Turn 27 in rock n roll heaven

Att jag under helgen anfölls av en vild och galen matta som var både längre och nästan tyngre än moi räknas inte som livsfara. Men jag tror bestämt att ödet knackar på. Och med det sagt kommer jag det närmsta 29 timmarna att förskansa mig inomhus. I ett vadderat sovrum. Inte för att jag får finbesök eller så. Men det verkar som om jag kommer göra som Joplin, Hendrix, Morrison, Cobain och gänget. Passera vid 27 alltså. Och fan ska veta att nästan ett helt år har passerat i 27:ans tecken och jag har ändå överlevt både halvvurpor på tak, bilolycka, cykelfadäser, matförgiftning, Fritzel-cell och min egen karaokesång. Otroligt nog. Men nu verkar det ändå vara klippt. För i dag, då var det fanimej så jävla nära att ni fick ta på er sorgedräkterna på riktigt. Jag illustrerar med en playlist!

3) Äppelknyckarjazz - skulle lite oskyldigt palla lite äpplen. de rödaste finaste satt så högt upp att jag inte ens kunde nå dem med en bräda, så jag beslöt mig för att klättra lite. Ehum, jaaa, mamma ropade "trilla inte ner nu" och knappt hade hon vänt ryggen till och jag svarat "nej då" förrän jag dunsade ner. Badunk.

2) Bicycle race - ni förstår redan att cykelhelvetet är inblandat. Jag hade hittat på att det fanns en cykelnedfart vid Stinsgatantunneln...det gör det inte. Eller inte där jag trodde... Det var en trapp som jag lyckligtvis undvek i grevens tid. (kul uttryck förresten..)

1) Train song - det här var faktiskt inte kul egentligen. Obevakad järnvägsövergång och jag som nästan fick motorstopp med svaaaagVolvon mitt på spåret. Precis när bilen puttrat över hör jag ett skrikande Tuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut, och jävlar-i-det, där kommer tåget i 190. Så, ni förstår att the Tiny Person återfinns uppkrupen i fosterställning, mycket rädd med en jävla dödsångest på halsen.