Precis som bungy

Tvekar, för det är läskigt. Kan man inte dö? Tänk om jag går sönder! Tänk om jag ÅNGRAR mig! Tänk om jag inte alls har det som krävs och är modig nog...fast det kanske är jättekul. Värsta kicken! Det kanske är underbart och något jag aldrig skulle vilja ha ogjort...

Jag är rätt skraj. Att faktiskt kasta mig in i något som kan gå hur som helst. För det kan det ju alltid. Till slut är det bara så att man måste välja att ta steget eller inte...som ren självbevarelsedrift. Och när varje fiber i ens kropp säger åt en att ändå hoppa borde det ju vara rätt.
Fick ett fint råd av en fin vän: "Fall handlöst. Om han inte tar emot dig gör vi det".

Så jag gör frukost till den fina som sover i min säng och känner hur det där darrande, kylslagna, livrädda hjärtat bli alldeles varmt. Precis så borde det alltid vara.