Ni vet, berg- och dalbanan. Loopar, skrämselhicka och magont. Det är precis så det är. Jag rusar alltid iväg och så blir det så här. Uppåt, uppåt, rasar ner...försiktigt försök att röra sig uppåt, uppåt.....fritt fall, krasch..ont, brott rakt av. Jag behöver en hobby, och jag tror jag funnit den. Klättring. Det är något jag borde ha fallenhet för. Ibland rasar jag ner, ordentligt så det förslår...men jag kommer ju igen. Tack förresten, för peppen, för tålamodet och för allt annat. Jag är lyckligt lottad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar