Den här hundattityden jag lagt mig till. Att gilla att lära känna nya hundar. Nosa på dem, leka lite grann. Det kanske inte är en så bra idé. De senaste åren har jag verkligen njutit av att lära känna nya vovvar. Vissa har kanske inte delat varken intressen eller värderingar men det har ändå tillfört något att få ta del av deras liv. Men någon gång måste man kanske inse att en glad, bekymmersfri Boxer kanske inte borde beblanda sig med bittra lynniga Bassets. En Boxer försöker kanske skämta för att förleda Basset-hounden från det som verkar skapa dess sorgliga uppsyn. Det handlar inte om disrespect. Snarare om att försöka ge bitterheten ett alternativ. Men varför ska man inte få vara bitter och ältande? Jag behöver inte rädda alla dawgs som drunkar i sig själva, hur tristessen tränger in i både mun, näsa och öron och slutligen slukar allt syre. Jag tillför kanske ingenting för en Basset-hound. Då är det bättre att jag letar reda på en Lajka, eller Amstaff, eller Cockerspaniel som gärna leker obehindrat och inser att det är gött att leva sida vid sida av en carefree och jävligt rolig byracka. Kanske inte alltid så seriös men oftast med ett stort hjärta.
Troligtvis kommer byrackans stamtavla ändå att bräcka den uppnosiga fine-breedvovven i slutändan också för den delen. För happy go lycky vinner alltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar