När man pendlar mellan musikgourmet och nån ambivalent allätare hamnar man i musikens twilight zone. Antar att det är story of my life. Inte för att jag bryr mig om just det.
Jag är den första att döma. Om Carola skulle ge ut en skiva som motsvarade Begin to hope skulle jag inte köpa den. Av REN trots. Men nu har jag åkt dit. Blackout. Jag avfärdade Fröken Freakout. Så tja, jag är kanske ett fan. Vänta er inga Save Britney-tees. Men det kom inga Save Pete-tees heller även om jag krälade i stoftet för Shotters nation. Han är en präktigt patetisk heroinist. Hon är en präktigt patetisk fyllekaja, flasher...ett psykbryt. Ni fattar. Men ändå...nåt får mig att falla.
Allätaren är ju faktiskt troligare att ramla över nåt oförutsett supergott och najs som man egentligen aldrig hade tänkt tanken att prova.