Blossom, ständigt denna...

Var på ett fik på Söder. Längesedan nu. Skitmysigt och med kändisspotting. Nu var det inte något fantastiskt som Jenny Östergren, Marie Richardsson eller Alexander Skarsgård utan Blossom Tainton. Och tror ni inte människan såg ut som en jävla frisk och fruktig fräsch blodapelsin en fucking jävla söndagmorgon. Med hurtkläder och såna där ut-och-gå-stavar. Och så åt hon säkert perfekt fullkorns-fullkorn med kli och dinkel och rågpålägg. Gojibär. Vet inte vad det är men hon åt säkert det också medan hennes hy lyste ikapp med de kritvita tänderna. Sedan gav de sig iväg, hon och gänget. Stavarna i högsta hugg. Hon studsade fram men ändå avslappnat och snyggt.

Jag får ibland för mig att motion ändå är något att överväga. Kanske för att jag i framtiden vill kunna se mina fötter och slippa handla kläder där andra köper friluftsutrustning som vindskydd, tält och liggunderlag. Så jag tog steget ut. Vill egentligen säga lite nonchigt att "jag tog och spraaaaang en rundaaaaa..." men det vore att ljuga. Jag joggade inte ens. Jag haaaaaasade mig runt Lambergstjärnen. Låååååågsamt. Lååååångsamt. Korta, små försiktiga steg som knappt lättade från marken. Men jag kom iallafall runt tjärnen utan att stanna och ramla. Jag sprängde inte en lunga med blod eller vrickade fot eller axel. Jag välte inte någon. Inte fan såg jag ut som Blossom men i sann Blossomanda har jag stretchat. Just nu känner jag mig nöjd för typ tre månader framöver. och så skäms jag en aning för att varje motionsansträng som är så naturlig för alla andra är som att jag gjort något som förtjänar bragdguldet. Men det är jag, inte blasé jag inte.