla indiska eller lankesiska tjejer var lite småtöntiga, fjolliga, a la Bollywood, de som jag alltid tidigare sett och aldrig velat ha som förebild. Hade jag sett det här som 10-åring hade jag blivit oregerlig.

Mumford and Sons

Solen glittrade över Göteborgs hustak när jag vandrade mot sjuan klockan nio på lördagsmorgonen. Jag hade ångest över om jag skulle försova mig och missa denna spelning. Det gjorde jag inte. Men hade jag det skulle jag aldrig ha förlåtit mig själv. De kommer från samma vackra skola som Okkervil River, Midlake och Fleet Foxes. Lyssna på det här, och ni förstår.

Miike Snow. Arvika? Nej! WoW? Inte imponerad. Men hur kommer det sig att det var en höjdpunkt? Jo, vissa saker ska upplevas i sitt rätta element. Miike Snow ska inte upplevas i ett festivaltält. Klubbspelning, Port De Soleil, åtta pers på scenen och en rackarrökar-version av Leave the World Behind som till och med Bolander tyckte var superb, och han har ändå sett den Ibiza-style original. Det är klubb när det är som bäst. Svett, ett jävla pumpfistande och euforiskt hoppande. JA, vi säger JA till livet.

Och såklart, icke att förglömma. Det var en given höjdpunkt att hänga med snyggsyskonen Åberg, som balsam för en trött själ. Så fina människor! Tack!

Bild tagen från Sofia Åberg.

Goíng West

Jag har lidit av sömnsjuka de senaste dagarna, men nu ska jag banne mig grotta ner mig i det som gör mig lugnast här i livet: musik. Mumford & Sons, Marina & the Diamonds, MIA, Iggy och hans stooges, Jonsi, Håkan Bråkan, tSooL, och givetvis th xx. Lyckost mig! Och tack till Åberg som låter inhysa den lilla pysslingen från landet. Wa-wa-weee-waaa, nu kör vi!

Ps. Jag fick vikariera som för tf nöjesredaktör herr Segerpalm idag. Imorn kommer min intervju med First Aid Kit i VF! :)))))

One more time with feeling

Inget sker efter tidslinjen, rakt på...det mesta är överraskningar, överrumplande, oväntat, oöverlagt kanske till och med. Det jag säger ena dagen är borta den nästa och åter den tredje. Och så snurrar det runt, kastas om, det börjas om från början och så kastar jag mig till sista sidan innan jag ens nått mitten. Impulsiviteten som djävulen på min axel symboliserar finns där av en anledning. Men karusellen har plötsligt tappat intresse, inte på något sätt fart, men jag har ändå ramlat av. Eller vill rättare sagt kliva av. Jag vill måla min vägg. Läsa min bok. Skriva mina oviktiga, självcentrerade texter, höra på Regina och Francoise...gråta lite, skratta mera, dansa min hittepå-moderna dans i vardagsrummet med festklänningar på. Laga middagar och bjuda hit er. Dricka skumpa, te, diskutera oväsentligheter. Sova länge. Somna nykter, vakna obakfull. Fotografera feta humlor, sparka höstlöv och låtsas att jag är någon annanstans. Glamouren som aldrig egentligen fanns lockar ju inte, ge mig vardagsromantik. Dagar utan att tankarna kretsar runt spillrorna av det som en gång var, men som aldrig riktigt var det.

Jag vill se var det vettiga kan ta vägen. Det har gått för lång tid för att satsa på ett planlöst sökande. Den här leken blir mer värdelös ju mer det lider. Herregud, jag lider av den här värdelösa leken. Fanimej.

Oink oink, mansgrisjävel

Det är väl lika bra att erkänna, hur störande det än är. Jag har ramlat av vagnen. Några fina ord, och så är jag åter redo för ett kamikazefall med fejjan rakt i asfalten. Men den här gången tror jag att det var värt det.
För det känns inte riktigt lika surt den här gången. Kanske för att jag ägnade morgonen åt att vräka ur mig sanningens ord. Vad sägs om att högt och ljudligt skälla ut karln i fråga för att han inte röstat i ett enda val? (Det är en demokratisk rättighet som andra kämpar och DÖR för att få, och det pissar du på!!!) Han var i chock över att jag tänkt rösta på Fi och gillar Gudrun. Jag vrålade tillbaka varför han inte hade kunnat upplysa mig om att han var en mansgris innan jag ramlat dit. Det sista jag sade innan jag gick var: Hoppas din farsa vinner golfen. Insåg sedan att de troligtvis spelade i lag, men skit samma. En osnuten mansgris med jävligt osunda värderingar klarar jag mig alldeles utmärkt utan.

Slår ett slag för tydlighet

Svar på tal helt enkelt. Kolla detta: <------->

You're so very special, I wish I was special

Last night I traded my souls innermost for some pickled fish

Det är nog minst 25 grader här på Tegnérs. Är rädd för både källaren och från skuggorna i köket, och nyss skrämde jag mig själv med en låt. Ingen cowboy jag inte. Så jag sitter här bakom en av soffans fyra delar, med datorn i knät och riskerar värmeexantem precis som WoW- och CS-kidsen och tänker över dagens som varit bisarr och vårt jobb som är likaså. Jag är så trött men orkar inte lägga mig riktigt än. Passar på att njuta av lite sommarnatt, nej säger du, hösten är här men jag skiter i vilket.

Förra året bestod liknande sommarnätter av sagor och ångest. Den här sommaren består inte av en enda saga, men kanske lite ångest.
Jag har, precis som alltid, ett soundtrack. One foot in the grave. Jag har en granne som kokar lim och två som är osynliga. Tretton kartonger och en jävla massa skit. Färdiga, halvfärdiga och inte ens påbörjade tavlor. En borttappad antennkabel och en låda saker från bröllopet som jag inte förmår mig att slänga.

Undrar om jag någonsin kommer passa att vara någons. Tiden går och jag antar att jag borde sluta klandra mig själv. Jag är ju inte unik på något sätt, inte den första som trashar en relation. Men jag fuckar ju alltid upp. Blir den där elaka, hemska människan som jag varje gång lovar mig att inte bli. Jag är ju en bra människa - i teorin.

Herregud, vad deppig jag verkar. Det är ju inte riktigt sant. Men det är bara det här lyckliga runt omkring som får mig att längta efter att ändå vara någons.

Flytten.

Det går bra nu, jag lovar. Men jag längtar tillbaka till Uddevalla. Det var liksom så familjärt och perfekt. Sommaren at it's finest. Nu sitter jag här, med lite regn i håret. Ont i ryggen och vill bara skala några kräftor med mina tänders våld och spela krocket i tre jävla timmar. Och trassla in mig i tältöppning. SÅdeSÅÅÅÅ!

(Jag har snott bilder av Brefält och Odd, eller snott och snott...lånat.)

Det går bra nu, kompis det går bra nu.

Världens samlade relationsmässiga olyckor har ju en tendens att hamna hos mig, kanske självförvållat, vet inte hur det kommer sig. Men just nu spelar det ingen roll. Jag är glad.
Det går inte att vara annat efter en härlig minisemester i Brefälts stuga utanför Uddevalla. Bloggar mer om det när jag har bättre tid. Men låt oss säga så här. Det var WUNDERBAR!

Jag har köpt konst! Marcus Bergstams abstrakta mästerverk är numer i min ägo. Jag snodde en bild av honom, ni måste ju få se vad som kommer pryda min vägg.

Sedan blir det ju ännu bättre när Härliga fröken Hultengren inte bara fixade mig en egen lya, hon snabbstädade så jag fick tillgång till den jättetidigt. I går körde jag första lasset, en pickup full med...kläder :P
Grädden på moset, eller rosen på tårtan passar ju bättre, I kväll kommer min darling Jenny!!!!

trasselsudd

Jag kommer inom en snar framtid ansöka till en cirkus. Jag har funnit min skill, den är speciell. Jag kan slå knut på mig själv. Helt fantastiskt faktiskt.

Dreamteam

Men vem kör egentligen?

The Boat that rocked.

Båtens livesatsning kastade loss på måndagskvällen. Med Augustifamiljen, även känt som Håkan Hellströms band och husbandet i På Spåret, och de celebra gästerna Ebbot Lundberg och Titiyo. Augustifamiljen hade själva fungerat alldeles utmärkt för att leverera hela veckans soundtrack med covers på Geno och Telephone Line till exempel. Men nu kunde gästerna göra kvällen än mer oförglömlig. Trots att Titiyo, som har en av landets intressantaste och vackraste röster, framför både motowncovers och hitsen Longing for lullabies och Come Along, stjäl den käcke göteborgaren showen. Ebbot, vilken lirare. Mellan mer eller mindre urspårade versioner av Life on Mars och Hurt ger han en lektion i musik och äkta Göteborgsskämt. Dagens bästa nummer är Ebbots lågmälda hyllning till Glenn i gamla Misfitsörhänget London Dungeon, som tillåts eka över Residenset och Klarälven, och så duetten till Everybody's gotta learn sometimes. Fler liveakter till Båtens akter, för att dra ytterligare ett tôrrt båtskämt.

Robyn, jävlar i det.

I torsdags fick jag hör och häpna göra första recensionen åt VF. Robyn, av alla konserter. Så här blev den. Jag var verkligen helt hög efteråt, jag och kompanjon Marie dansade loss i vad som kan beskrivas som en orgie i beats och frenesi, och upplevde helt klart en av festivalens bästa konserter. Nu såg jag i kommentarsrutan att två personer höll med medan en tredje trodde att det var min första konsert eftersom jag var för lyrisk.

Först blev jag sur och tänkte, för-i-helvete jag som varit på sååååååååå många konserter, jag ska minsann ge svar på tal. Sedan kom jag på att är det någonting jag lärt mig genom åren är det att "skriva", det kan ju alla. (En sanning med modifikation eftersom det finns miljontals analfabeter). Men alla kan skriva, enligt egen utsago, och ALLA kan tycka. Skriva och tycka, essensen av en recension. Alla kan recensera. Men det är inte alla som får vara en mediaröst, vilket ibland kan verka vara det enda som räknas i bruset. Därför blir det väl så himla provokativt när rösten inte tycker likadant som man själv gör. Som kan bekräfta att man är rätt ute, har uppfattat upplevelsen korrekt och riktigt. Men i själva verket är det ju bara en subjektiv beskrivning, inget mer. Jag var lyrisk, för att jag var lyrisk. Och jag är faktiskt glad över att jag kan uppleva en konsert på ett sådant sätt att det verkar som om det är min första, med tanke på att jag troligtvis sett närmare 300... Men det tänker jag inte gräla om i kommentarsrutan.

PS. Jag är övertygad om att Robyn posade för mig. Hon vandrade fram till scenkanten, tittade rakt in i min kamera och började dansa. Men jag blev så till mig att jag nästan tappade kameran och inte fick till inställningarna. Jag ÄR en idiot.

Välbehövligt.

En söt gest, inga jävla spel. Raka rör - du är söt, här får du en ros. Tack! Okej, ska vi ses? Perfekt! Ska vi ses igen? Självklart. Det är så här enkelt det SKA va. En tredagars-romans, inget mer men fullt tillräckligt.

Arbetsglädje

Tiny på en utställning med temat Fåfänga, go figure!
I morn är det Hallå Arvika som gäller. I like it, mucho.

Nice knowing you

Lillstrumpa på FESTIVAL! En punkig Syster Yster, orangehårig Brittis, Erika och Hengan?! Det här är Hultsfred 1998. Black Sabbath, the Verve ersattes av This Perfect Day, vi såg Kent för första gången fast bara för att fota Sami åt Nisse. Metalhårda människor höll på att mosa mig och syrran när hon tvingade med mig på Dark Funeral. Jag fick se både Misfits och NOFX och kände mig allmänt cool. Sedan åkte vi till Koster där jag eyeline:ade ett falskleg och körde ner en flakmoppe rakt i ett trädgårdsland. Härligt liv, ge mig mer!

Lillstrumpas bröllop

Lillstrumpa heter helt plötsligt Lisa Nilsson. Tänk, hon fick sin prins Fredrik.