Jag sprang till bussen. Efter tre sekunder rann mitt hår. Efter tio var jackan och skorna genomdränkta. Bussen skulle komma om tio. Paraplyet, kvar hemma i hallen. Alla i kön stirrade som om jag var den enda i den regnförpestade staden som var blöt. Konstigt. Men ändå, jag vet inte varför, så log jag ett tokigt kind-till-kind-leende mot busschauffören och han verkade road.
Har tvättat. Tänkt arga-lappentankar om luddfilter. Men trots allt har energin funnits. Tills för några minuter sedan och så försvann allt bakom ett jävla raseri. Jag kände hur jag kunde ha gjort vad som helst för ett utbrott och jag blir så rädd, varför ska jag bli så förbannad. Kanske när andra människor försöker diktera och bestämma över mig. Jag gör vad jag vill när jag vill hur jag vill och ingen kan säga något om det så fuck you and you and you and you and you...
Det är höst utanför men vintern har redan kommit inuti och hjärtat fryser faktiskt fast, sakta, sakta och jag måste ta mig någonstan annars kommer jag sakta kväva mig i höstlöv och den första nysnön...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar