Jag har bitmärken på låret. Helt seriöst. Mer säger jag inte om det fast där slutar inte utlägget om detta. Goda saker kommer hända i framtiden förutspådde jag tidigare men den här blåmärksincidenten är inte en del av det. Det lôver jag som en sann värmlänning!
Så här gick det till: Empa och the Nordan-crew hade styrt träning. Jag dissade sömn-innan-nattjobb! Well played, playgirl!
Så, spökboll/dodgeball alltså. Jag har kastarm som en purjolök men försöker kompensera genom att röra mig som en vessla. Fungerar sådär...fast vessla tror jag egentligen passar min lite beräknande och luriga karaktär, jag smög omkring, egentligen gömde jag mig nog mest...plötsligt använde Donny mitt arma lår som trappa. Utan att berätta det. Nu är det fruktansvärt blått och otrevligt.
Har smort in det med diverse krämer som finns här inne på sjukan men det hjälper liksom inte. En parantes i det hela är också den mycket annorlunda upplevelsen i att stå på sjukhuset med brallorna nere. Häromdagen visade jag patientlångkalsongerna jag knött på mig när jag höll på att förfrysa baken så det här med flashing börjar bli min grej. Så jag gjorde det igen, framför mina kollegor...de tyckte det såg ut som en hel fot på benet.
Och ja, nästan faktiskt... Så en fot och tandmärken. Vad kommer härnäst?
1 kommentar:
"Jag har kastarm som en purjolök" Haha! Jag älskar dina oerhört målande beskrivningar!
Skicka en kommentar