Fuck it! Nu har jag ramlat igen. hahaha tänker ni. jajaja tänker jag. otur för andra, vardag för mig (en omjustering av Nicos devis: fint för dig, vardag för mig...). And sure, det är så det är.
Några klargöranden;
* Ja, det stämmer att jag var så puckad att jag cyklade över järnvägsspåren (inte rälsen alltså, nu är ni puckade om ni tänker så...) bakom Löfbergsskrapan, men det var inte halt eller nåt.
* Uppgifter hävdar att undertecknad gjorde en liten luftfärd innan tidigare nämnde slog i backen med en rejäl duns med cykelskraltet halvt över sig...
* jag var totalt helt och hållet nykter.
* jag TOK-LJÖG när jag sa att jag var okej (till de förbipasserande alltså)
* jag grinade av SMÄRTA, inget annat :)
* min vespaväska dämpade fallet och förvärrade fallet på samma gång
SKADOR: främst vänster arm; skrapsår i handflatan, blåmärke på underarmen, sträckning i överarmen samt axeln. Lite blåslagen på vä underben samt hö höft och lår och över bröstet. Det låter precis lika illa som det är... Men allas eran älskling, la Carrie-Tajna överlever! Armen, ja, den tjänar tillfälligt som del i en nykomponerad robotdans som återfinns på ett uteställe nära dig!
Kuriosa: de tre ciderflaskorna som fanns i vespaväskan klarade sig mirakulöst utan några som helst skråmor, även chipspåsen som hängde på styret undkom allvarligare skador.
Dr Magnus Ehrsson utförde, något på kanelen, en präktigt OVETENSKAPLIG undersökning, ordinerade helt sonika en drink som smärtlindring och en omotiverad PR-undersökning (som undertecknad gladeligen gav blanka fan i). Dessutom kan tilläggas att den omilda hanteringen av den skadades vänstra arm gjorde mer skada än nytta och Värmlands klantiga vårdtagare kan skatta sig lyckliga att herr doktorn ej valt ortopedi som specialisering.