Hetsad.

Föregående inlägg var väl ganska så hysteriskt. Okej. Jag är rätt hysterisk.

Under gårdagens fia-parti skrek jag verkligen sådär pitch-high som jag hotade att göra. Jag trodde visserligen att bara hundar kunde höra men tydligen fick både Mats, Jenny och Dansken så pass ont i öronen att de inte orkade hålla emot och tjipp och tjohoooo, voila! Så hade man vunnit skiten. Nu vågar jag inte ge mig in i en återmatch eftersom sannolikheten att jag vinner ännu en gång med livet i behåll är obefintlig.

Men ärligt, jag skulle inte ha något emot att spela live-fia, då kan vi klä ut oss till pjäser och knuffas av bara fan. På seriösaste riktigt.

Det inträffade en jäkligt äcklig sak i dag. Jag var ute på reportage. Skulle fotografera och hade en rätt okej idé. Satt och försökte få till det när jag plötsligt i kameralinsen såg tre vilda monster komma sättande mot mig. Jag är ju lite gammal och stelbent nuförtiden så jag hann liksom bara ställa mig. Så stod de där. Tre snoriga och frågvisa monster. Vafföråååååååååååå, vagöruuuuuuu...hurädääää...blablabla. Vi snackar verkligen mardrömsmonster. Bläääääää. Och de gav sig aldrig. Närmade sig som tre blodtörstiga hyenor som ska kalasa på en stackars skadeskjuten antilop. Försökte blända dem med blixten och förvilla dem...till slut tog jag tillfället i akt och sprang. Och vad jag sprang. Upp för backen, genom buskage och den där dretbranta Karlfältsstigen. Förfärad och häpen över att tre sex-åringar kan skrämma skiten ur en. And i'm sure telling you something, här skare knipsas! Jafyfan. Det ska knipsas. Båda tuberna. Uschotvivale för kids.