Kyss mig inte, det kommer bara leda till nåt ont ändå.

Kärlek kan köpas för pengar. Nattlig, äkta, ytlig, barnslig,
Idag köps slaskiga geléhjärtan, mjölig choklad, långskaftade besprutade rosor och perfekta kort som säger precis vad hjärtat vill säga (men ändå färdigskrivet för att understryka att tanken var så perfekt att den var värd att hamna på ett kort. Min absoluta drömpresent är att få en Janssons frestelse tillagad med perfektion, för att göra det krävs en sådan manick som på bilden...hint hint.

Medan vissa är kära är andra är bittra. Kastar avundsjuka blickar mot den finaste flickan som fick en bukett snödroppar med en egenhändigt skriven dikt. Det är ju bara för mycket? Måste man skrika ut för hela världen att man älskar varandra? Håll det för er själva, era jävla show offs. Typ så. Det enda som är säkert är att det säger klirr på kassabotten. Men det gör det ju alltid, Alla mammors dag. Alla pappors dag. Alla gudars dag. Alla fulas dag. Alla studenters dag. Alla rotmoskokerskors dag. Alla bävernylonkläddas dag. Alla leopardmönstrade leggins dag. Och alla andra.

Så vem är jag då? Bitter eller lycklig? Hopplös eller nykter? Naiv eller förvirrad? Ärligheten, eller lögnen, eller det mittemellan? Trasig eller hel? Omtyckt? Kär? Kär i kärleken eller bara upphetsad?
Jag skulle vilja önska att det räckte att få bjuda upp dig, dansa till den här låten men vi är ju såna som är dåliga på att dansa. Sådana som trampar på varandras fötter. Men just nu vill jag bara ha dina armar omkring mig...

You say merry christmas, I say Jaha du?

Två dar innan jul borde risgrynsgröt eller skinka koka till perfektion. Men det enda som bubblar är min egna innersta gryta. Jag blir så trött. Oprah och Ellen förvandlas mer än någonsin till ärketomtar med sprängfyllda säckar och prånglar ut mer skit till studiopubliken än ett labb som tillreder faeceslavemang (ja, ni läste rätt). Varje facebookstatus andas julefrid eller julehets. Även om du egentligen är för cool för jul är det ändå bäst i sann juleanda att sprida ut nån slags ironisk Martha Stewart-anda bara för att.

Eller hetsen, alltså HETSEN. Klapparna, granen, svärmor, godiset, musiken, spriten, och den där Tomten som är far till alla barnen. Jag vill bara säga som den skäggige skåningen: Chilla, för fan. Du får inte mother of the year award för att du stoppat hemskållad och syltmarinerad mandel i ischokladen eller vänder ut och in på både plånbok och förstånd för att visa hur en ståndsmässig jul visar sig i värdet under granen. Vi måste alla ändå vandra den dåligt uppskottade vägen till Apoteket Hjärtat/AB/Farmaci för Zantac, förstoppningsmedicin och huvudvärkstabletter när vi är lika slut som den här julen. Hetsen är sjuk, den får oss att bete oss sjukt och ingen borde förvånas över att den slutligen gör oss sjuka. Så chilla för fan. Julen verkar dessutom innebära musikaliskt undantagstillstånd och det stör mig fruktansvärt. Strålande stjärnor och gnistrande isar och hem och bort och kärlek under misteln. Jag är inte bitter, bara trött på det faktum att vi springer runt som lobotomerade Emus bara för att.

Så barn, här får ni nåt att suga på när ni spytt över köttbullarna och prinskorven och missat Karl-Bertil och börjat ana att ni missat något. Kanske e skive, nött gött i glase och bara en jävla stilla natt.

Blue days, black nights

När jag lyssnar på den här låten blir jag typ...förtjust. Eller blir och blir, jag kanske är.

Why does my heart feel so bad

Även om högervindarna gör mig vankelmodig är det annat som satt sig i magen och som borrar djupa hål och stjäl luften. Det största hindret i mitt liv är jag själv och min feghet. Det börjar bli dags att växa upp. Jag fick en fin födelsedag men vaknade med panikångest krypande längs ryggraden och jag grät. Under vakenheten log jag som om solen fastnat i mitt ansikte, men med sömnen kom de förvirrade tankarna tillbaka. Och ur det växte väl ett beslut. Man kanske inte kan vända om och förvänta sig att det man lämnar bakom sig står kvar. Men av tidigare erfarenheter blir det sällan en så stor förlust som man tror. Det här innebär inget dramatiskt. Det kanske inte tar mig till kärlek eller dans, men det kommer att ta mig någonstans.

Romantik, skulle det vara något?

Stopp. Sätt på Great Lake Swimmers och låten Song for the Angels innan du fortsätter att läsa.

Så. När klockan passerat midnatt blir vissa varulvar, vampyrer..de flesta tillbringar tiden som sig bör, sovande även om tiden är så fantastisk för vakenhet. Jag blir en melankolisk hög. Eller en hopplös drömmerska. Det finns nog ingen som är en sådan garderobsromantiker som jag faktiskt är. Mitt huvud är aldrig där det borde vara, i oskärpans tecken.

Just nu är mina tankar där. Med en filt och ett glas rött och mina kalla hand i en lika kall annan hand. Och kanske ett parti Fia. Jag vill inte säga så mycket, mest kanske lyssna. I allafall bara sitta och sitta. Se sommarens sista skälvande sekunder (vem var det som skrev så?). Se hur hösten besegrar oss alla, blunda inför att vintern förstör oss - igen. Men man kan faktiskt dansa i solnedgångar, genom virvlande löv, genom snöstorm och snålblåst, slask och tö och allt annat som årstiderna bespottar oss med. Små, snurrande steg gör skiftningarna uthärdliga. Jag kommer med säkerhet trampa dig på tårna, men det kanske är förlåtligt. Men än har jag inte vågat fråga om du kanske skulle kunna tänka dig att dansa. Och det är ju dumt. Som det mesta när klockan närmar sig 02 och man är lika hopplös som alltid. (Men hopplös eller ej, snart måste jag bara fråga...vi borde faktiskt dansa du och jag. Allt vore så mycket bättre då.)

WoW

I särklass en av sommarens stora höjdpunkter. Slottsskogen, Göteborg, Sällskap att älska, musik att dö för. Jag bommade mitt eget schema men det gav desto mer. Herregud!

Här har ni höjdpunkterna:

Håkan Hellström, inte direkt oväntat. All kärlek som hade pressats ihop framför scenen, och all kärlek som fanns på scenen. Helt otroligt! Tusen och åter tusen människor skrek ut varje textrad, hysteriskt, teen-angst, utan att det gör något. Det är en spelning som går till musikhistorien, helt klart. Dessutom kommer River en vacker dröm ALDRIG spelas live igen. Och det är också något.

Local Natives. Musik med betoning på musik. Så långt från shoegazing det går att komma. Så långt ifrån vi spelar hellre än bra. Amerikanska Local Natives har en ljuvlig musikalitet som vaggar in en i små berättelser och varje gitarrslinga, varje trumslag är lika välavvägt som en specialkomponerad parfym. Och Sun Hands är något helt annat, verkligen helt annat och den är en av de hetaste låtarna just nu. Killar, listen and learn. Avvaktande till en början, och ju fler sekunder som går desto mer intensivt, till slut...2,42 händer något. Men inte riktigt. Det är ett verkligt spel av passion, fast som musik. Och 2,57 kommer höjdpunkten. Nästan övermäktigt. And that's how it's done!

M.I.A. Det mest råbarkade, kompromisslösa du kan tänka dig. Hon är en commander in chief och det är bara att lyda. Hon kräver 100 procent. Men det är inget annat man hellre vill ge hennes utdragna mixer som är så massiva att det känns som om hela scenområdet är en musikalisk krigszon. Jag trodde att alla indiska eller lankesiska tjejer var lite småtöntiga, fjolliga, a la Bollywood, de som jag alltid tidigare sett och aldrig velat ha som förebild. Hade jag sett det här som 10-åring hade jag blivit oregerlig.

Mumford and Sons

Solen glittrade över Göteborgs hustak när jag vandrade mot sjuan klockan nio på lördagsmorgonen. Jag hade ångest över om jag skulle försova mig och missa denna spelning. Det gjorde jag inte. Men hade jag det skulle jag aldrig ha förlåtit mig själv. De kommer från samma vackra skola som Okkervil River, Midlake och Fleet Foxes. Lyssna på det här, och ni förstår.

Miike Snow. Arvika? Nej! WoW? Inte imponerad. Men hur kommer det sig att det var en höjdpunkt? Jo, vissa saker ska upplevas i sitt rätta element. Miike Snow ska inte upplevas i ett festivaltält. Klubbspelning, Port De Soleil, åtta pers på scenen och en rackarrökar-version av Leave the World Behind som till och med Bolander tyckte var superb, och han har ändå sett den Ibiza-style original. Det är klubb när det är som bäst. Svett, ett jävla pumpfistande och euforiskt hoppande. JA, vi säger JA till livet.

Och såklart, icke att förglömma. Det var en given höjdpunkt att hänga med snyggsyskonen Åberg, som balsam för en trött själ. Så fina människor! Tack!

Bild tagen från Sofia Åberg.

One more time with feeling

Inget sker efter tidslinjen, rakt på...det mesta är överraskningar, överrumplande, oväntat, oöverlagt kanske till och med. Det jag säger ena dagen är borta den nästa och åter den tredje. Och så snurrar det runt, kastas om, det börjas om från början och så kastar jag mig till sista sidan innan jag ens nått mitten. Impulsiviteten som djävulen på min axel symboliserar finns där av en anledning. Men karusellen har plötsligt tappat intresse, inte på något sätt fart, men jag har ändå ramlat av. Eller vill rättare sagt kliva av. Jag vill måla min vägg. Läsa min bok. Skriva mina oviktiga, självcentrerade texter, höra på Regina och Francoise...gråta lite, skratta mera, dansa min hittepå-moderna dans i vardagsrummet med festklänningar på. Laga middagar och bjuda hit er. Dricka skumpa, te, diskutera oväsentligheter. Sova länge. Somna nykter, vakna obakfull. Fotografera feta humlor, sparka höstlöv och låtsas att jag är någon annanstans. Glamouren som aldrig egentligen fanns lockar ju inte, ge mig vardagsromantik. Dagar utan att tankarna kretsar runt spillrorna av det som en gång var, men som aldrig riktigt var det.

Jag vill se var det vettiga kan ta vägen. Det har gått för lång tid för att satsa på ett planlöst sökande. Den här leken blir mer värdelös ju mer det lider. Herregud, jag lider av den här värdelösa leken. Fanimej.

Last night I traded my souls innermost for some pickled fish

Det är nog minst 25 grader här på Tegnérs. Är rädd för både källaren och från skuggorna i köket, och nyss skrämde jag mig själv med en låt. Ingen cowboy jag inte. Så jag sitter här bakom en av soffans fyra delar, med datorn i knät och riskerar värmeexantem precis som WoW- och CS-kidsen och tänker över dagens som varit bisarr och vårt jobb som är likaså. Jag är så trött men orkar inte lägga mig riktigt än. Passar på att njuta av lite sommarnatt, nej säger du, hösten är här men jag skiter i vilket.

Förra året bestod liknande sommarnätter av sagor och ångest. Den här sommaren består inte av en enda saga, men kanske lite ångest.
Jag har, precis som alltid, ett soundtrack. One foot in the grave. Jag har en granne som kokar lim och två som är osynliga. Tretton kartonger och en jävla massa skit. Färdiga, halvfärdiga och inte ens påbörjade tavlor. En borttappad antennkabel och en låda saker från bröllopet som jag inte förmår mig att slänga.

Undrar om jag någonsin kommer passa att vara någons. Tiden går och jag antar att jag borde sluta klandra mig själv. Jag är ju inte unik på något sätt, inte den första som trashar en relation. Men jag fuckar ju alltid upp. Blir den där elaka, hemska människan som jag varje gång lovar mig att inte bli. Jag är ju en bra människa - i teorin.

Herregud, vad deppig jag verkar. Det är ju inte riktigt sant. Men det är bara det här lyckliga runt omkring som får mig att längta efter att ändå vara någons.

When I said that I love you I meant that I love you forever

Det är så lustigt att man ibland rör sig i cirklar. Sedan ett och ett halvt år tillbaka har jag kastats mellan förvirring men en punkt som alltid varit återkommande och gnagande. Den jag mäter alla mot. Han är väl mannen i mitt liv, när allt kommer omkring. Jag är hopplös och fullt medveten. Men vad ska jag göra?`

På återseende

Jag saknar er redan, fina Molkomsbarn. Varenda en utav er. Men jag lyssnar på den här låten och tänker på återseende.

Det är tur att det finns förströelse. Som att tillbringa dagen på båtbuss och fika på Naturum med Brandt. Eller grilla och vina med Lisa, Marie, Carro och Sofia. Och avslutningsvis väntar Båten med ettårskalas som stora idolen Johanna från Sahara hotnights spelar på.

Orchestral Manoeuvres in the Dark

Bara smaka på namnet. Det är hett. Woooooooh! Hett!

Jag har misstagit mig å det grövsta och från att ha haft fem VF-dagar har jag gått till att ha noll. Eller nja, fram tills nästa vecka. Så jag tog om-sov-morgon, åkte till Magasin Vera. Sedan har jag spenderat kvällen åt att hata min tjockishet. Jepp, ni läste rätt. Jag erkänner. Min tjockishet. Och den ska bort för jag mår inte bra att rulta runt som en överdimensionerad fläskfia. Men hur jag ska göra tänker jag inte berätta.

Uppståndelsen

Det låter bättre så här: Beetlejuicedansen-listan

PS. Jag bowlade igår. Det var spännande.

Jag ler mot dig för det finns ingenting som passar mig.

Okej, jag skrev inte hur det egentligen var.

Allt jag bestämt mig för att jag sprungit ifrån. Inte behöver.
Men en timmes levande ljus precis som ifjol drar mig tillbaka.
Sedan är du det enda jag ser. Fånigt nog. Ännu fånigare beteende.
Jag fumlar och faller handlöst till golvet, reser mig upp för att snabbare hamna där jag vill vara.
Vi går ut. Vi går hem. Alkohol och en orkan. Det är alltid en plåga att vakna bredvid dig, en ångest över vad som inte borde vara bra.
Sedan flyttar du mig så där som bara du gör. I en konstig inte-relation fungerar allt det här precis som det gör och när du går vill jag kanske att du ska stanna men det gör ändå inget när dörren stängs. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är ingenting mer än så, åtminstone fram tills det att du rör till allt igen, hur din kropp säger ifrån. Jag har inget mandat att hindra dig från något, jag har ingen röst. Jag betyder ingenting. Men vetskapen om att något ens skulle kunna hända dig får det att rivas inombord. Även om jag inte älskar dig så har du blivit en del av mig. Så jag hatar dig väldigt mycket för att det ska behöva göra så här ont att bry sig om dig. Skärp dig för fan i helvete, B! Jag är ju inte ens redo att släppa taget om det oss som aldrig existerat.

Så säg mig vad vi väntar på,
Säg mig vad du tänker och allt vi lämnat kvar här är allt förlorat,
Jag är dig,
Tills jag ändrar mig,
Är dig tills jag vänder mig,
Allt vi lämnat kvar här allt vi har förlorat förr.

Just be simple

//Songs:Ohia.

Det fasliga kastet mellan känslor får mig att vilja karusellkräkas.

Jag vaknade med skrivpanik. Fick ont i fötterna av promenaden till jobbet men fick skjuts 500 meter av en redaktionsfavorit, Björn. Var arg över korrfel som i slutänden var mina egna. Kände mig som en loser och ville banka huvudet så hårt att det skulle ramla loss. Det kom en festinbjudan och jag blev glad. Fick beröm och kram av ekonomimannen. Hade fina samtal med två härliga damer och två Dubbeljonasar. Kände vanmakt. Tidsbristen trängde ner i halsen och blev kvävande. Fick fredagskänsla redan på torsdag. Grämdes över intriger och plågade Jenny med ält. Skämdes lite över det. Ljust hela vägen till Stora torget. Träffade delar av mitt förflutna och de var gravida. Kände mig barnslig över min reaktion. Botaniserade bland örter och doftade på holländska tomater. Slog rekord i telefonräkning. Lagade gubbröra och spydde nästan upp all mäktighet. Fick msn-kommunicera med en stor favorit i mitt liv, som jag saknat (mycket). Eller herregud, två av dem! Jag fick en festinbjudan till. Mental speedkänsla till Teddybears senaste skiva. Helgen kommer bli episk, är kär i den här helgen och vi ska dansa - dansa - dansa!!!


Men så började jag lyssna på Iron & Wine o Calexico som rekommenderades i blogg och då slog det mig att allt är så jävla ihåligt. Jag står fortfarande med ryggen till och låtsas som att jag aldrig vände mig om, nästan tre månader senare. Men när jag vaknar på morgonen och tror att du är där eller somnar på kvällen och vill att du ska vara där står det trots allt klart att jag aldrig ens gick.

We are the dead

Det är viktigare att vara känd, snarare än varför man är det. Om summan av succé räknas i mediesekunder är Katrin Zytomierska helt klart en lyckad människa med nationell license to tycka. Den elaka, hårdhudade kronan på vågen av substanslöst babbel. Väck mig när elakhet inte längre är det nya svarta.

Because of all we've seen, because of all we've said, We are the dead.

Suicide is in my blood, it always was

Jag håller knappt några middagar längre, än mindre äter jag dem. Kanske för att jag är så kulinariskt handikappad att jag torrkokar ägg... Däremot tillhör det en av mina talanger att hantera insomnia. Så jag gör ett soundtrack of my night och hoppas att morgondagen bjuder på mer än kardemummaskorpor med smör och marmelad.

Polly Scattergood
Loney, Dear
the Brunettes
Darren Hayman
Karin Park
Existensminimum
Black Lips
Wolfmother
the Temper trap
Carla Bruni
Montt Mardié
Lake Heartbeat
Marina and the Diamonds
School of seven bells
She & him
Mumford & Sons

You get under my skin, I don't find it irritating

Det är underligt att misslyckande kan kännas så skönt och förvirrande på samma gång.
Insikten av att nostalgi och tillgänglighet trots allt är det enda som finns kvar är inte alls fel.
Men att jag hellre hade varit någon annanstans än förtappad i en Bo Kasperlåt som inte leder någonvart är i sin tur förvirrande. Trots att det ju aldrig ens var ett alternativ. Men antar att även något flyktigt och subtilt kan lämna stora avtryck.

Behold! The Night Mare

Jag är utbränd och behöver rekreation.
Tänkte stjäla några sekunder. Byta några tankar. Äta av klokhet.
Jag vet inte vad jag ger bort men något töms jag på.
Tavlorna blir tomma. Orden aldrig skrivna.
Om man kan fastna i en känsla är det precis vad jag gjort och ältandet blir den enda näringen.
Och den är bara fadd och torftig.
Adore från 98 är ljud passande tömda hjärtan.
Kylan bränner mina knutna händer medan jag pulsar genom snön på tå och hela tiden undrar jag varför det är så.

Jag är fullt kapabel själv men föredrar osentimentala konstateranden om sakers tillstånd. Inga ord vägda på våg, bara sprungna ur uppriktighet. Eller så kan vi bara lyssna till det som orsakar ångest på ett fullständigt obehagligt vis.

This is 2009

http://open.spotify.com/user/systerkitty/playlist/3Qj4fcLEaj3erUQWCGrn6Z

Topp tio Album
Florence + the Machine - Lungs
Adiam Dymott - Adiam Dymott
Lily Allen - Not Fair
Regina Spektor - Far
The xx - xx
Julians Casablancas - Phrazes for young
Great Lake Swimmers - Lost Channels
The Big Pink - A Brief History of Love
Movitz - Äppelknyckarjazz
Noisettes - Wild Young Hearts

Topp tio Dans
Mstrkrft - Fist of Gold
Miike Snow - Miike Snow
The BPA - I think we need a bigger boat
Röyksopp - Junior
Asher Roth - Asleep in the Bread Aisle
Kid Cudi - Man on the moon : the end of day
Flight of the Conchords - I told you I was freaky
Lady Sovereign - Jigsaw
Maskinen - Boys II men
David Guetta - One Love

Topp tio Svenskt
Jaqee - Kokoo Girl
Christopher Sander - Hej Hå!
Jenny Wilson - Hardships!
Deportees - Under the Pavement : the Beach
El Perro del Mar - Love is not Pop
Salem Al Fakir - Astronaut
Fever Ray - Fever Ray
Mattias Alkberg - Nerverna
Jonna Lee - This is Jonna Lee
Thåström - Kärlek är för dom

Topp tio Minnesvärt eller sekundärt?
Lady Gaga - Bad Romance (2009 - the year GaGa!)
Promoe - Svennebanan (finlandsfärja, bon jovi-covers...living on a prayer, looptroop rockers...)
Taylor Swift - You belong with me (SITT NER Kanye!!!)
Lars Winnerbäck - Jag får liksom ingen ordning (När får han det? Börjar det inte bli dags nu?)
Madonna - She's not me (Världsturné - ingen given succé?)
Alexander Rybak - Fairytale (En av få norska låtar på svensk radio - är det en slump?)
Depeche Mode - Personal Jesus (Den största Arvikabokningen ever? Hur kan det toppas?)
Cidinho & Doca - Rap Das Armas (NÅGON måste hållas ansvarig för det här!!!!!!!!!)
Takida - As you die (Folkkära, folkhatade...alla tycker något om Takida)
Paul Anka - Everybody hurts (Jag skulle i allafall ha ont om jag var gift med Anna Anka...)

Topp tio MJ
They don't care about us
Dirty Diana
Black or White
You are not alone
Man in the mirror
The Way you make me feel
Remember the time
Smooth Criminal
Don't stop til you get enough
I want you back

http://open.spotify.com/user/systerkitty/playlist/7j6CCp5QsfdLMkF5PFKBzT

Vem behöver gudar när det finns musik? Robin har hjälpt mig att minnas det senaste decenniet. Mitt hjärta vill hoppa ur kroppen på grund av några och jag spyr nästan galla när jag hör somliga.

Förtjusande och förtvivlande, föga förvånande. Helt klart fantastiskt! God Jul, älskade vänner.