Halva sängen är tom. Kuddarna ligger orörda, täcket är på väg ur påslakanet. Klänningarna ligger i en hög på golvet och hjärtat darrar i bröstet. En känsla bara, som inte vill försvinna. Vaknar 00.25 och saknar. Huvudet gör ont och nacken är stel. Tvingar mig att somna om. Vaknar 05.56 av fönstret som blåser upp. Saknaden är starkare och kan inte bli kvitt känslan. Den är bekant för jag kan aldrig lära mig sitta, även om jag vill. Behöver starka fundament som håller mig trygg, annars smular jag sönder allt igen. Blåsten biter till och med inomhus men till slut kommer sömnen. Den brutala, ältande, mardrömmande sömnen. Vaknar 08.48 av att jag tappar andan. Och känslan är kvar och tär.
Kl. 11.07 kommer jag till insikt att jag inte är oförbätterlig. Står du ut med mig, baby?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar