Drevet. Vi hamnar väl alla där nån gång.
När skrattet egentligen knyter sig i halsen och man inte fattar grejen men låtsas fatta grejen för att inte vara den som är den och därmed den som förstör skrattfesten. För vi gillar ju att skratta. Handen på hjärtat, hellre åt än med. Twitterpölen är ofta en lavin av elakheter. Vi är coola, hårda och kantiga. Allt går att lustiggöra sig över, jag gör det dagligen. Alla får skylla sig själva och sekunden efter en obetänksam tweet kan det vara igång. Hackandet. Drevet. Eller när Twitter blir en skrattorkan mot någon. När jag läste den här DN-ledaren fick jag ont i magen. Jag var ju också en av dem som gjorde mig lustig över det här språktestet som radiopersonen gjorde med LUF-tjejen. Trots att jag kände att det kanske var riktat åt fel håll. Eller kanske. Det var det.
Men jag sa ju inget. Som det så ofta blir. Så jag blir glad över att någon kan snärta till en lite över handen för att man ska inse att ibland är det faktiskt inte roligt någonstans utan faktiskt bara elakt. Och det är ju inget att varken skratta åt eller sträva efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar