In the arms of sleep

Ett rum är ju bara ett rum. Fyra väggar. En säng, en fåtölj, lampor släcks och det blir mörkt. Nästintill svart. När synen bara ges konturer förstärks allt annat. Huden uppfattar den minsta rörelse, svaga andetag hörs lika tydligt som ekon. Det är avskalat och oromantiskt, men utan larm och inget då eller sen, men ändå inte nu. Har ingen aning om vad som finns mellan sömn och vakenhet men det skulle kunna vara det här. Ett slags tillstånd av exil, och tre personer som ägnar 5 minuter och 13 sekunder åt att lyssna till världens vackraste låt. Det måste vara ett av de där odefinierbara ögonblicken, de finaste. Som aldrig kommer åter.