Hometown girls.

Andra långgatanflickorna med hjärtat av på mitten har ingenting mot mig. Känslor är så ologiska att jag borde sätta mig i ett mörkt rum och bara sitta där tills jag kommit på bättre tankar. Eller andra tankar. Det kanske är Chris Garneaus fel, han har tonsatt melankoli och jag älskar hans musik. Den är som själslig sockervadd med taggar, motsägelsefullt - jag vet. Men jag kan inte beskriva det bättre. Ingen vet nog vad jag yrar om men den här exilen som gjorde mig så gott lämnade mig med en stor fråga. Kunde jag inte få förbli lyckligt ovetande om att det ens var något att betänka? Men när frågan väl satt sig på axeln går den inte att borsta bort och nu är jag helt plötsligt bortom räddning, och det går liksom inte att vänta sig bättre tankar i en handvändning. Förströelse. Ge mig nåt, jag behöver något. Jag behöver bekymmersfria romanser; klibbiga och sockersöta, intetsägande och lättsmälta. Ignorance is bliss, sägs det, men nu får jag sitta här i mitt mörker, och bara vara medveten om att jag letar efter svar som jag inte ens vill ha.