Jag har faktiskt oroat mig. Inte över hur aids sprids som en farsot över jorden eller huruvida det finns en ringa chans att den där stollen McCain kan vinna presidentvalet i USA. Nej, jag är mer ytlig än så. Mycket mer ytlig. Vi snackar alltså ljusår. För att inte överdriva en enda centimeter. Usch, jag tror ändå att jag hade ett världssamvete en gång i tiden. En ung idealist med drömmar och ambitioner. Och en vilja att förändra. Nu vill jag bara förändra hur mina surfarshorts sitter eller möblera om i fejset eftersom det börjar LIKNA GRAND CANYON och jag SKOJAR INTE. Och jag skriver med versaler, hur jobbigt är inte det? usch. usch! Nej, det går utför för fröken Persson. Vart var jag egentligen?
Dement är jag tydligen också. Jo, jag har oroat mig. Över vårt spexuppträdandet på klinikfesten. Förra året var det ju en smärre succé faktiskt. Jag skojar inte. Vi fick köra extranummer, vilket kändes som om vi blev inropade på Madison Square eller nåt. Det var jättekul iallafall. Men i år rann ju allt ut i sanden. Trodde vi tills Hitchcocks uppträdde förra helgen och vi blev sugna på att få allas beundrande blickar när vi kickar ass på blue moons scen. Men texten till låten vi valt kom liksom inte flygande till mig. Inspirationslös beskriver nog bäst det tillstånd jag befunnit mig i. Och jag började oroa mig. Men Fear no darkness promised child för nu är vidundret nästan klart, enligt mig iallafall. Så nu är det bara att repa, träna in schyssta moves....skaffa en sångröst, öhum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar