Det är underligt att misslyckande kan kännas så skönt och förvirrande på samma gång.
Insikten av att nostalgi och tillgänglighet trots allt är det enda som finns kvar är inte alls fel.
Men att jag hellre hade varit någon annanstans än förtappad i en Bo Kasperlåt som inte leder någonvart är i sin tur förvirrande. Trots att det ju aldrig ens var ett alternativ. Men antar att även något flyktigt och subtilt kan lämna stora avtryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar