Det regnade så himla mycket imorse. Det regnade inte inombords, det brann. Jag går omkring och är på väg att implodera.
Jag är så förbannad.
På tykna, lata kollegor. (jag bara såg hur en viss latmaja bara tittade på mig som om..."kunde ni inte ha börjat med provtagningen redan klockan 04.00")
Jag är förbannad på mig själv att allt blir så jäkla fel i min felande värld.
First class. jävla datasystem som inte fungerar.
Vad mer? mitt konto som bara sinar, sinar, sinar...JAG ÄR VÄRD MILJONER JUH.
Den där fula tjejen på träningen som tycker hon är såååå himla cool men hon är bara oäkta och flottig. Och såååååå kass som servitris.
Mina tôliga patienter. Jävla gnäll. SKärp till er.
Oprah. Blä.
Men mest av allt hatar jag tassandet. Att gå som en katt runt het gröt. Att tassa på tå (mina fötter är dessutom så vanskapta att det är svårt att gå på tå...ironiskt). Att jag lovat saker som jag nog inte kommer hålla. Det hatar jag kanske mest av allt och jag känner mig som världens ensammaste människa. Och nej, jag vill inte prata om det.
Jag är inte på bra humör alls de här dagarna. För this is the shit. The shit som är resten av mitt liv och den banan har JAG snitslat åt mig själv. Så sorgligt.
Håller jag på att få en depression?, jag hatar att deppa. Jag hatar att jag har fula fötter. Jag hatar mitt hår som är okontrollerat och risigt. Jag hatar sura, tråkiga och gnälliga människor, sådana som jag....och då blir självföraktet outhärdligt. Jag avskyr att jag ska analysera allt, saker man tycker, gör, säger...hur man hycklar runt och jag vet inte...tror sig va förmer. Jag vet att människor är ego och onda, jag vet att jag är ego och ond...självförakt, ha. det är en underdrift.
Men Nej, jag lovar, jag vill inte prata om det. Men innan jag räddar mig själv ska jag tycka synd om mig själv i stora portioner och va okonstruktiv och nere...men sen tar jag mitt bolära själv upp ur det här.