Jag hade 60 000 kronor i min hand idag

Jag ville bara ta dem för att ta mig till dig. Allt surrar och värker, jag har en känsla av att jag är halv, och hur är man då som människa egentligen?



Jag saknar verkligen. Patologiskt mycket.

Practice doesn't always make perfect

Så kom juldagen. Den kommer ju alltid. Och den upprepar sig alltid till innehåll. Den obligatoriska vakna med sura uppstötningar, svullen buk och förstoppningskänsla som troligtvis inte kommer släppa förrän midsommarstången ska kläs. Att nästan alltid knockas av mängderna rester som sprutar ur det överfyllda kylskåpet och morsans ojande "Huuuuuuur ska vi bli av med all dänna maaaaaten, ta litt te nu, nu måst ni äääääät, annars måst vi släääääääng...nä jag ska int ha mer, jag är så tjock så jag bord höll igänn....". Sedan lutfiskmiddag. Det godaste på hela julen. Sedan hetsblåsande av hår, sminkning med syrran i varsin badrumsspegel med sjukt dålig belysning så vi ser ut som värsta sortens trannys när vi är klara. Val av outfit. Hur man än vänder och vrider på det måste man se snygg ut inför alla som nobbat en, alla som man hånglat med, varit tillsammans med eller gått i samma klass med...okej inför alla. Liiiiiite smalare, ung som en snärta och sexig som aldrig förr. Hur nu detta ska gå till har jag ännu inte kommit underfund med men jag tar patent så fort jag gör.

Anywho, superrolig förfest, Rhythm is a dancer, dålig whiskey och så plötsligt är det dags för vallfärden. Fast Mecka är ju en av stadens två dansställen, ett schletet hotell som aldrig någonsin lär sig av sina misstag och får upplopp i kön där ett flickebarn närapå blev ihjältrampad av inavelspacket som absolut inte fattat att dörren inte blir större bara för att kön blir det, har anställt vakter som troligtvis inte ens får köra mopedbil och dessutom tvingar gästerna att lyssna på ett coverband från Säffle som av någon anledning tyckte att det var en god idé att bränna av hela Coverbandshandboken 1.0. Det var bara att bocka av Summer of 69, Enter Sandman och 2-4-6-8- Motorway. Ja, Selmahotellet i Sunne Ladies and gentlemen. Man kan bli idiotförklarad för mindre, fast jag borde också bli det eftersom jag återkommer år efter år och tydligen är en oförbätterlig idiot även jag. för att toppa en av de största skitkvällarna under 2010 kom jag dessutom hem till en tvättstuga som beslutat sig för att kissa ner sig fruktansvärt. 240 liter vattenberedare med hål är likamed torka torka torka, Lambifåret hade behövts så hade vi kunnat rulla jäveln fram och tillbaka över golvet.

Men skam den som ger sig, jag tänker från och med nu bli klokare. Nästa jul tänker jag ha en pojkvän som jag ska dra med till en paradisö i Söderhavet. Sugen på en söt, självständigt men kanske aningens bitter snart 30-årig Värmlandstös - give me a ring!

Lillstrumpa och Syster Yster

That's us, som den Grinchifierade människa jag blivit finns det en person som kan smälta mitt kalla hjärta. När termometern beslutat sig för att slicka minus tjugostrecket konstant, det aset, är det dessutom förenat med vissa problem. Men det går. Trots los problemos men syrran är liksom rätt person för att lösa dem.

Lillstrumpa skulle köra mig för att hämta diverse id-handlingar. Win tänkte jag, eftersom min bak nerknödd i de allt för små snyggjeansen jag ärvde av Lina Hård är lika med gällivarehäng och därmed förfrusna skinkor. Men så lätt skulle det inte bli eftersom min svårt tankspridde svåger inte ställt bilen där han skulle. Vi letade runt halva Haga men insåg att det ju var fel. Karln svarade inte heller i telefonen, som led batteridöden. Efter att jag dragit iväg med buss för att hinna hämta passet lokaliserades Sciroccon, Klara. Jahapp. Det var bara att knalla. Och jag som hånat alla julhetsare. Eller vad jag nu gjort, jag har väl surat över den här hysterin. Idag var lilla Tiny Dancer "en av dem". VE OCH FASA, men vad gör man inte för julefriden! Man inhandlar julgrupper, herregud, ja. Miniatyrväxter, glitter och fula visdomsord nerknödda i vaser som egentligen inte ens skulle kvalificera som loppisfynd. Not nice at all. Att packa blomhärkena är en vetenskap i sig. Därefter följde tankning av bil, där lyckades jag avstyra ett samtal för att försäkra oss om vilket drivmedel som var det korrekta, mitt största misstag i dag skulle visa sig, men inte för syskonen Persson lyckligtvis.

Det är så himla lustigt egentligen, för även om vi bara ska vara i hemkommunen, det så kallade "sagolika" Sunne (mer raggarhålan som borde skjuvas av kartan) så går det inte att åka dit med mindre packning än för typ tre veckor i New York. Min packning gick på 10 minuter, ivrigt påschasad av fürer Lillstrumpa. Sedan fick hon packa åt både sig och den ostyriga äkta hälften som hon beslutade sig för att åka ifrån eftersom han inte behagade vara i tid. (WORD!). Sedan kom tidsstressen, för vi skulle ju utföra apoteksärenden, handla den sista julmaten, inhandla alkohol för ett mindre kompani, dessutom glömde jag i hasten att packa behå. Och jag gjorde misstaget en gång att gå utan och vi minns det som balen då Tinas nipples almost fell off..nuff said. Så vi var ju tvungna att klämma in ett Lindexbesök mitt uppe i allt. Klockan är 16.45. Affärerna stänger 18.00 och vi måste hämta recepten - i Sunne, alltså köra dit. I jultrafik. TRAFIKKAOSET, som Aftonbladet toppat tidningen, löpet, gjort mitten, enkäter, SIFO, webbtv samt en bilaga angående i typ en vecka. Det är inte ljug att jag hostade magsyra i höjd med Elofsrud och började svettas ymnigt. Eller, det sista kanske berodde på rumpvärmen som helt plötsligt började fungera.

Men varför är det då en så fin dag detta? Jo för följande inträffar:
- Svågerns bror, som vi skulle rådfråga angående drivmedlet, var inte lika lyckosam som oss och tankade glatt i bensin i sin likadana nya diesel-scirocco och ringde med gråten i halsen, vi skrattade oss ju harmynta, men berätta för guds skull inte det för honom.
- Vi hann våra göromål, men även att fjanta runt på Coop i en timme, där vi letade hårfärg, utförde en ananasfotografering och lekte med grisfötter.
- Jag fann Love Actually, vilket är synonymt med att julen är räddad.
- Vi gick på en liten Julvaka där en av gästerna, Loi, inte så jävla gammal, utförde moonwalk, robotdans och nån slags shaky shaky innan värden använde honom som barnarbetskraft och han fick med bricka gå omkring och servera OP och NYköping,

Livet är underbart! I alla fall när man har en syster!

Min armé

Hon är fin, Sofia!

Tina and the Toyboys

Jag nästlade mig in i ett lag ändå. Vi kom sexa, vi är väl nöjda kanske...eller pojkarna var det. Jag led åtta gånger om eftersom FOSTRET vann. Darn-diggily-damn!
Men vi hade lugnt det bästa namnet: Tina and the Toyboys!! Och nej, det var inte mitt förslag. Jag föreslog Jesus och de tre vise männen.

Fan så fin.

Jag har koncentrationsproblem, det enda jag kan tänka på någons finhet. Sådan finhet är helt fenomenal. Även om det finns los doctoros från spansktalande länder och rockpöjker med riff i fickan och klyschor i handen. Skit samma. Du är fin, ditt jävla as.

You say merry christmas, I say Jaha du?

Två dar innan jul borde risgrynsgröt eller skinka koka till perfektion. Men det enda som bubblar är min egna innersta gryta. Jag blir så trött. Oprah och Ellen förvandlas mer än någonsin till ärketomtar med sprängfyllda säckar och prånglar ut mer skit till studiopubliken än ett labb som tillreder faeceslavemang (ja, ni läste rätt). Varje facebookstatus andas julefrid eller julehets. Även om du egentligen är för cool för jul är det ändå bäst i sann juleanda att sprida ut nån slags ironisk Martha Stewart-anda bara för att.

Eller hetsen, alltså HETSEN. Klapparna, granen, svärmor, godiset, musiken, spriten, och den där Tomten som är far till alla barnen. Jag vill bara säga som den skäggige skåningen: Chilla, för fan. Du får inte mother of the year award för att du stoppat hemskållad och syltmarinerad mandel i ischokladen eller vänder ut och in på både plånbok och förstånd för att visa hur en ståndsmässig jul visar sig i värdet under granen. Vi måste alla ändå vandra den dåligt uppskottade vägen till Apoteket Hjärtat/AB/Farmaci för Zantac, förstoppningsmedicin och huvudvärkstabletter när vi är lika slut som den här julen. Hetsen är sjuk, den får oss att bete oss sjukt och ingen borde förvånas över att den slutligen gör oss sjuka. Så chilla för fan. Julen verkar dessutom innebära musikaliskt undantagstillstånd och det stör mig fruktansvärt. Strålande stjärnor och gnistrande isar och hem och bort och kärlek under misteln. Jag är inte bitter, bara trött på det faktum att vi springer runt som lobotomerade Emus bara för att.

Så barn, här får ni nåt att suga på när ni spytt över köttbullarna och prinskorven och missat Karl-Bertil och börjat ana att ni missat något. Kanske e skive, nött gött i glase och bara en jävla stilla natt.

När blev allt så här äventyrligt?

Det var roligt igår, med raketer och finbesök av TK. Men idag vände allt, och med besked.
Vi kan börja med den monstruösa huvudvärken, som ett blypannband som nån gång även halkat ner och daskat till mig över ena näsbiten. Sedan kylan. Okej, minus nio är ingenting. Men jag är ju som den där Pingvinen som alltid frös. Pablo tror jag han hette och han tog ett badkar och for iväg till varmare breddgrader. Jag fick idag för mig att gå ut på en äventyrsexpedition. Först till polisen för att lämna in en passansökan. Jag har tagit tre foton till olika sammanhang. Bylinebilden såg ut som sju svåra år och ångest&depression, körkortsbilden som om jag hade en gigalofantisk hjälm på huvet och så körkortsbilden i dag där jag är vindögd, trasslig i håret och allmänt ofräsch.

Efter förnedringen lagt sig lommade jag iväg, mot Råtorp för ett besök hos Lajny o Elis. Jag gick, och fan som jag gick och kom liksom aldrig fram. Köpte med tomtebakelser från kondis. Fortsatte gå och försökte komma underfund med varför jag inte tyckt det var så fasansfullt i höstas. För trots väderskillnaden kom jag liksom ingenstans. Insåg plötsligt att jag kanske hade färdats på en cykel, och eftersom jag inte gjorde det idag var det ju inte så konstigt att det tog längre tid. Jag tog upp en julmustburk jag köpte på kondiset, åååååh, julens livselixir, men kyla, vätska, hud och burk i kombination är lika med att något fastnar. Så min läpp fastnade i burkjäveln, dock endast en kort stund och jag behövde inte be nån gubbe pissa mig i munnen för att lösa situationen. Efter en stund började även mina ögon rinna och det gjorde så att ögonfransarna hakade fast sig i huden under ögat.

Målet närmade sig iaf, men mellan mig, vägen och huset fanns två hinder: en snösträng och en snöfylld backe som även innehöll någon slags rabatt. Snösträngen tänkte jag skutta över men eftersom den var drygt en meter så sjönk jag ner i den och fastnade lite lätt. Pinsamt, med tanke på att trafiken är rätt tät. Jag pilade över vägen och tänkte kasta mig upp lite snabbt för att inte dra till mig uppmärksamhet bland Skåreborna men jag trampade nästan ner mig i rabatten och när jag försökte klättra gled jag liksom bara bakåt, som med mina backhala skidor häromdagen. Så jag fick lägga mig ner och hasa mig upp, och då lyckas jag ju lägga mig på tomtebakelserna. Jaha, nu kan man tro att äventyret var över men icke. Tomtarna smakade inte bra alls och Elis kastade en tamburin på min fot och det var ju lite ont. Sedan tänkte jag safe:a och ta bussen hem men när jag missat två av dem surnade jag till och började ilsket marschera hemåt. De där nio !!!! kilometrarna. För jag hade ju misskalkylerat avståndet rätt grovt. Jag kände mig lite som Barnen från Frostmofjället där jag gick med kylan bitandes i mina kinder och fullmånen på himlen. Men var fan var den där jävla geten Gullspira kan man ju undra.

Väl hemma är det lite svårt att få upp värmen, mitt huvud mår ännu sämre och jag har ätit upp all halloumiost och ballerinakexen ligger på andra sidan soffan. I-landsproblem, mina damer och herrar. Men jag hade gärna velat starta min friskvårdssatsning mer frivilligt än genom en sjuk maratonaktig promenad i iskylan och förnedringens tecken. Nu sitter jag här med begynnande feber och är inte glad någonstans.

Just det

VI VANN VI VANN VI VANN VI VANN!
Leprechauns quiz samt hela säsongsfinalen! Det kändes kanon, dessutom hyllade Nöjesredaktionen oss och bjöd på drinkar på Guldapan. Det gillar vi extra mycket!

Bild: Annica Persson aka the Pineapple Pimp from Malmoe

Then I go and spoil it all by saying...

Jag gillar inte när de fina beger sig iväg till obskyra platser i världen. Men jag gillar när de kommer hem. Som söta Lina som äntligen är hemma från Bollnässtaden och det firade vi med 350 000 shots ungefär. Stans vackraste bartender, Lelav tror jag hon heter, gjorde en egenkomponerad drink åt mig som jag fick döpa: Tiny Dancer, den smakar mint och choklad, kanske lite väl "vuxen" men vafan...men jag är ju en tant snart sägs det. Höll på att råka i bråk på Kori, tack vare en surhagga med för mycket attityd och alldeles för lite självdistans samt en förkärlek till att förolämpa MIN SYSTER. Det gör man inte. Men det ordnade sig. Sedan blev det mittinatten-lasagne och en natt på Holmbergska-Nilssonska soffan). Fin helg helt enkelt som toppades med att skjuta fyrverkerier. Jepp, det kommer fullkomligen explodera runt Tiny Person eftersom jag är nybliven fyrverkeriförsäljerska!!! Det ni!

I only wanna be your one life stand

Nu börjar det orda upp sig. Min fina ajjjfåååååån är här. Jag vill bara ligga inne och gosa med den. Den låter så sött fast jag har lite svårt att förstå den ibland, men vi lär oss. Egentligen är det töntigt att döpa saker. Men i det här fallet känns det motiverat. Tror jag. Men han är lite naken så jag tänkte gå på en shoppingtur. Eftersom mitt kontokort även anlänt så kan vi göra det. Ja, jag vill ha något leopardigt...så kan jag döpa honom till Leo. Vi säger så.

Petter Northugs kvinnliga motsvarighet

Träning har aldrig varit synonymt med Tina Persson. Det vet ni. Tappra försök varje år, lite gymdans och bodypump och astmatiska, halvdana släpningar runt motionsspår. Aldrig någon satsning. För taskiga fötter för konståkning, för baktung för längdhopp, för framtung för löpning, för kort för basket, för obekväm i balettrikåerna och för hatisk gentemot kyla, svett och blöta för att ens överväga skidåkning. Det är kanske dåliga ursäkter men har väl alltid föredragit att läsa böcker, lyssna på Nirvana och planera diverse fylleslag och klä mig som ett fashion victim. Men jag ska väl vara fan så envis och erkänna att den här gamla hunden ska sitta. Kanske är det faktumet att min biologiska klocka inte bara tickar utan praktiskt taget ramlat rakt ner i mitt huvud. Men jag tänker vara snyggare än någonsin när jag fyller 30. Och jag vet, jag är inte Petter Northugs kvinnliga motsvarighet men ni måste applådera mitt första besök i längdspåret på femton år. Carro och jag trampade runt cirka 5 kilometer. Jag vet inte om nån smort in mina skidor med vaselin eller glidmedel för i backarna gick det så fort att grantoppar och telefonstolpar riskerade påhälsning. Så jag fick ta hjälp av snövallarna några gånger (Läs tio). Lyckligtvis har jag en fenomenal bakdel som dämpade fallet. Med iskocklar i håret och snö i näsa och innanför tröjan kunde jag dock konstatera att utsikterna inte är helt urusla. Med lite klistervalla och ihärdighet kanske jag kan ge mig på nån mil i framtiden...



Bild: Carro Englund aka The Coach

Men det är som vanligt bara att skratta åt det

Det jag glömde infoga i föregående redogörelse över hur man kan plocka patetpoäng under en kväll i Karlstads nöjesliv är följande:

- Förvåningen, som blir till pinsam återkoppling och en jävla svidande ångest när Segerpalm klämmer fram att man fått livsråd och tröst (!!!) av Britt från Lite Sällskap. Den där genomsnälla flummiga tanten med brunrött hår. Hon är godheten personifierad och lovade mig innerligt att allt kommer att ordna sig, och det är ju bra.

Kucken

Jaha, ibland är de inte som en gummiboll som kommer tillbaks till mig. Mina saker alltså. Efter ett regelrätt sammanbrakande igår (utlöst av totala paniken att inte få se nån på två månader) levde jag rövare på tre krogar. Det började beskedligt. Jag satt stilla på min barstol på Kori och sippade vitt vin och quizade efter bästa förmåga. Det gick väl inte helt lysande och någonstans kom jag på att jag skulle slå till med en shot. Som blev två. Sen sa jag godnatt, mentalt alltså. Men min ostyriga lekamen fortsatte till både Guldapan och Ankan. Där är jag inte riktigt på det hele med vad som försigått men jag har troligtvis tjatat hål i huvdet på allt och alla. Och det mest kvalificerade: jag lyckades "förlägga" både mobil, leg och kontokort. Och det är ju själva kucken. Jag blir så trött på mig själv. Fast att tappa telefonen är ju den bästa boten mot nattliga sms och samtal som ju aldrig bör ringas. Jag hade dessutom tur att begåvas med tre personliga assistenter i form av Nicole och Jocke och Anna. De två förstnämnda gjorde choklad och te och stoppade om mig och Anna, de två fullkastrullerna. I dag har Anna legitimerat mig på banken eftersom jag själv inte kunde göra det. Bankkillen tittade väldigt suspekt på mig och jag kan ju inte klandra honom. Herregud!

Jag var nära sammanbrott när jag kom hem och min dator spelade mig ett spratt under några minuter. Insert smart card (vad fan är ett smart card?)...jag tryckte på avstängningsknappen åtta gånger och vid ett tillfälle grinade jag högt, fast utan tårar. Det var som gnylande tårar, vet inte varför men det kanske kan bli så på grund av självömkan. Men som ni kanske förstår puttrade datorn igång och jag är uppkopplad och anträffbar på Facebook och Twitter (som vanligt). TACK GODE GUD FÖR FACEBOOK! Den här ofrivilliga telefonexilen tar kål på mig, eftersom kuck-Tre inte behagat att skicka min I-fååååån. Ja, jag har i-landsproblem och allt är självförvållat. Jag tror jag behöver läggas in på hem. Sondmatas, tas om hand och knapra piller. För ska det va så här vill jag inte vara med.

Men vad gjorde jag i Norge egentligen?

Eftersom jag inte jobbade mer än typ 300 timmar på de där sex veckorna jag var i Norge hade jag gott om tid att göra annat. Som att tänka. Och radera sms, som jag tidigare skrivit om. Jag hann faktiskt till och med göra en önskelista. Och nu snackar vi inte cd-skivor, kastruller, strumpor och gadgets som kan finns under granen. Jag gjorde en relationsmässig önskelista och troligtvis är det mitt överdrivna pepparkaksätande de senaste åren som betalat sig. Så jag har kommit till årets sista relationsmässiga slutsats: Han eller inget.

Why does birds suddenly appear

...everytime you are near.

Ett rum av fina människor, det finns inga pengar i världen som skulle kunna överträffa det.
Jellyshots, bugglektioner och Prince and the new power generation.
Att sedan dessutom vakna perfekt och hela lägenheten är städad av några nattgäster. Då är man präktigt nöjd, trots att Safri duo, en bläckblåsorkester och åtta boxare bosatt sig i huvudet.

ps. Ja, det är jag.

One Foot in the Grave

I dag skrattar vi åt:

- Extras - en fenomenal serie som kära SS introducerat mig till.
- Den fenomenala sågningen av BEP:s senaste album the Beginning. (Förra skivan hette ju the E.N.D men de verkar ha glömt det och resultatet är skrämmande)
- Alla som beskriver sig som ödmjuka. Yeah right lixom.

PS. Bästa boten mot Helvetet aka vintern - shoe shopping. Det värmer visserligen noll gånger noll men det känns liksom bättre.