Vissa saker finns bara under huden. Osynliga. Några vet kanske att det finns dær, men de flesta ær helt omedvetna. Før vi pratar inte om det. Det som ær nærmast, ondast, skørast. Det som definierar mig i allra høgsta grad. Epitet som otillræcklig, egoistisk och kænslokall finns dær av en anledning och hur mycket jag æn førsøker ignorera dem ær de ingraverade med scharlakansrød text. Men det dåliga samvetet ær mitt eget fel, medvetenheten om mitt flyktiga beteendet ær intakt. Men det hænder ændå att jag skriver om min pappa før att ge andningshål åt det som jag inte vill prata om, nær tyngden øver brøstet blir outhærdlig och kvævande. Fars dag ær væl en sådan dag. Det var længe sedan han tittade på mig och kunde sæga med øgonen att han mindes vem jag ær. 24 oktober 2009 før att vara mer exakt. Nær han børjade førsvinna læt jag fegheten vinna och jag drog mig undan, och priset jag fick betala var att bli den som først førsvann ur hans minne. Jag blev en fræmling. Eller blev. Det gør ont i hjærtat att ændra till presens. Men det ær faktiskt så att jag ær.
Men det spelar ingen roll eftersom det bor orækneliga minnen hos mig som fina påminnelser om vilken underbar far jag har. Just nu tænker jag på att vi skrattade oss igenom Melodifestivalen 1992 eftersom Christer Bjørkman var med och vi tyckte att han var så kass och såg ut som en retard. Mamma blev irriterad och sa "Ni ska se att han vinner " vilket fick oss att gapskratta ænnu mer och håna stackars mamma som trodde något så befængt. Fast ni vet væl alla hur det gick (...dock, han kom næst sist i Eurovision!!!). Vi var inte særskilt bra på att tippa Melodifestivalen. Men vi vann alla frågesporter vi stællde upp i tillsammans, min pappa och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar