Ibland är det svårt att veta var början är. En knut kan vara svår nog att lösa upp. Men hur gör man då med ett gigantiskt trassel utan synliga ändar som ibland förefaller oändligt? Det är lätt att fastna. Misströsta. Förbanna. Tvivla. Nästan kanske ge upp, klippa sig loss. Men då finns ju ändå de olösta bitarna kvar. Så nu finns det bara här, det där trasslet. Det lustiga är att det är i mörkret som det blir som ljusast och trådarna syns bäst. Endast då blir det möjligt att tänka på att det kanske kommer att gå att leta fram ändarna och till slut få de där bräckliga trådarna att hålla. En enda knut vill jag ska finnas, den som håller mig fast vid dig. Mitt trassel. Mitt älskade trassel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar