Sex and the city 2

Ett Sex and the city med mystik och glamour med återkomsten av både Smith Jerrod och Aidan Shaw samt ett judiskt gaybröllop som kröns med svanar och Liza Minelli. Jag vet inte ens om tanken var god.

New York är inte som det var. Cosmopolitans och mingel alla dagar i veckan har bytts mot barnmatskletiga händer, gubbslem som karriärbromskloss, hormonanstormningar och take-away i soffan. Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda kan snabbt konstatera att livet är allt annat än underbart och hur ska man trassla sig ur den knipan?
Man byter city till Abu Dhabi för att ägna sig åt storögd exotism i en orientalisk schejkstat med monumental lyx som hämtat ur Tusen och en natt. Men haremsdrömmen förvandlas till en mardröm när de fyra, forna hjältinnorna förvirrat och våpigt försätter sig i knipor. Och då är kastet tvärt till att cementera fast att det ”efterblivna” arablandet mest bjuder på kvinnoförtryck och läskiga gubbar som lurar i bazarernas gränder. Nej, jag hade inte förväntat mig ett feministiskt manifest men inte hade jag väntat mig att Gudrun Schymans förlossningsfilm hade varit ett större nöje heller. Den punchlineinfekterade dialogen känns som om Vänner, Jims värld, Two and a half men, Will & Grace och Pantertanter parat sig och fått en fruktansvärt obehaglig avkomma. En rejält rekonstruerad Liza Minelli som framför Single ladies put a ring on it får står för höjdpunkten, och det säger en del.

Därefter blir handlingen mer och mer krystad, även om jag vill gilla och pliktskyldigt skrattar åt Charlottes behålösa och yppiga barnflicka eller åt Samanthas vallningar och försvunna libido trots rugbykillar i oförskämt små och tighta speedos. Små glimtar av det som en gång bar storyn finns, vänskapen och frigjordhet i en väldigt minimal, little brown bag. Att bygga en 150 minuter lång film på ömsom exotism, ömsom amerikansk patriotism funkar inte. När den amerikanska sexuella frigjordheten illustreras genom en guppande rumpa ovanpå en bil till fjärde julifyrverkerier kaskadspydde jag nästan på tjejen framför. Blotta tanken av att det skulle dölja sig en vårkollektion under alla burkor blir även det en pinsam påminnelse om att filmen är totalt befriad från intelligens.

På ett sätt var det en förlösande upplevelse att se Sex and the city 2 – det var utdraget, smärtsamt och faktiskt inte roligt alls. Några tappra försök att återupprätta de fyra kvinnornas självständighet görs men när den evinnerligt töliga Mr Big ringmärker den olydiga Carrie med en svart diamant falerar allt. Så det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att en lång romans nått sitt slut. Tillfällen av skratt, gråt, förtroligthet och Manolos. Jag gör slut med Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte. Det sägs att man efter en förlossning dock glömmer allt hemskt men i det här fallet får jag sätta hoppet till tillfällig minnesförlust om jag ska kunna förtränga allt trams in the city.