Lördag blev så konstig. Allt regnade sönder och samman. Och jag hade stylat mig nåt så fantastiskt men så var det kallt och blött och jag kände mig som trash. Var nervös för ett återseende. Ibland kan man förutsäga hur det ska bli och till viss del även nu. Och så stod vi där, som vanligt utan ett ord att säga till varandra. Men man behöver ju inte prata... Och trots allt kändes något annorlunda. Det var finare och närmre och egentligen obeskrivligt. Jag vet att jag saknat dig, famnen som är så perfekt och det faktum att du är så himla fin. Men när jag började fundera kändes allt snarare som ett avsked. Och jag tror att det är okej.
För saker klarnade igår. Jag mötte han som är som en drog och jag insåg att jag fastnat där, ganska så mycket faktiskt. Hur fel det än är så har jag aldrig träffat någon som han. Ibland borde man blunda och springa vidare men vad händer om man inte kan? Eller snarare när man inte vill. Om man har en känsla av att något kan bli speciellt, borde man inte vara skyldig sig själv att utforska det?
2 kommentarer:
Fint inlägg :), undrar vem du pratar så fint om.
Men han som är så himla fin vet du. Den andra är en misantrop som jag borde hålla mig från :)
Skicka en kommentar