Vi har alltid haft svårt för att förstå varandra. Den tystnad som alltid funnits har skapat ett milslångt avstånd. När saker känns jobbiga blir jag nästan förlamad av att det gör ont. Jag blir livrädd att jag inte ska orka med pressen. Jag ryggar undan och blundar och försöker förtränga genom att begrava mig i ett kaos. Och så lämnar jag dig där i mitten av allt. Utan en tanke på hur du också påverkats. Du fanns inte där för mig tyckte jag, fast egentligen fanns du där mer än vad jag gjorde. Jag fanns definitivt inte där alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar