Lyssna på Hey there Delilah. Lyssna. Imperativ!
Låten är så New York och om en månad, bara en månad åker vi. Det var länge sedan sist, det var länge sedan jag var jag. Och då var då. Om någon förstår. Jag är en vandrande katastrof som förstör både mig själv och andra. mest andra.
Jag tror att jag är rädd. För att vandra på. Ni vet, gå vidare med det som är naturligt att gå vidare med. Egentligen skulle jag vilja låsa in mig själv och aldrig mer komma ut för det är så jävla läskigt att se sanningen i vitögat och våga va sanningsdan. Jag vågar inte va verklig. Jag gömmer mig i nån slags dimma. Vuxenhet är fortfarande ett skällsord och jag är i limbo.
Mina naglar är inte sönderbitna. Jag dansar bättre. Mindre ångest och depression, definitivt. Ändå är jag rädd för att utlösa någon slags kedjereaktion av New York. Jag är ju jag. Lika rädd. Men inte som jag var då och därför kan nog bara jag själv välja om staden kan förstöra allt igen.