Home is where your heart is...

...and my heart is where my friends are.
Jag kan inte riktigt gå och lägga mig. Jag är hemma, hos mig, i mitt hem...som om inget hade hänt. Några veckor har passerat, några snabbt, den sista så långsamt att jag sprang ifatt tiden för att försöka skjuta på. Men nu sitter jag här och njuter av att ha så många av er inom räckhåll.

Stoppa pressarna!

Härmed utser jag Avisa Nordland till vinnare i kategorin Årets bästa lokaljournalistiska artikel. Och ja, den vinner även i kategorin Årets Skitartikel också.

It wasn't me

Brandlarmet som går och röklukt är ingen rolig uppladdning innan jobbet. Jag famlade ut i kylan med det viktigaste med: lipgloss, visakort och mobil that is. Har aldrig känt mig så menlös. Lyckligtvis var det bara bränd mat.

Jag, Ben, Jared og Colin

Onsdagskos i det Perssonska residenset. Varken nyttigt eller klimatsmart men jävligt härligt. Tack gode gud för bibliotek med många dvds!

Blushing!

Ps. Det går lite lættare att jobba nær någon kallar en søt øver facebookchatten. Just sayin'!

Imorgon ær en annan dag

Vissa saker finns bara under huden. Osynliga. Några vet kanske att det finns dær, men de flesta ær helt omedvetna. Før vi pratar inte om det. Det som ær nærmast, ondast, skørast. Det som definierar mig i allra høgsta grad. Epitet som otillræcklig, egoistisk och kænslokall finns dær av en anledning och hur mycket jag æn førsøker ignorera dem ær de ingraverade med scharlakansrød text. Men det dåliga samvetet ær mitt eget fel, medvetenheten om mitt flyktiga beteendet ær intakt. Men det hænder ændå att jag skriver om min pappa før att ge andningshål åt det som jag inte vill prata om, nær tyngden øver brøstet blir outhærdlig och kvævande. Fars dag ær væl en sådan dag. Det var længe sedan han tittade på mig och kunde sæga med øgonen att han mindes vem jag ær. 24 oktober 2009 før att vara mer exakt. Nær han børjade førsvinna læt jag fegheten vinna och jag drog mig undan, och priset jag fick betala var att bli den som først førsvann ur hans minne. Jag blev en fræmling. Eller blev. Det gør ont i hjærtat att ændra till presens. Men det ær faktiskt så att jag ær.

Men det spelar ingen roll eftersom det bor orækneliga minnen hos mig som fina påminnelser om vilken underbar far jag har. Just nu tænker jag på att vi skrattade oss igenom Melodifestivalen 1992 eftersom Christer Bjørkman var med och vi tyckte att han var så kass och såg ut som en retard. Mamma blev irriterad och sa "Ni ska se att han vinner " vilket fick oss att gapskratta ænnu mer och håna stackars mamma som trodde något så befængt. Fast ni vet væl alla hur det gick (...dock, han kom næst sist i Eurovision!!!). Vi var inte særskilt bra på att tippa Melodifestivalen. Men vi vann alla frågesporter vi stællde upp i tillsammans, min pappa och jag.

Faller pladask

Ska vi dansa?

Jag - en dørrmatta?

Jag har ægnat mig åt att rensa min mobil från gamla meddelanden. Mottaget-korgen svæmmade øver - av små bevis av att jag ær en relationsmæssig dørrmatta.

Hela tiden, tankarna på någon kille, oftast en idiot. Gillar han mig? Ska jag ringa eller vænta? Varfør ringer han inte? Varfør gillar han mig inte? Borde vi inte vara tillsammans? Hur ska jag gøra før att få honom? La-Di-fucking-da! Hela tiden på, alltid på jakt efter the one. Vem nu det kan tænkas vara. Men jag har trøttnat. På mig sjælv alltså. Jag kan inte bli 30 och vara som en sån dær halmstråshistoria med texten "Oh no not you again...". Men hur ska man lyckas vænja sig av med något man sysslat med i mer æn hælften av sitt liv? Terapi? Bøner? Motion? Tai-Chi? Exorcism? Celibat...(gud førbjude...) Jag behøver troligtvis tillverka en cocktailklænning i pansar før att stå emot och inte førvandlas till i stort sett menløs. Men det kanske ær vært det om det førmår en att sæga Nej på frågan som stælls 02.47. Eller om det får en att inte ændra planer och gøra folk besvikna. Eller kan få en att strunta i det dær hånglet som bara kommer leda till något dumt. Och viktigast av allt, om det påminner en om att det inte ær att nøja sig nær man går ut med tjejerna før att dansa, drinka och hærja. Prioriteringsordningen ska ændras infør 2011.

Von Helvete vad bra!

Cornelis är porträttet många väntat på. Bered er på skratt, paranoida demoner och hur han som ett barn av sin tid blev tidlös men också söndertrasad. Hans-Erik Dyvik Husby är precis så bra som det sagts. Exakt faktiskt. Så off you go, iväg och se.

Och så kom snøn.

Kidsen åker skidor i Rensåsparken. Hurtigruten går enligt tabell och lægger ut 15.00, på væg mot Kirkenæs. Jag halkar uppfør och nerfør kullen till och från jobbet. Mellan sittandet på Sivert 70 dær Øststatsinfluenserna ær skræmmande kan det hænda att jag førsøker dansa mig till bættre humør. Hyr film, besøker biblioteket och inser att den dær læskiga gubben som alltid ær dær sitter och porrsurfar och letar efter busty blondes och øversætter porrnoveller med google translate. Huff!
I dag sændes sista avsnittet av Dynastin, min stændiga føljeslagare. Jag ræknar ner och helt pløtsligt børjar det gå långsamt. Kanske før att det børjar nærma sig. Jag har redan børjat tømma ur kylskåpet och planerat stædningen. Huh!

Tillbaka till det sociala livet. Min fest, Maries fest, Marias fest, all annan fest. Erika-Smøla som kommer hem, Lina-baby som också kommer hem, julen står før dørren (herregud) och så Nyår såklart. Tænk om livet bara bestod av vackra outfits, torr champagne och festligheter...det skulle ræcka gott åt mig.

Hælften gjort...

Nu jævlar i berget, det ær mindre æn hælften av tiden kvar ska ni veta. Då måste jag læmna ishaglet, kulingen och de ofantligt snygga doktorerna och bege mig dit vænnerna ær många och fina och killarna kanske ær precis lika snygga som McSteamy, McSnyggo, McCutey och de andra...
Som en vikarieslav finns det dock inget socialt liv, och hey, vem skulle jag vara social med egentligen? Men jag ægnar mig åt introvert analys och terapi...hmmm...eller film och Mahjong.

Trekant anyone?

Norsk tv kan vara underhållande. Som när tre ungdomar ska gå i runkskola, lära sig blowjobs och hur man djupandas fram en orgasm. Jag noterar!